Bo Kronqvist:

Venetiansk
afton

Ibland undrar man vilket dagens villabo längtar mer efter — sommarens början eller sommarens slut. I norra svenska Österbotten har seden att på ett synligt sätt ta avsked av sommaren blivit en viktig högtid, då släkt och vänner samlas, ja t.o.m. turister söker sig hit för att få vara med om detta evenemang. Visst ler man lite försiktigt då man i början av juni hör vänner och bekanta tala om vem som kommer på villavslutningen, vad man tänker bjuda på etc. etc. Festligheterna utgör idag helt klart villasäsongens höjdpunkt. Vad är då ”villa-avslutningen” eller ”venetiansk” afton? Varifrån kommer den? När började man fira den? Hur firar man den? Där några frågor som jag i det följande skall försöka besvara ur ”nykarleby-horisont”.

Det är naturligtvis helt onödigt att ens påpeka att skärgården alltid varit viktig för människorna längs kusten. På sommaren förde man ut sina djur på sommarbete. På hösten plockade man bär och åkte ut till holmarna på sina jaktfärder. Trots att det inte finns dokumenterat, kan man säkert anta att holmarna tidigt också var mål för direkta utfärder. Z. Topelius skriver i sin dagbok (12.8.1833): ”Morgonen kl. 9 for jag med 2 drängar till Tisskärs sundet. Det var just ej mycket fisk, mest mörtar. Då vi foro ur sundet, jagade vi flera kullar svärtor och — jag sköt en, mitt första villebråd. På Alörn åto vi middag och plockade litet bär ...”


Sjöfartsstaden Nykarleby
Den lilla staden Nykarleby (grundad 1620), som så gott som helt levde på sjöfart var till en början hänvisad till en enda hamn — Nålörn — som senare flyttades till Åminnet. Hamnverksamheten flyttades senare till älvmynningen, för att på det sättet möjliggöra större fartygs seglats på Nykarleby. Varven hade redan i början på 1800-talet koncentrerat sin verksamhet till holmarna Djupsten och Alören. Stora tilldragelser för ortsborna var fartygsutskjutningarna, speciellt på en ort som Nykarleby där så gott som alla var släkt med varandra och på det sättet hade ”familje-band” till skeppsbyggandet.

Topelius skriver (23.8.1834): ”... En talrik massa av bjudna och objudna åskådare hade samlats på holmen ...” Hela kvällen arrangerades det fester ute på holmen. Man åt, drack och dansade. Eftersom det från medlet av augusti i dessa trakter redan börjar skymma på kvällarna, så förstår vi att man därför var tvungen att lysa upp festplatsen och fartygen på olika sätt. Alla tillfällen för att berika sitt umgängesliv togs tillvara. Därför förstår vi att ett naturligt sådant tillfälle var att välkomna den första ångbåten. Inte enbart för nykarlebyborna utan även för vasa- och jakobstadsborna, som i augusti 1838 sökte sig till Nykarleby. Eftersom det stora magasinet ändå var för litet hade man även rest tält ute på Alön, och där arrangerat med servering och dans. I lyktors sken dansade man (och slogs, som Topelius skriver så att adeligt blod flöt, von Platen) tills solen gick upp och fartyget åkte vidare på sin färd. Villor i egentlig bemärkelse fanns det inte då på ön. En stuga ”gamla stugan” till vilken alla ägde tillträde fanns sedan gammalt, men när den uppförts var okänt.


De första villorna
Men sedan på 1840 talet kom villorna i rask takt, nästan alla på den nordliga delen av holmen. Villorna ägdes av stadens mest kända släkter (Hammarin, Lithén, Turdin, Dyhr, Berger). De flesta av dem var enkla stugor, bara den Lithénska villan (som fortfarande står kvar) utgjorde ett undantag. Den döptes till Charlottenlund under festliga former. På fjärden sköt skutorna salut och mot den mörka augustihimlen kunde man med fyrverkeri pjäser skriva Charlottenlund. T.o.m. dagens pjäser bleknar vid sidan av detta.

Festligheter har alltså redan tidigt arrangerats på sommarställena runt Nykarleby. Men det som vi idag kallar en venetiansk afton har nog inte sin början ute i skärgården. Då får vi söka oss in i staden. Författaren Paul Verner Lybeck skriver i sin bok ”Den siste majgreven”. Vackra höst och sensommarkvällar samlades man i den berömda Lindhultska ”Fåfängan” — rosenträdgården i älvbranten. Kulörta lyktor lyste i dunkelgröna berceauer, fyrverkeripjäser fräste, och i ett sagolikt ljus strålade tulipanorangeriet och det förtjusande lusthuset ... (Boken utgiven postumt 1911). Visst kan vi också i Topeli dagböcker hitta små noteringar om fester i augustikvällen ute på någon sommarvilla. Men de stora festerna arrangerades med lyktor och bengaliska eldar inne i staden.


