Gustav II Adolf (f. 9/12 1594 Sthlm, d. 6/11 1632 v. Lützen), Sveriges konung från 1611, son till Karl IX. G. fick en mångsidig uppfostran och kallade sig efter faderns kröning 1607 storfurste av Finland. Vid hans trontillträde befann sig riket i krig med grannländerna. Med Danmark slöts en hård fred i Knäred 1613, varvid bl.a. Karl IX:s Finnmarkspolitik måste uppges. Kriget med Ryssland fördes under kungens ledning till ett lyckligt slut genom freden i Stolbova 1617. År 1621 vände sig G. mot Polen, inföll i Livland och inledde en fortlöpande ockupation av det preussiska kustlandet. Stillestånd med Polen ingicks i Altmark 1629, varpå G. gav sig in i det trettioåriga kriget, där han ställde sig i spetsen för protestanterna.

[Illustration ur veckotidningen Lördagen den 6 november 1909.]

G. regeringstid var inrikespolitiskt fruktbar. I Finland inrättades Åbo hovrätt 1623 och handeln ordnades efter merkantilistiska principer (se bottniska handelstvånget). År 1618 fick de två biskopsstiften var sin ledare; skolväsendet förbättrades och Lapplands kristnande påskyndades. Städer grundade av G. är Nystad [1617], Karleby [1620], Nykarleby [1620] och Torneå [1621]. Han sammankallade 1616 en lantdag i Hfrs, där han avgav en redogörelse för rikets utrikespolitiska ställning och ständerna i Finland tillförsäkrade honom sitt stöd. Sommaren 1630 landsteg G. i Pommern med svenska och finländska trupper och framträngde efter en rad lysande segrar till Sydtyskland. Kungens vittsyftande planer stäcktes i slaget vid Lützen, där han stupade. G:s dödsdag firas av finlandssvenskarna som nationell högtidsdag (se Svenska dagen). (N. Ahnlund, G.A. den store, 1932; E. Hornborg, Konung G., 1932; J. Öhquist, Das nordische Dreigestirn; M. Roberts, Gustavus Adolphus, 2 bd, 1953—58, Gustavus Adolphus and the rise of Sweden, 1973; U. Bracher, G. von Schweden, 1971)