Den resande studenten

Hans röst man hörde på afstånd ren,
hans gyllne lyra i solen sken,
hans piska small, och i raskt galopp
han körde på gården opp.

Så långt man mindes, var han sig lik,
ej mera fattig, ej mera rik,
men lika modig och lika ung,
och alltid glad som en kung.

Det var han själf, det var hans gestalt,
hans rock, hans kappa, hans väst och allt,
hans röda gördel med tofsar på,
puffert och flaska också.

Det var hans kärra, man mindes den,
hans kappsäck kände man väl igen,
hans masurpipa med nött beslag,
den var sig lik än i dag.

Och regnet tätt från hans kappa dröp,
men gårdens flickor i kind han nöp
och slog åt värden ett glas till rand
och skakade gladt hans hand.

»Nå, käre herre, hvi år från år
ni far den vägen, fast tiden går?»
— »Du gamle tok, det är mänskolott
att vanka och vandra blott.»

»Men blir ni då ej fullärd en gång?
Säg, vill ni tyda ut fåglasång?»
— »Bah! sådant för mig en småsak är!
Jag konsten att lefva lär.»

»Här mycket ändrats sen ni for sist:
vår gamle kyrkherre ha vi mist,
han dog af ålder.» — »Nåväl, min vän,
ni får väl en ann igen.»

»Er vän, vår länsman, är änkling nu.»
»Då tar han väl sig en annan fru.»
»Adjunkten gift sig.» — »Då gjorde han
detsamma som mången ann!»

»Och flickan borta i torpet där —
ni hade ju henne fordom kär —
hon gömdes i går i kyrkomull,
och, herre, det var er skull . . .»

Då har studenten ett ord ej svar't,
men bort han ilat med vindens fart;
ett år man väntat och väntat fler . . .
Man såg honom aldrig mer.