Karleborgsgatan omkring 1900




Hoppet
Seminariets elevkonvents tidning
1959

[En del av innehållet har ingen anknytning till staden, men för att man skall få en uppfattning om vad tidningen innehöll, är även sådant medtaget.]



Hoppet, den ständiga revolutionen inom tidningsvärlden är åter redo att betjäna den mest kräsna läsare som står att uppbringa på vår något ovala planet, åter står världens främsta kulturella tidskrift att få i de avlägsnste hörn av kontinenter och hav. Det ställs stora krav på en så allmänt känd och erkänd tidskrift som Hoppet, krav som i många stycken är fullkomligt omöjliga att uppfylla till full belåtenhet för den omdömeslöse kritikern av i dag. Men Hoppet har dock alltid varit idealtidningen ifråga om verklighetstrogen framställning och indignationslös inlevelseförmåga i det den tagit till behandling i spalterna.

Detta nu utkomna nummer är icke heller något undantag från regeln. Den bistra verklighet Hoppet låter lysa fram rad efter rad i sin framställning är ingenting för veklingen springande undan sitt ofrånkomliga öde, ingenting för den svagsinte, som inbillar sig att barnpsykologiens grundtankar har något gemensamt med cancerforskning och vältalighetsfilosofi, och absolut ingenting för den den klentrogne, som tror att inget hopp finns. Nej och åter nej, så är icke fallet. Hoppet är till för den löstandsbärande stastjänstemannen, för den kompromissande handelsresanden i kalsonger, för den brödkavelbeväpnade hemmafrun, och sist man inte minst för den kunskapstörstande "burken", som dag efter dag, år efter år insuper vetande inom seminariets väggar.

Hoppet har också denna gång haft många medarbetare, flere än väntat, som med hängivenhet och sympati gått in för att, kosta vad det kosta vill, få ihop ett eller flere bidrag till tidningen, för att i och med detta schackdrag (slugt uträknat) trygga sin ekonomi för evärdliga tider. Till alla dylika individer vill Hoppets redaktion framföra sitt oförställda tack och samtidigt hoppas den, att asiatiska influensan må finna och vinna inträde i deras tomma och intetsägande hjärnor. Tack.

Ifall någon revolutionär anhängare av "Gräsklipparnas publicitetsbyrå" eller andra identitetsbevissaknande varelser har något att anmärka mot detta nummer, bör anklagelserna vara redaktionen tillhanda senast den 12 okt. kl. 23.59. Senare inkomna protester beaktas icke på grund av devalveringen.

Hoppets redaktion tillönskar så alla läsare en gemytlig ålderdom ooh ett gott och glatt återläsande i nästa nummer.

 


Ett brev från en murarlärling till sin mästare.

       Högt vördade Herr Murarmästare!

När jag för några dagar sedan erhöll anställning på Edert bygge, upptäckte jag att stormen hade rivit några tegelstenar från byggets krön. Jag gjorde i ordning en bom och talja, i en tunna hissade jag upp tegelstenar. När jag hade reparerat skadan, fick jag en massa tegelstenar över. Dem lade jag i tunnan. Jag gick ned på gatan för att fira ned stenarna. Nu visade det sig att tunnan var tyngre än jag. Den började komma nedåt, och drog upp mig. Vi möttes på halva vägen och tunnan slog mig ganska illa i axeln. Jag slog huvudet i bommen och fick fingrarna i kläm i taljan. När tunnan slog i marken gick bottnen ur med den påföljd att tegelstenarna ramlade ur. Nu var jag tyngre än tunnan och for nedåt med ganska stark fart. Igen möttes tunnan och jag på halva vägen. Tunnan slog mig hårt på smalbenet. När jag kom ned slog jag mig illa på de vassa tegelstenarna och släppte taget om repet. Då kom tunnan ned med väldig kraft och slog mig i huvudet. Jag förlorade medvetandet. Nu ligger jag på sjukhuset och anhåller vördsamt om sjukledighet.

En lärling

"Saxat"

 

 




                Fem år.

Till Nykarleby vi kommer båd bonde och herre.
en del får det bättre, andra får det värre.
Vi börjar i ettan och känner oss små,
men växer betydligt när vi "burklocket" får.

