I Esplanaderna

Kamrater, sen I flickan där; hon var min forna brud.
Hur skön! Hur stolt! Som en sylfid hon sväfvar utan ljud.
Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd!
Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.


En dag så möttes vi just här — det var för flera år —
och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss var vår.
Med hvarje grässtrå, som sköt opp ur jordens mörka famn,
rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan namn.


En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes kind;
en svart mantilj af sidensarge flög lätt för himlens vind.
Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjärran stå;
vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.


När jag såg dit, så såg hon bort; en rodnad skär och ren
flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken.
Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann
vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.


Den gamla tanten — i bahytt, fast solen sken så glad —
fick syn på mig och ropte: Fritz, ett glas med limonad!
Jag till kapellet [1] som en pil och tog ej ett, men två;
det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.


Hon sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg
mig tvärt igenom själens grund, och hon förstod min håg.
Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått;
vårt hjärtas ljufva hemlighet vi båda visste blott.


Sex år ha flytt sen dess, och nu vi möttes här igen,
och det var vår, som då, i glans och samma himmel än.
Hon kom, som förr, i svart mantilj och ljusröd hatt af flor,
men jag gick spotsk med min cigarr och en mustasch så stor.


Hon hälsade, jag hälsade, vi sågo på hvarann
ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann.
Vi talade om väderlek, om bal och Kärleksdryck [2] —
vid ordet kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.


Jag hennes tankar strax förstod, jag dristigt tydde dem:
»Har fröken ock en flamma haft, och törs jag fråga hvem?»
»Min bästa löjtnant, sade hon, ej hyckleri, jag ber;
ni var ju litet kär i mig — och litet jag i er.»

Jag skrattade, hon skrattade; det klang så friskt och godt;
men tron mig, detta löje var ett sodomsäpple blott;
vi kände bittert båda två, att allt vårt skämt det var
ett hån mot hjärtats barndomstro, mot flydda oskuldsdar.

Den gamla tanten — i bahytt, fast solen sken så glad —
som då, men artigare, bad: Herr löjtnant, limonad!
Nu logo vi igen. Jag gick, jag vände åter — då
såg jag en sönderpressad tår i flickans ögonvrå.

Tr. 24 April.

1) Ett konditori i Helsiugrors' esplanader.
2) Operan af detta namn, gifven af amatörer i Helsingfors.



Zacharias Topelius (1850) Sånger I.