En färd över Kvarken
i januari 1917.

(Skildring för Vasabladet.)

 

[24.1.17]
Över den lilla staden föll januariskymningen allt tätare. Himlen, som under dagen varit klar, mulnar, och en lätt nordanvind föser den lösa snön långs stadens gator — ett dåligt tecken för dem, som denna kväll skola bege sig ut på långfärd över Kvarkens isar.

Med ungdomlig iver och hänförelse rusta sig som bäst fem ynglingar för den ansträngande, färden. Man försöker ställa det så bra man kan för att lyckas klara sig över. Men i själva verket är utrustningen underhaltig, då avresan sker så brådstörtat. Den blev besluten först kvällen förut. Ja, ett par av ynglingarna fattade det avgörande beslutet för två timmar sedan. Några omgångar underläder, två eller tre par strumpor inlindas i tidningspapper, omsurras med snören och så är „kappsäcken“ färdig att fästas på ryggen. Några smörgåsar i fickorna och så är man redo. Utan kompass! En sådan stod ej att uppbringa i hela staden.

Kyrkklockan slår åtta. Ynglingarna lämna allt, som varit dem dyrbart: fädernesland och hembygd, föräldrar och syskon, kamrater och vänner.

Långs älvstranden går färden ett stycke. På andra sidan återvänder till staden en trupp ryska soldater från en utmarsch. De sjunga en av sina vemodsfulla sånger. Ynglingarna på andra sidan upptäckas icke. Kanske träffades de båda parterna någon gång senare under andra förhållanden, vem vet

Nu styra ynglingarna inåt skogen. Ett par km, långs en skogsväg, och så ligga Kvarkens isar framför dem, dystra och kalla som döden. Och nordan viner. Men himlen börjar klarna. Kursen tas på aftonstjärnan; när denna skymmes av de flygande molntapparna, är vinden färdledare. Farten ställes hög, och skidorna löpa lekande lätt. Så går det några timmar. Men nu börjar isen bli ojämn, och det går trögare framåt. Snart är man inne i riktiga „holsterbackar“. Isen har tornat sig i väldiga block. Det är omöjligt att skida. Bärande skidorna i händerna, treva sig ynglingarna fram, upp och ned i ständig växling. Sådant tar på krafterna.

Himlen har igen mörknat, och då också, vinden mojnat, är man utan vägvisare. Bäst att gå till kojs! Och en inbjudande koja är ej svår att upptäcka, ty sådana har kölden och stormen i förening skapat otaliga. Med isen på tre sidor, med den till tak och golv, sover man gott, — drömmer kanske, att det är mors varma dunbolstrar, som göra sömnen ljuv. Så väl är det dock ej, ty efter någon timme vaknar en av ynglingarna, huttrande av köld. Han väcker de övriga. Även de frysa. Och så blir det beslutet att fortsätta.

[25.1.17]
Dagen gryr, kölden har givit med sig, isen blir åter jämn. Färden går med lust. En av ynglingarna stämmer upp en sång, de andra falla in. „Härlig är döden“ ljuder ut över isvidderna. „Vad är det värt, vi lämnat, jämfört med det som väntar“, yttrar den ena, när sången tystnat. „En pipa snus“, svarar en annan.

Middagstiden rastas en smula. De sista smörgåsarna förtäras. Bara att börja igen. Isen blir blank, renaste klingis, för hal att skida på, då broddarna i skidstavarna äro slöa och vinden, som vaknade i dagningen, blåser snett emot. Det blir en tröttsam promenad. Vilken lycka likväl, att de hunnit så långt ut på Kvarken. Skulle de ryska kavalleristerna, som länsman sänt efter dem på morgonen, fått sikte på ynglingarna, hade dessa varit förlorade. „Egna hundar bitas.“

Hoppet att snart få se en skymt av moder Svea livar. Och i sanning! Reser sig ej rakt i söder en villa, nej ett slott är det. Kursen ställes dit. Synvilla! Det är blott några isblock, som genom sin form på avstånd bedrogo. Fortsätt! — Vad nu då? Skola de verkligen komma till öppet vatten och måsta vända åter. En av ynglingarna har med sin skidstav stött genom isen, och vatten porlade fram, såsom när Moses stötte med en stav i klippan. Staven i hela dess längd stickes ned. Ingen underis. Man var visserligen från början litet osäker om huruvida Kvarken denna vinter var lagd, men man litade på vad några fiskare uttalat, när de återvänt från en längre fiskefärd. Så visst var den lagd, ty fiskarnas ord äro som ja och amen.