Från tidiga morgon till sena kväll,
vi knogar träget uti vårt käll.
Lärdom präntas med veckad panna,
ibland får en slöfock på klassen stanna.

Var dag vi samlas från när och fjärran,
vart tiden svinner - det vete Herran.
När kvällen kommer och soln gått ner,
den sköna sängen oss vila ger.

Höstar komma och vårar svinna.
När "Normen" vi klarat gryr avskedets timma.
Då reser vi åter båd bonde och herre,
en del får det bättre, andra får det värre.


                - W -

 

 

Fynd i klosterbiblioteket.

Bibliotekarien å härvarande klosterbibliotek har ur dammiga gömmor framletat ett nog så intressant dokument. Nämnda dokument utgör trots att tidens tand tärt hårt på skriften, ett synnerligen värdefullt komplement i vår historieforskning. Dokumentet ifråga är ett handskrivet brev och är det daterat 17 juni 1508 i Amsterdam. Författaren till brevet är en munk av dominikanerorden, vilken av en eller annan anledning befinner sig på resa i Mellaneuropa, och som härunder råkat i klammeri med lagens hantlangare efter en något fuktig kväll på en av stadens ölstugor. Efter långa förklaringar och ödmjuka böner om förlåtelse för sin svaghet och med heliga löften om att aldrig mera så förfara, berättar Brodern för brevets mottagare, Högvärdig Priorn, huru rättvisa skipas i den goda staden Amsterdam och huruledes livet gestaltar sig för dem, som sitta anhållna i väntan på dom och huru de stackars dömda trakasseras av vakterna i fängelset.

Klosterbrodern berättar bl.a. om två av medfångarna, som han kom i kontakt med och vilkas öden han särskilt var intresserad av. Den ena av dessa var en rik köpman, som blivit ertappad med att använda falska vikter. Den andra var en fattig stråtrövare med många och ruskiga mord på sitt samvete.

Köpmannen hade blivit dömd att hängas och besöktes, under sin avvaktan på att domen skulle gå i uppfyllelse, av en prelat. Prelaten hade under sina många och långa samtal med köpmannen kommit denne att inse, att endast om han donerade hela sin förmögenhet till kyrkan, kunde han undgå den eviga skärselden. Bedrövad och ångerfull och darrande av skräck inför utsikten att behöva genomlida alla de fasor prelaten utmålat beträffande den tillkommande vistelsen i skärselden, var köpmannen beredd att skriva under de erforderliga handlingarna, som erkände kyrkan rätten att disponera över köpmannens rikedomar. Dock förbehöll han sig rätt att medels bön och vaka försätta sig i den rätta sinnesstämningen, som erfordrades för denna heliga handling.

Under prelatens samtal med fången hade fångvaktaren - bödeln - dock ej kunnat stävja sin nyfikenhet, utan hade han tjuvlyssnat och sålunda blivit underkunnig om en hel del intressanta detaljer, som han fann mycket användbara för sina privata syften. När prelaten lämnade fången att under bön och ruelse begrunda sitt förfelade liv, steg därför bödeln in och började ett mycket givande samtal med den stackars mannen. Bödeln var en realistisk person, som hade ringa förståelse för Kykans behov av rikedomar. Men han var även en barmhärtig man, som hade svårt att se någon lida. Därför gjorde han kort och gott ett förslag, som gick ut på att fången skulle klara livet mot att han överlät sin egendom åt bödeln. Varför offra både liv och egendom, då han kunde klara livet, om han förvaltade sitt pund rätt. Bödeln talade om, att lagen föreskrev, att om repet brast vid en hängning den dömde gick fri. Nu skulle han ordna ett avskuret rep åt fången, så att denne på ett fullt "lagligt" sätt kunde återfå sin frihet. Den som var glad över den vändning sakerna tagit var förstås köpmannen. Naturligtvis lovade han guld och gröna skogar, blott han slapp bli hängd.

När prelaten följande dag kom för att få sina papper undertecknade, var det en stursk och förhärdad köpman, som helt sonika bad honom draga dit pepparn växer. Han tänkte då inte ge en enda gulden åt kyrkans girigbukar, den saken var klar. Brydd och häpen undrade prelaten om ej befrielsen från skärseldens kval var en nåd, som köpmannen borde stilla be om. Nej - köpmannen var inte längre intresserad av, hur det skulle gå för själen. Varefter prelaten bedrövad gick bort.

