Ödemarkens jul

På mon därborta är hemskt i kväll:
kring ljungen sveper sig vinterns fäll,
där hvirflar bister en snötung storm,
och drifvorna byta ständigt form.
På flera mil är ej väg, ej spår;
en ensam vandrare, vinden går;
hans fjät kan dock ingen märka.

Is ligger fast öfver bråddjup sjö,
på isen tornar sig famnshög snö,
på stranden ensliga furan står
och skakar sitt tofviga mörka hår;
den rytande vinden far förbi,
han slår sin giriga klo däri
och strör dess barr uti rymden.

Hvems är det klagande skri på mon,
den genomträngande dystra ton?
Är det förvillade barnets gråt?
En sörjande moders klagolåt?
Nej, öknens irrande ulf det är;
han söker byte, han blod begär;
han hungrar, han och hans ungar.

Tätt vid den ensliga skogssjöns vik
på fattigdom och på fromhet rik
står låg en koja, och på dess häll
en brasa sprakar i julekväll.
På halmen leka de kära små,
och modersögon se huldt därpå;
dit skrida visst ock Guds änglar.

Ty aftonvarden är slutad nyss
med fadersbön och med moderskyss,
och grånad farfar med stämma blid
ur bibeln läser om julens frid:
hur Jesusbarnet i denna natt
vardt födt; hur änglarna sjöngo gladt
och Betlehems stjärna lyste.

Det lyssnade liten pilt uppå:
det blef så varmt i hans hjärta då.
Han såg genom rutan stjärnans blick,
han tyst betagen ur stugan gick,
och under klarnade himlens hvalf
han undrade, där af köld han skalf,
hvar Jesu stjärna månd’ vara.

Då — vild, blodlysten, af hunger tärd,
kom öknens ulf på sin mördarfärd.
Hans rofblick spanade barnet snart,
han störtade sig mot det med fart —
men stilla, undrande, from i håg,
mot Jesu stjärnor den lille såg —
och ulfven hejdade språnget.

Och endast Han, som i natten ser
på ödemarkernas fasor ner;
Han, som lät hungriga lejon stå
som lamm vid Daniels fot också;
Han ensam vet hvad i denna stund
slöt till den blodiga ulfvens mund;
och Han var den lilles harnesk.

Men gossens moder vid brasans sken
förgäfves sökte sin älskling ren.
Hon kom, af sin ångest jagad ut;
hon fann sitt älskade barn till slut:
då stod den hotande ulfven trygg,
orörlig tätt vid den lilles rygg,
och gossen log emot stjärnan.

Och modren ryckte sitt barn till sig
och prisade Gud så innerlig:
»Förvisst den kvällen är helig nämnd,
när öknens ulf är till mildhet stämd.
Du arma, hungrande gäst! Du må
mitt enda slaktade lamm dock få
för Herrens röst i ditt hjärta!»

Zacharias Topelius (1846) Sånger I.


Läs mer:
Fler juldikter och -visor.
Varg 1884.
(Inf. 2007-11-09, rev. 2014-12-13 .)