Nykarleby Seminarium ordnar Venetiansk afton
Då Nykarleby Seminarium grundades år 1873 kom ungdomar och lektorer från hela riket till den lilla staden. Snart anlade seminariet en park, ”Skogsparken” i närheten av seminariet. Parken var förutom plats för undervisning i biologi, också plats för olika tillställningar. Då Seminariet kring den 20 augusti på höstarna påbörjade sin termin, var en av de första uppgifterna att ta itu med parken. I slutet av månaden arrangerades sedan en venetiansk afton för allmänheten. Ibland i form av maskerad. Seminaristerna framförde musikprogram och också teaterföreställningar. Hela parken var illuminerad och de som i tiden var med, kunde inte glömma hur vackert ljusen glimmade i de konstgjorda dammarna. De venetianska aftnarna i de privata rosengårdarna (fåfängorna) längs älvstranden blev nu tillställningar för den stora allmänheten. Gertrud Wichmann skriver i sina minnen från Nykarleby: ”Gerda, Rolf och jag hann ännu vara med om en ”venetiansk” afton i Skogsparken. Det var en mild, stjärnklar kväll. Programmet bjöd på musik av hornorkestern, sång och tablå. Sommarens alla evenemang var nu slut.” Dragare för dessa tillställningar var framför allt skådespelaren Josef Herler.

Axel Lindholm skriver i en dikt:

En sommardag i augusti,
när svalornas glada skrik
hade tystnat över torget
och Herlers romantiska
venezianska afton var inne ...

[Hela dikten Seminarister.]

Då huvudhamnen på 1860-talet flyttade till Andra sjön uppfördes i snabb takt villor också på fastlandet och antalet villor på holmarna ökade även de. Villaborna sökte emellertid vila och ro och umgängeslivet här ute inskränkte sig till en början enbart till namnsdagskalas. Gertrud Wichmann skriver om Katarina-dagen den 1 augusti: ”Gästerna kunde vid ett sådant tillfälle vara ända till 40–50 stycken. Det bjöds på mat, kvartettsång samt dans på verandan, som vanligen var prydd med enrisgirlander, kulörta lyktor och vimplar ...” Gertrud Wichmanns far var rektor för seminariet (Gånge Rolf) och han bjöd i slutet av augusti på höstutfärd till sin villa och sedan på ångbåtsfärd ut till Laxön i havsbandet. Men någon form av venetianska aftnar kände man inte till ute på villorna. Visserligen hängde en och annan lykta på höstkvällarna på verandorna då herrskapen besökte varandra.

[Marielund ...

samt stranden nedanför med Långörn i bakgrunden.
Foto: Lars Pensar, villaavslutningen den 29 augusti 2009.
(Inf. 2009-08-30.)]

Vid sekelskiftet började en del av familjerna att fira kräftskivor tillsammans på villorna. Då hängde man upp papperslyktor i olika färger, men kräftskivorna var nog bara undantag. År 1914 då förbud att vistas ute på holmarna kom, stannade villalivet helt upp. Nykarleby var då rysk förläggningsort. Många av familjerna sålde sina stugor och under krigstiden arrangerades självfallet ingen form av festligheter för att ta avsked av sommaren, varken i staden eller ute på holmarna.

År 1919 annonserar ungdomsföreningen åter i ortstidningen Österbottniska Posten om ”Venetiansk afton” i stadens park. Seden att ta avsked av sommaren inne i staden fortsatte och arrangerades av olika organisationer, men alltid med Josef Herler i spetsen. Josef Herler dog 1968 och kort därpå lades detta evenemang ned inne i centrum. Men efter krigen började man under den sista ”weekenden” i augusti ställa till med fest på villorna, nu igen i mer privata former.


Idag en stark tradition
I dag är den venetianska traditionen så stark att man nästan kan tala om en institution. Affärerna upplever en nästan julartad rusch. Lyktor och raketer har strykande åtgång och man kan nästan på den ena handen räkna vilka av de hundratals villorna som inte har fest och festbelysning denna kväll. Färjorna mellan Österbotten och Sverige kryssar så man kan njuta av den vackra bilden. Flygplan kör ut för att uppifrån se pärlbandet av brasor. Turistbåtarna gör omtyckta kryssningar och uppifrån Vattentornets café inne i centrum kan man njuta av att bara se skärgården sådan som den ser ut just denna kväll — som en glimmande diamant.

Tyvärr finns det alltså inget entydigt svar på frågan om den venetianska aftonens ursprung. Tror bestämt att namnsdagskalasen, fartygsutskjutningarna och kräftkalasen från tyska höstfester utgör början till denna tradition.

Villaborna vill alla på detta sätt inte bara packa ihop, stänga för luckorna utan under festliga former ta avsked, säga farväl eller som Topelius skriver:

Farväl lilla Alö
du glada grönska i mörkblå sjö.
[Resten av dikten.]