I cellen intill satt den grymme rövaren. Denne hade redan mottagit syndernas förlåtelse av prelaten och var när som helst beredd att foga sig under det världsliga straffet. Men den förslagne bödeln hade även användning av den fattige rövaren. Bödeln hade ofta fått höra hårda ord av stadens borgmästare för sitt slarv i tjänsten. Varför skulle en sådan pösmunk som borgmästaren ha rätt att klanka på honom? Varför skulle han inte själv kunna bekläda borgmästarens post? Mot löfte om att rövaren vid tillfälle skulle omhänderta borgmästaren och ordna ett "olycksfall" lovade bödeln att skära av också dennes rep. Vid prelatens nästa besök kände hans förvåning inga gränser, när rövaren hotade att slå ihjäl honom därest han ej fort nog förpassade sig ur cellen. Hur hade denne arme man, som redan mottagit bikten, med ens blivit så förhärdad, att han vågade hota en kyrkans tjänare till liv och lem? Tänkte han då inte alls på sin arma själ? Men rövaren fortfor att smäda honom och fara ut i vilda hotelser, och prelaten gick bedrövad bort.

Köpmannen vandrade ut ur fängelset mot galgen. De täta folkmassorna, som kantade hans väg, undrade storligen, varför han gick med så högburet huvud, och varför han så vresigt skakade av sig den arm som prelaten vädjande lagt på hans skuldra. Ja - varför skrattade han, när han besteg galgen och när repet lades om hans hals? Var han tokig? Förvisso var han det. Bödeln gav tecken åt sin dräng: Falluckan kunde fällas. Luckan föll, repet stramade till, men - det höll. Men det visste inte köpmannen.

Rövaren gick visslande mot galgen. Ännu medan han stod med repet om halsen, fortfor han att häda och nämna prelaten vid fula namn, ja - han spottade prelaten i ansiktet under dennes försök att rädda den förtappade själen. Åter gav bödeln tecken. Falluckan, på vilken den dömde stod, kunde falla ned. Det sista rövaren såg av denna världen var en katt som helt makligt tvättade sig bakom örat där den satt på fängelsemuren. Hans rep höll nämligen också....

Bödelns dräng hade ofta fått uppbära hugg ock slag av sin förman under dennes svagare ögonblick, vilka var lika ofta återkommande som besöken i ölstugan. Därför hatade drängen sin förman. Kunde kanske inte han själv vara bödel i Amsterdam? Varför ständigt bli knuffad och slagen? Sannerligen, bödeln var en förhatlig man.

Bödelns pratstunder med de två fångarna hade blivit rapporterade till prelaten. Prelaten som sett två själar gå förlorade och dessutom den enes rikedomar, skyndade sig att anmäla det skedda för borgmästaren. Och så kom det sig att bödeln en vacker dag befann sig i säker förvaring i väntan på rannsakning och dom. Prelaten använde tillfället att lägga ut texten om skärseldens kval för den, som i likhet med bödeln fört ett högst omoraliskt och supigt leverne. Förgäves bedyrade bödeln att han gjort det förmenta brottet av barmhärtighet. Med vilken glädje hade inte de båda dödsdömda gått mot döden. Utan fruktan hade de vandrat mot galgen. Det var endast för att uppmuntra och styrka dem, som han handlat som han gjort. Aldrig hade det varit hans mening att släppa sina fångar fria, nej - bort det.

Prelatens ord blev avgörande i rättegången. Bödeln var den direkta orsaken till att två själar nu dvaldes i skärselden utan hopp om att någonsin bli befriade. Bödeln skulle hängas, honom till straff och andra till varnagel, och hans själ skulle i evig tid pinas i samma skärseld, till vilken han sänt de två, som redan erhållit absolution, men som sedan på bödelns tillskyndan vänt sig från den utlovade nåden. Bödeln stod med repet om halsen och såg ut över människomassorna. Förgäves bad han om förskoning, förgäves bedyrade han sin oskuld. I sin förtvivlan bad han att Gud skulle sända ett tecken på att han handlat av barmhärtighet. Men Gud sände ingen fågel med olivkvist i näbben. Inte ens en fjäderpenna, som skulle bevisat hans oskuld, syntes på den blå himlen. Ja - inte ens en vindfläkt som skulle rört trädens blad.

