Om vintern

Hur herrligt vittna land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall,
är jorden dock din fotapall,
som i sin blomstrings stunder.

Hon ändat årets arbetsdag,
hon gifver sig i ditt behag
och kläder af sin prydnad.
Nu hvilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.

Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö, som drifvan täcker.
Det lefver i sin mörka graf,
du lyftar snart dess täcke af,
din sol det återväcker.


Ljus är din klädnad, Herre Gud!
I norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig blifver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.


Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike,
och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.



Zacharias Topelius.