Min far köpte Gasängs kvarn då han kom från Amerika på 20-talet. Han tog sig hustru från Backas i Forsby och min far och mor gifte sig den 7 maj 1922. Min äldsta syster Frida blev född i stugan vid kvarnen.

Det var naturligtvis inte så feta dagar här, så de beslöt att far skulle bege sig ”over der” ännu en gång för att kunna skaffa sig ett jordbruk på sidan om kvarnverksamheten. Under tiden som far var borta var här som mjölnare en som kallades ”Kvänasjoel”. Även Gunnar Rönn var mjölnare en tid. Han kunde inte vara så gammal han då.

[Gunnar Östman berättade via sonen Thomas: Joel hette Forslund i efternamn och han hämtade mjölk hos Molins.
(Inf. 2024-03-13.)]

Min mor hade en ko, ett får, en gris och några höns i ”kvänstalli”. Hon sydde en tyggris åt Frida och skulle ha något material att fylla grisen med, så hon bad ”kvänasjoel” att ta spån med sig från Haralds såg. Då han stod och fyllde spån i en hink vid sågen, frågade gubbarna vad han skulle ha spån till. ”Hon har blivit utan åt grisen” svarade han. Far kom hem på -28. Året därpå köpte han huset uppe vid vägen.

Kvarnen och stugan, troligen 1945 eller -46. Förstoring.

I mitten av 30-talet köpte Oskar Siffris från Kimo in sig i kvarnverksamheten. Då började småningom utbyggnaden med ett skjul med en pärthyvel och småningom en blocksåg. Detta bidrog till en betydligt ökad verksamhet.

Jag börjar minnas från denna tid i början av 40-talet. Då var jag ofta med far i kvarnen. Gubbarna som satt i kvarnkammaren och väntade på malning pratade på ett sätt som kanske inte alltid var så uppbyggligt för en pojkvasker.

Blocksågen drog mycket verksamhet. Jag minns att det var stockhopar längs med ”kvarntået” och ända upp förbi vår grind. Far min ansvarade för sågning, vässning och riktning av klingan. Det förekom att kunderna kom med stock som det fanns spik i. Då var det bara att stanna och fila om klingan. Han tog 10 mark för en spik.

Han ansvarade också för pärthyvlingen. Det hände att jag fick sätta mig och ta emot pärtorna åt såna som inte viste hur man gjorde.

Under kriget gjorde man ”päronmjöl” själv, så det blev installerat en ”päronkvarn”. Det var ganska stor trafik med ”päronmalning” eller ”-rivning”, särskilt under ”päronupptagartiden”. Det hände att en kund kom med osköljd potatis lös på ”vinkflakan”. Farsan sa att detta går inte! Vi kan inte riva potatis som är blandad med jord, de måste sköljas! Vad göra? Han förklarade att en möjlighet är att skölja dem vid ån. Sagt och gjort. Gubben backade kärran mot åliden, slog tömmarna runt kärrnavet och backade nästan hela lasset ner i ån. De fick väl upp det mesta, men jag minns att ”pärona” glänste i vattnet på bred front hela hösten.

Kvarnstenar och kvarnen. Förstoring.

En havregrynsmangel installerades också. Där kunde man få sig en havregrynstugga om man gick förbi.

En ny skrädmaskin blev installerad. Den drogs med elmotor. Den gamla skrädmaskinen bestod av en stor trumma som roterade och säden nöttes mot de räfflade sidorna. Den nya skrädmaskinen bestod av stenar och borstar som roterade mot varandra.

Ja det var ett under att allt detta kunde hållas igång med bara en turbin. Det jättestora stjärnhjulet som drev alla tre stenparen. För det mesta gick det att mala bara på två par, men med bra vattentillgång gick det med alla tre. Den väldiga axeln som låg horisontellt ut genom väggen och drog sågen och annat som fanns i skjulet. Jag kan ju nämna då det gäller turbinen, det vrål som den utstötte med halvimmes mellanrum då den stod stilla.

Som mjölnare fungerade Rudolf Wiklund. Som hjälp vid sågen mins jag att Kalle Häger var, men jag kan inte komma på vilka andra som var med där.

Under fortsättningskrigets senare del blev Rudolf inkallad. Jag minns den svarta Fordhoppan som stannade uppe vid vägen och en herre som kom vandrande ned till kvarnen där vi var som vanligt. Ett sånt minne som man aldrig glömmer är då han gav ett papper åt Rudolf som hade gått emot honom och man såg hur han reagerade. Detta var antagligen inkallningssedeln.

Rudolf Wiklund, troligen 1945 eller -46. Förstoring.

Min far som så mycket som möjligt ville hålla sig till sitt extraknäck jordbruket, hamnade då i kvarnen. Nån gång i samma veva köpte Oskar Siffris den andra delen av kvarnen. Oskar Siffris fick då tag på en familj från Karelen som evakuerats till Kimo. Han underhandlade med dem att flytta till Kärras. Alltnog så flyttade Hjalmar Nybergs hela familj till ”Johanssonsflickornas”. Hjalmar med pojkarna blev mjölnare på Gasäng. Åke Åkerman med Karl Erik var mjölnare en tid. Roy Andersén var tillfälligt en tid.