Borgmästaren, gav tecken åt bödelsdrängen? Luckan kunde, falla. Den föll, repet stramade åt kring halsen på den dödsdömde - ock brast.

Männskorna föll på sina knän inför detta under, och lovade helgonen. Men prelaten rasade mot Gud för att Han låtit bödeln undslippa döden. Då lät Gud prelaten drabbas av ett slaganfall så att han föll ned och gav upp andan.

"Af thetta hafver iagh lert migh", skriver klosterbrodern avslutningsvis "thet ingen så ringa i Werlden är, thet Han icke af Herranom kann nytias."

Stefan Stylit.

 





                Höstnatt.

Regnet skvalar mot den bara marken,
Stormen viner bland träden i parken.
Nere vid dammen,
står där med skammen
en "burk", som just har fått sparken,

Skyarna jagar varandra i natten.
Mörkret sig sänker över älvens vatten.
Träden de susar.
forsen den brusar.
Råttan den jagas av katten.

"Burken" vandrar hemåt mot "Knarken"
tänker rätt ofta på Noak i arken.
Katten den spinner.
Vattnet det rinner
ner mot havsbandet i kvarken.

"Burken" stretar uppför Brostugubacken.
Ville så gärna dra sitt strå till stacken,
Så ville ej "Frugan",
det gick ej att trug'an.
Hon försvinner utan ett tack ens.


                "Jebe"






Kraft - (man) - verk.

Kraftmätningar av olika slag förekommer överallt t.o.m. i Nykarleby. På kraftverket mäter man spänningen, som stiger och sjunker beroende på vattennivån i älven ovanför dammen. Älven rinner obehindrad sin jämna gång oberoende av Joupers dammbygge. Här är orsaken till de ofta förekommande störningarna i el-nätet, som förorsakar rubbningar i mattider och matsmältning. Matsmältningen är synnerligen viktig, påpekade tandatleten Hautaviita på sin fingerade föreställning, där fingerfärdigheten var påfallande stor - flaskan.

Kraftmätningar mellan småpojkar var lättare för Hautaviita, än kraftöverföring på en spiralvriden spik eller ett annat metallstycke. Till det senare behövs 4 liter mjölk och 25 st. ägg. Tack! Till kraftverket åtgår tusentals ton vatten. (Vatten från älven duger).

Andra behöver inkomster av extra statsskatt eller subventioner av olika slag för att kunna visa sin kraft. Därmed är vi inne på regeringen Sukselainen, som måste bestå av idel kraftkarlar. De har utan tvivel tagit Hautaviitas ord på allvar, eftersom de tvingar folket att dricka mjölk på grund av det höjda kaffepriset. Det flytande bränslet följde kaffets exempel med att stiga en aning dock ej över sina bräddar, som en del vattendrag gjort i vårt västra grannland. På tal om stiga så stiger klagoropen över tryckfriheten å ena sidan och sedligheten å andra sidan. Kampen är hård. Nöten som skall knäckas, är en "Mykles rubin". För min egen del kan jag inte förstå, vad en röd rubin har att göra med moral? Jag har fått den föreställningen att rubiner är någonting dyrbart, som skall smycka en rik, gammal dam eller sitta på en ring, som man ger åt sin älskade. Det senare är en kraftmätning av ovanligt slag men som vi ser kan det förekomma.

Apropå älska och älskande är deras tid kommen. Kraftmätning och dito överföring kan nu företas av båda parter i ett artificiellt månsken när som helst, ty den är hela tiden uppe, åtminstone tills vidare. Motståndskraften kan dock bli för liten för de älskande och för stor för månen. Det är endast Hautaviita som hållit sig uppe.

Trio.




Axplock - gammalt och nytt från
Nykarleby träförädlingsindustri (övningsskolan)

  
Läraren:

"Vad saknade ni på årets marknad?"

Elev 1:"Hästar!"
Elev 2:"Sinka!"
Läraren till elev 3:
 "Vad saknade du på marknaden?"
Elev 3:"Pengar!"



Den unge läraren - följande den pedagogiska regeln om åskådlig undervisning, "Sokrates såg ut som - han såg ut som - alltså som en -"snöbisi!"


