Månkartan

Finns uti naturens riken någon älskligare syn, än
augustimånens öga, glimmande vid skogens bryn,
när en pelare af silfver darrar i den klara sjön och en
sakta dyning gungar mot den blomsterklädda ön?

Kom, min flicka, kom, du ljufva vandrerska i
kvällens stund! Stöd emot min axel kikarn och be-
trakta månens rund. Låt din tankes oskuld flyga bort
till evighetens ro. Där så skola våra andar fjärran i
en framtid bo.

Bort från köldens oceaner ¹, stormarnes och regnens
fejd ², skall vår lätta julle segla till en evigt solklar
nejd ³, där i fridens stilla vikar ⁴ böljor utaf nektar ⁵
slå och mot ymnighetens stränder ⁶ alla jordens kval förgå.

1. Mare frigoris [Köldens hav].
2. Mare nubium [Molnens hav],
    Mare humorum [Vätskornas hav],
    Mare imbricum [Regnens hav],
    Oceanus procellarum [Stormarnas ocean].
3. Mare serenitatis [Klarhetens hav].
4. Mare tranquillitatis [Stillhetens hav].
5. Mare nectaris [Nektar havet].
6. Mare foecunditatis [Fruktbarhetens hav ].

Ser du sjön därborta, dödens djupa, underbara
sjö ⁷? Där så skola lifvets sorger som de lätta vågor
dö. Och i drömmens spegelbölja ⁸ borta där vid sko-
gens bryn vålnader af jordens minnen skola skämta för
vår syn.

7. Lacus mortis [].
8. Lacus somniorum [].

Sen så stiga vi på bergen, glimmande i solens
sken, nämnda efter jordens vise, hvilkas andar bo där
ren; och med onämnbara känslor se vi på vårt forna
hem uti jordens mörka dalar, älska och välsigna dem.

Men du vill ej mera skåda, du betäcker kikarns
rör. Syns så dyster evigheten? Räds du, arma barn,
därför? Oså lef, du jordens blomma, lef din korta
blomstertid; och din oförvissneliga kärlek göm för stjär-
nors frid!

Zacharias Topelius (1838) Sånger I.

I augusti blommar Alörslivet upp på nytt. Dess centrum har nu för Zachris blivit det vackra Emilienburg, familjen Lindqvists rödmålade sommarstuga. Henrik spelar hamburgare i vita byxor och Schillerskjorta. »En olympisk kväll», när månen skiner grann över skogen, riktar Zachris kikarn mot dess runda skiva, räcker den sedan åt Emilie, som stöder den mot hans axel och skådar »evighetens ro». En sådan kväll föddes dikten Månkartan, en fantasiutflykt i den celesta världen.


Paul Nyberg ¹⁹⁴⁹ Zachris Topelius