Yrjö-Koskinen, Yrjö Sakari (f. 10/12 1830 Vasa, d. 13/11 1903 Hfrs), historiker och politiker, fil.dr 1860. Y. hette ursprungligen Georg Zacharias Forsman (bror till Jakob Forsman), använde författarnamnet Yrjö Koskinen och adlades 1884 (friherre 1897) med namnet Y. Han blev fil.kand. 1853, verkade till en början som lärare vid Vasa gymnasium (då i Jstad) och inledde 1863 sin karriär som universitetslärare i Hfrs; utnämndes först till professor i allmän historia och blev genom tjänstebyte 1876 (m. Z. Topelius) professor i Finlands, Rysslands och de skandinaviska ländernas historia. Y. (som urspr. inte kunde finska) var en banbrytare för den nationella historieskrivningen, bl.a. med ett stort arbete om klubbekriget (Nuijasota, sen syyt ja tapaukset, 1857—59, 2:a kompl. uppl. 1877, 3:e uppl. 1929, redigerad av O. Oksala, sv. övers. 1864—65; jfr klubbekriget) och läroboken Oppikirja Suomen kansan historiasta (1869, 3:e uppl. 1933 med titeln Suomen kansan historia, red. O. Oksala, sv. övers. Finlands historia, 1874). Han kritiserades bl.a. av C.G. Estlander för att ha förbisett det svenska inflytandet och dess betydelse för Finland.

Y. arbetade för den finsknationella saken även som publicist och som ledamot av lantdagen 1872, 1877—78 och 1882 som representant för Borgå stifts skollärare; den starkt konservative Y. var från början det finska partiets främsta ledare och på 1870-t. en av prästeståndets inflytelserikaste medlemmar. På grund av hans inflytande var ståndet sedermera det enda som mer eller mindre enhälligt understödde undfallenhetspolitiken i förhållande till ryssarna. Hans ord vägde betydligt mindre tungt inom adeln och ridderskapet, som han sedan tillhörde. Y. kallades 1882 till medlem av senaten som chef för kammarexpeditionen och blev 1885 chef för ecklesiastikexpeditionen, på vilken post han uträttade mycket för stärkandet av det finska språkets ställning inom skolväsendet. Han avgick 1899 ur senaten, sedan han utsatts för hård kritik i samband med promulgationen av det s.k. februarimanifestet, som han och hans anhängare förordat. Y. framstod som den främsta målsmannen för undanfallenheten gentemot förryskningsåtgärderna, vilket framkallade splittring inom det egna partiet: de s.k. ungfinnarna, som motsatte sig de ryska anspråken, stod från 1894 i öppen opposition mot hans linje. Han bevarade sin oförsonliga hållning till det svenska partiet in i det sista och lyckades före sin död ge det gammalfinska partiet ny slagkraft. Y:s tidigare mycket kritiserade uppfattning om det rätta sättet att sköta landets östrelationer har senare omvärderats i ljuset av nyare historiska erfarenheter. (G. Suolahti, Nuori Y.K., 1933; R. Koskimies, Nuijamieheksi luotu, 1968, Taipuako vai taittua, 1974; P. Rommi, Myöntyväissuunnan hahmottuminen, 1964) Två av Y:s söner kom att inta bemärkta positioner i samhället. Skolmannen och politikern, fil.dr (1890) Yrjö Koskinen Y. (1854—1917) var bl.a. chef för skolstyrelsen 1902—17 och senator samt chef för ecklesiastikexpeditionen 1908—09. Skolmannen, fil.kand. (1888) Eino Sakari Y. (1858—1916), en framstående kommunalpolitiker och nykterhetsman, var lektor i tyska och franska vid Tampereen yhteislyseo samt från 1908 läroverkets rektor; han var från 1884 gift med Iida Maria Fredrika Y. (1857—1937), föreståndare för Tavastehus finska flickskola 1879—86, känd kvinnosakskvinna m.m. (biografi på finska av A. Lähteenoja, 1938). Son till Yrjö Y. d.y. var diplomaten, jur.kand. (1913) Aarno Armas Sakari Y. (1885—1951), som bl.a. var sändebud i Moskva 1930—39 och utrikesminister 1931—32.


Uppslagsverket Finland (1985).