Läraren:

"Kan du nämna ett annat namn för Edens lustgård?"

Eleven:"Nej!"
Läraren inseende att frågan egentligen var rätt besvarad med hänsyn till frågans karaktär, försöker med en ny fråga:
 "Vad kallas Edens lustgård med ett annat namn?"
Eleven:"Paris."



Läraren berättade att judarna idkade handel under den babyloniska fångenskapen. Slutligen frågade han: "Vad sysslar judarna med i våra dagar?"
Olli:"De går i ide!"


Läraren:"Är Helsingör vårt lands huvudstad?"
Ville:"Ja!"
Kalle:"Nej!"
Läraren: "Finns det flera förslag?"
 




Från Nykarleby horisont.

I vår lilla stad pulserar livet ungefär som förr.

Den ena dagen avlöser den andra utan alltför stort besvär. Det är mest det gamla vanliga med stadsfullmäktigemöten och kloakledningsnedläggande o.dyl. som står på dagsprogrammet i denna lilla avkrok av världen. Förstås händer det saker som avviker från det vanliga på ett eller annat sätt och sådana händelser är naturligtvis mycket välkomna, åtminstone för burkarna, men också för stadens övriga invånare, som inte alltför ofta bjuds på sensationer.

För en tid sedan förärades staden med en ny polis, en ganska lång karl förresten. Stadsborna var ju spända på, hur den nye lagmannen och väktaren skulle komma att sköta sina åligganden. Snart nog kunde man också skönja resultatet, ty alla som såg litet gladare ut, fann sig förvillande hastigt på halmen i poliskammarhusets södra länga. På grund av de många gästerna i finkan, blev halmfrågan synnerligen brännande för höga vederbörande och bönderna i landskommunen gjorde sig snart grova pengar på halmleveranserna till det gamla huset med klocka på väggen ni vet...

Men inte är det bara överförfriskade medborgare, vilka råkat ha ärende till butiken med stora A, som känt lagens tunga och obevekliga arm på axeln. Sådana individer, som åker omkring på ett tvåhjuligt monster, i bildade kretsar benämnt cykel, utan stormlykta eller annat ljusbringande fenomen (ficklampa duger icke) efter mörkrets inbrott, har ytterst små chanser att undkomma de blänkande knapparnas man. Utan förbarmande leds den i klammeri med rättvisan hamnade stackarn in i det gamla med klocka försedda husets storrum, varefter namnet på syndaren samt diverse andra uppgifter hasteligen "nedskramlas" på ett med statens stämpel försett papper, som säkerligen från början varit ämnat till något annat, men nu plötsligt blivit upphöjt till böteslapp. Sedan är det bara att vänta, till länsman eller någon liknande på fyra hjul framåkande domherre behöver pengar... Det har också gått rykten i staden, att alla de, som härefter vågar åka genom staden utan pakethållare på det tvåhjuliga monstret, så småningom kommer att få böta för osedligt framförande av fordon!

Höstmarknaden hölls i lugn och ordning för ett par veckor sedan. "Alla goda ting äro tre", heter det, och därför var också torgståndens antal hela tre, vilket gjorde, att konkurrensen blev rentav mördande med kraftigt prisfall som följd. Marknadsbesökare fanns det gott om, ja, enligt en skarp iakttagare påstås det ha varit ända till tjugu personer på torget på samma gång, en aktningsvärd siffra för Nykarleby-förhållanden. Annars var filttofflorna i ropet denna gång likaväl som plåtämbaren, vilka efter en hastig undersökning befanns vara icke-vattentäta upptill. Också maskätna äppel fanns att beskåda i prydliga lådor, som stod uppradade i skuggan av ett klädstånd. Klädesståndet var behängt med allehanda klänningar och stövelbyxor, som svängde hit och dit likt kråkskrämmor i den snåla vinden.

