[7.
Lieslipningen]
Olof och Marja-Lena slipade liar i den tidiga morgonen.
Den grå, mossbelupna slipställningen gnällde och knarrade
ängsligt, när Marja-Lena med starka ungflicksarmar snurrade
vevstången runt. Det är ett kinkigt arbete att slipa en lie.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Men denna morgon
brydde sig Olof inte mycket om den saken. Just nu gav han höga fan
i om Simons liar tuggade eller skar.
Och efter en stund sa han: — Vi vilar ett slag nu Marja. Från
i da komber int e att ha findist en latare dräng än ja i dehär
gåln. Ja ska no ha tid att ga i körkon järett.
Marja-Lena tittade fundersamt på honom. — Olof, tu har väl
int mist humöre? Vann vi än arbeitar å åt vem vi
än tjänar, så tror ja alder nan människo ha teji
skada å arbeiti. Int får vi e na bätter ställt fast
vi latar oss. Int ä he väl arbeiti vi ska kämp mot.
Olof sa tonlöst: — Tu veit no att ja int ä lat. Ja tycker om
att arbeit, men ja tycker ill om Simon.
— Har du svårt me ryddjin än?
— He svider i humöri meir än i ryddjin.
— Gör int na förhastat — Olof. Ja veit att du har e svårt,
men — — —
Hon tystnade. Vad tjänade det till att framhålla det hopplösa
i deras ställning. Deras träldom, deras rättslöshet.
Olof sa: — Men he kan komma en tokoan da, tå en kar int länger
bryr se om, ifall an har tie kungar å hundra länsmän emot
se.
— Vi sätter i gång igen, sa Marja-Lena. Slut grubbel nu!
Hon hade inte märkt gamle tolvman som kom stötande längs
gårdstrådan. Men Olof såg honom, och eftersom han gjorde
det blev han sittande i sitt heta trots.
— Har ni lian färdi?
— Nej.
— Varför gar int slipstein tå?
— Säj he.
— Varför ä du stor i käftan, Olof?
— Ja he passar int för en dräng — men en tolvman han får
häv ur se va som helst han. — Olof hettade upp sig, han var alldeles
ur led i dag. — Ga in å ligg i båssbäntjin din tu.
Nämndeman Pål Pålsson började småningom darra
i hela kroppen av vrede. Den knotiga, skrumpna handen klämde till
om käppen. Orden stockade sig i halsen för ilskans skull.
— Ja — ja — ja ska ge de fe båssi — satans horbatting — — —
Käppen höjdes till ett väldigt slag, men i samma ögonblick
kände nämndemannen hur vapnet som av en naturkraft vreds ur
hans hand. Olof vägde påken i handen en stund, så slungade
han iväg den långt nedåt stycket.
— Va — va — — —
— In, sa Olof hett. In, festar du int att läta me vara i fred i
da. Festar du int att ja int tar emot na i da. In me de!
Simon stod och betraktade bråket genom dörrgluggen. Han reser
borst, drängen, tänkte han, jaså. Simon måste i
alla fall beundra kastet. Farbror skulle få leta efter den käppen.
Han hade nog flere dagars göra säkrat. Simon log. Men så
blev han med ens allvarlig. Det var något oerhört som skett.
Nämndemannen var ju i alla fall husbonden här. Var tjänstehjonen
lata och uppstudsiga, så hade han oåterkallelig rätt
att rappa till dem. Och nu var det Simons plikt att ge Olof en tillrättavisning.
Men han kände sig ganska ovillig till det göromålet. Nämndemannen
kom in med rasande fart — trots att han inte hade någon käpp
att stödja sig på. — Han yttrade inte ett ord, försvann
bara in i sin gavelkammare och där blev han. Simon såg att
hans ansikte var alldeles vitt. Ja, Simon måste nog gå ut
nu och Men han blev i alla fall tveksamt stående. Visst måste
han lära sig veta hut, den där Olof. Men han var vådligt
stark.
Därute hade slipningen åter begynt. Marja-Lena drog och Olof
tryckte lieeggen så hårt mot slipstenen som om han velat spräcka
den.
— Liti lättare, Olof, ja orkar int.
Olof lättade trycket. — lnt får en utleva, utsupian gubb slå
me. — Och liksom ett löfte inför den våtblanka, snurrande
slipstenen tillade han med lägre röst: — lnt nan får slå
me meir.
Marja-Lena kunde inte fatta den förtvivlan, det hat och all den
hopplöshet som fyllde hans sinne. Marja-Lena hade det lättare
än han. Kanske var hon en bättre tjänarnatur, kanske såg
hon inte så klart som han hela deras belägenhet. Kanske fattade
hon inte hela styrkan av den uppflammande kärleken hos mannen bredvid.
Kanske fanns det något hos Olof som varken han eller hon visste
om. |