Snart börjar remnor visa sig i isen. De blir allt flere och allt bredare, men kunna dock klaras. Ynglingarna, som blivit törstiga, dricka av det kalla, saltiga havsvattnet. Ju oftare de dricka, dess större blir törsten. Läpparna svälla upp och spricka sönder. Det går med snigelfart, skymningen faller. En natt till på isen.

För att hålla sig varma äro ynglingarna i rörelse. De ha ingen kurs, ty natten blir kolmörk. Sakta framåt eller — tillbaka, riktningen är okänd. Plötsligt höres ett underligt sus. Det låter som då vinden går i trädens kronor. Äro de möjligen vid stranden? Och så inträffar något, som gör dem nästan modlösa. Alldeles framför dem svallar havet fritt. Låt hoppet fara! Efter en stunds begrundande börjar vandringen ånyo, men med ändrad kurs. Man försöker utröna om hela havet är öppet eller om det blott är en större „vak“, som man kommit till. Kännande för sig med stavarna skrida de fot för fot framåt. De lyckas kringgå „vaken“ eller rättare insjön. De komma igen på blank is.

Tröttheten börjar taga ut sin rätt. Och de besluta att vila på isen. Men kallt är det. De ligga i klunga för att ha varmare, två underst på isen, två ovanpå dem och en överst. Sömnen kommer icke. Tänderna slå samman av köld. De stiga upp, hoppa och springa omkring för att få värme. Och slutligen gör dagen sit intåg. Med denna hoppet och färden går vidare.

[26.1.17]
Allt som oftast möter de ännu en „insjö“. Sedan blir isen säker. Snart är den t. o. m. snöbetäckt, så att skidorna få göra tjänst. Tur dock att de ej brände dem, som de tänkte göra på natten, när kölden bet i skinnet. De sista kraftresurserna utnyttjas nu för en värdig slutspurt. De skida hela förmiddagen. Tolvtiden blir Fjäderägg fyrplats synlig som en liten prick i söder. Några tro ej sina ögon, utan vilja fortsätta rakt fram. De andra få dem övertalade att följa med. Fyren blir allt större. Snart kunna t. o. m. mänskliga varelser upptäckas vid fyrens fot. Efter 2 timmar är fyren nådd. Omkring 40 timmar hade ynglingarna varit ute på isen. Skulle de varit utrustade med kompass, hade resan säkert gjorts på betydligt kortare tid. Nu hade de kommit för långt norrut — kanske ända in i Norra Bottenhavet. Därför var isen så osäker.

„Ett värjhugg är lyckan, ett vågspel allt,
och segern är morgonväktens,“

Så kom resan genom Sverge till Lockstedter Lager. Men det är en annan historia.

K.

Evert Kull, Vasabladet 29.1 1924.



I artikeln Nykarleby seminarium och jägarrörelsen nämnde Magnus Kull dagboken som ovanstående är hämtat ur. Tyckte att det skulle vara ett värdefullt komplement att även publicera utdrag ur den. Kontaktade författaren och han tillhandahöll artikeln med följande kommentar:

Min fars dagbok över färden över Kvarken är skriven på 12 sidor i en tunn vaxduksbok av formatet 7,5 x 12 cm. Det finns tre dylika dagböcker, alla lika små och alla nötta och något skadade av att ha förvarats i en uniformsficka, även under tjänst.

Den aktuella lilla boken accepterades inte av den dupliceringsapparat som jag har tillgång till. Men han har själv skrivit av texten och publicerat den i Vasabladet 1924. Jag har jämfört den svårlästa handskrivna texten med den tryckta och kan konstatera, att de överensstämmer med varandra.

I min uppsats anger jag att en av de fem skidande ynglingarna var helt slut och ville bli liggande på isen (s. 181). Men med hugg och slag tvingade kamraterna honom att fortsätta. Den uppgiften ingår inte i min fars dagbok. Den har jag fått av Guido Nylander vid en intervju i Borgå med honom i oktober 1973. Den pensionerade kaptenen var då 77 år gammal men kom väl ihåg Kvarkenfärden. Han kom även ihåg att den dåtida Nykarlebylänsmannen, som gick ryssarnas ärenden och som angav seminaristernas avfärd för gendarmerna, blev slagen efter frihetskriget (fick sin lön, enl. Nylander).


Artikeln publicerades även i Österbottniska Posten i februari 1924. Lars Pensar tillhandahöll den, vilken är identisk med ovanstående så när som på att den försetts med en ingress:

I Wbl, ingår följande skildring av fem blivande jägares färd över isen till svenska sidan år 1917. „Den lilla staden“ är oss icke obekant och av personerna voro fyra d. v. elever vid ett av stadens läroverk.

 

(Inf. 2004-05-22.)