Venezianska aftonen var väl ändå årets största evenemang i vår lilla stad. Allas vår Josef Herler gjorde tillsammans med sin "drakteater" eller vad den nu kallas, en bejublad uppvisning på Handelslagets lastbilsflak, under det högtalaren skötte om ljudeffektens omvandling till ljuddefekt. Rödsögrabbarna sjöng sina interplanitariska visor, vilka i den andäktigt lyssnande åhörarens hjärta förnams som föraningar till blodpropp. Fyrverkeripjäsernas ljus återkastades mot älvens dygrå vatten och över hela härligheten hängde det präktiga norrskenet som en gnistrande takkrona. Aftonen var således i allo lyckad, trots att kölden i kallt förakt försökte åstadkomma gåshud på alla vackra damers nylonstrumpeöverdragna ben.

Nu går livet åter i sina gamla gängor, vilka för övrigt redan är ganska slitna på grund av många årtiondens friktion. Vi här i burkstaden får nu endast se hän mot Luciatåget den 13 december, förresten det enda persontåg som numera besöker Nykarleby, för att åter "åka" ur gängorna ett slag.

Rafael

[Det blev värre än befarat; nästa Luciatåg kom först fyra år senare, d.v.s. 1963!]




Obs, Museets öppennållningstider, Obs,

I anledning av att till museets samlingar har donerats från 1808-09 års krig meddelas härmed att museets öppenhållningstider har ändrats. Sålunda är museets samlingar till beskådande fredagen den 13 i varje månad kl. 24 - 01. En liten avgift av 100 mk. uppbäres för bestridande av utgifterna för ett nytt lakan åt nämnda spöke, som för övrigt är en stor raritet inom samlarkretsar. Spöket har donerats av en lärarkandidat, som fann det under en nattlig vandring på slagfältet i Juthas.

Zoologiska museet i Helsingfors har bjudit 5 milj. mk för andevarelsen, men vi reflekterar inte över sådana små summor. Vi vill också på det varmaste rekommendera museets övriga samlingar, bland vilka följande föremål särskilt kan nämnas: Roten till allt ont, Födkroken, Svångremmen, Den förlorade skruven, Det hårstrå livet hänger på, Den felande länken, Det räddande halmstrået, Historiens blad samt många andra märkvärdiga och sällsynta ting.

Musei-intendenten.

 




                Mänskohöst.

höst nu kommer.
Dystert...
grått...
varför?
Mänskan fryser i sitt huvud,

där Hon är,
helt till vansinne sig driver.
tomma docka...
usla dåre...
vandrar här på denna jord.

allt är grått,
hårda ansikten man möter.
världen gråter...
ondskan skrattar...
Mänskan gör sig själv till allt...

vad är att göra?
ingenting...
låt det gå...
Mänsklighetens slut är nära.
roboten kan göra
vad ej Mänskan ids.


                Krasch





                Avsked.

Du stolta svan, som under
många sekel
trofast och lydigt flyttat från
Söder till Norr, och åter utan att svika
har Du glatt oss med Din närvaro,
lämnat sorg vid Din frånvaro,
tills Du glatt oss på nytt.
Säkert och obevekligt
har Du korsat världen
på Dina vita vingar.
Det tomrum Du nu lämnat efter Dig,
kan inte fyllas, när Du nu för alltid
gått till det djupa, tysta,
där Du vilar Ditt huvud
under Dina sargade,
bortrivna vingar.
Joakim.


                "Jebe"




Lediga platser:

Befattningen såsom extra odinarie matdejour å Seminariets kosthåll, Bord Nr 2. anslås härmed ledig att sökas av i branschen väl inkomna personer. Lön enligt överenskommelse. Värda ansökningshandlingar, åtföljda av meritförteckning, inlämnas till d. bl. k. inom 2 dagar, denna dag oräknad under märket "Flöntig".

Jumboplatsen i nästa vinters skidtävlingar är fortfarande ledig att ansökas. Svar med rekommendationer till d. bl. k. märkt "Bättre flaxlös än platslös",


Århundradets fiffighet:

Förr fanns det änglar i himlen, nu är hela sat-eliten där.



Redaktionen:

Karl Salmio
Johan Wägar
Bo Beijar
Kurt Granvik
Carey Lillkung
Östen Engström
Kurt Lindh
Boris Renlund

Fotografer:
Henry Helin
Bo Nyström
Kurt Granvik


Hoppet, Seminariets elevkonvents tidning (1959). Första numret utkom 1884.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Livius och Nykarleby i Hoppet julen 1955.
Seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2007-02-07, rev. 2013-12-28)