[13. Slut på friheten]

Försiktigt Jönse. — Inte så het på gröten. — Väck inte i otid!

Olof har aldrig haft lätt för att vakna. Han brukar ligga hårt kramad i sömnens grepp, men denna gång är han oppe med ett språng.

Och snavar omkull i de fotjärn Länsmans-Jönse förfaret låst kring hans vador.

Långsamt vänder han sig över på rygg och sätter sig upp. Hans händer är hopklavade liksom fötterna, han är hjälplös i någons våld. Han tycker det känns om han blivit klubbad likt en ovetande slaktoxe. Det är som om hans huvud vore alldeles tömt.

Länsman Rurik Aspgren, även kallad Torpardöd har inte brytt sig om att sitta av hästen. Djuret står och bökar upp myllan i Olofs rågland med ena framfoten. Länsmannen tittar nästan likgiltigt på Olof, hans ögon sitter djupt insjunkna bakom en sträv svart pannlugg som skjuter fram under den trekantiga hattens brätte. Han håller sadelpistolen stödd mot hästens manke och dubbelpipans två dystra metallögon ser rätt på Olof.

Aspgrens två drängar Jönse och Pekka håller också bössor i sina händer. Och långt bakom dem, bortom stugknuten uppe vid skogsliden, skymtar ännu en man.

Simon Påls.

Länsman och hans häst och pistol är emellan Olof och den åker han nyss insått. Länsmannen har alltid funnits där. Olof förstår det — nu. Och det är väl därför han har haft så bråttom med alla sina göromål. Det är väl för den sakens skull han slitit så under dessa veckor. Varje dag han fått av frihet och arbete har varit en stöld. Och han vet ju så väl varför de är här. De vill bara tala honom till förstånd, på nytt förtälja honom den gamla sanningen att han är utan rätt och utan frihet. Och han kommer inte att säga emot dem. För han är verkligen utan all rätt.

— Är detta förrymde drängen Olof Gertrudsson?

Olof tiger.

— Har du inte mål i mun, karl?

Då prövar Olof att säga några ord.

— Ni har ju ein me som känder me.

Länsmannen vinkar med pistolen till Simon.

—Är detta drängen?

Långsamt kommer Simon gående fram till dem. Han ser Olof i ansiktet. Olof märker att han har ett stort ärr under ena ögat. Simon är en liten karl i bredd med Olof, men han har inga bojor om handlederna. Han kan fritt hålla sina händer i fickan. Och det gör han också, på ett utmanande sätt.

— Ja, dehär he ä Olof.

Trots allt tycks han ha svårt att se drängen stadigt i ögonen. Han låter sina blickar flacka runt ett slag. Så säger han: — Tu har gjort ett styvt arbeit jär.

— Pekka och Jönse, sätt i gång och riv häbbret! brusar länsmannens röst plötsligt ut. Simon rycker till.

— Ska he no vara nödvändit? undrar han.

— Ja, annars blir kojan bara ett natthåll för strykare och skogsrövare. Det räcker inte lång stund att riva den där. Ett jävla sätt, att utan vidare bryta sig jord mitt på socknens allmänning. Det tål allt statueras exempel.

Olof känner ingenting. Han ser allt han slitit och kämpat för i veckor på en liten stund förstöras och förintas. Stenarna yr ur skorstenen och torv och taksparrar flyger vida omkring. Det är som hade en dödens trötthet fallit över honom. En trötthet som tynger mera än bojorna. Den nakna, förlamande vissheten: det är slut, allt är förbi.

Vill han slippa att möta Marja-Lena är det enda han kan göra att ta sig själv avdaga. Fast inte ens så stor frihet är honom betrodd att han kan göra det. Han kan inte möta Marja-Lena, han kan inte heller undgå mötet med henne.

De stånkande karlarna har nu hunnit till väggarna. Stockarna faller en efter en, tungt och ovilligt dunsar de i marken eller slår mot varandra och rullar en bit innan de blir liggande. Rivningen går raskt undan. Snart är bara grundstockarna kvar och då säger länsmannen: — Det räcker nu. Vi ger oss iväg, vind och väder får göra resten.

Olof ser sig inte om. Ingen gör det.

De har varit omtänksamma. Simon har en extra häst med sig åt sin dräng. Det är längesedan Olof färdats så fint som idag.

Han kan inte ens falla och slå sig. För hans fötter är kopplade under hästens buk. Ja, de tänker bara på hans bästa. De river hans kyffe i skogen, för vad skall han med det till, han har ju av gammalt husrum i Pålsgården. Hans fållbänk står nog där och väntar. Vad skall han då gå och svälta ute i storskogen för? De söker bara inordna honom i samhället på nytt, det samhälle han så ovärdigt lämnade. — Ungefär så förklarar länsmannen saken för honom, när de rider därifrån längs de vinglande skogsstigarna.

Olof tiger. Bara en gång när han råkar komma i bredd med Simon, säger han: — Ja vann ärlit över te ja.

Då är det Simons tur att bli tystlåten.

De kommer ut ur skogen och rider förbi den första stugklungan i socknen. Länsmannen tar fram ett papper och läser, så kommenderar han dem att ta av neråt älvstranden, för här har han också en avhysning att göra. Det är en Anna-Kajsa Lassdoter, som utan varje spår av laga rätt bebor en backstuga nere på åbacken. Stugan visar sig vara så utomordentligt oansenlig, att man på håll väl kan ta den för en större gråsten. Det verkar otroligt att någon människa kan bo här.

Länsmannen, Simon och fången väntar ute på gårdsplanen, medan de två drängarna skickas in. Det dröjer inte länge innan bägge två kommer ut, baklänges. De sitter upp på sina hästar och deras ansikten är rätt bleka för att höra till så pass sturska karlar.

— Vad i helvete vill detta säga!

— Länsman må sjölv vesök, säger Pekka som bryter på finska.

— Jag sa ju att ni skulle kasta ur käringen. Går inte två karlar i land med ett sådant arbete utan att behöva tigga om hjälp.

— Jag gar int tillbaka tid för en tunna silver, säger Jönse.

— Inte se kulta helder, instämmer Pekka.

— Nå nog har jag sett käringar, men jag tror ni är de största som gått i byxor.

Och i fullt raseri springer länsmannen ner från sin häst och rusar fram till den låga dörren.

Han blir inte långvarigare än drängarna. Även han kommer backande ut.

Moloken traskar han tillbaka till sin häst. Så kastar han en blick på sina följeslagare och säger: — Käringen är säkert hundra år. Man kan lika gärna låta henne bo kvar där. Inte har någon nytta av att hon kastas ut. Varken kungen eller landshövdingen.

Lite skamsen ser han ut i alla fall, och Olof tänker bittert att en gammal käring bättre tycks kunna värja sitt hus än han som är ung och stark. När de ridit en bit börjar länsmannen förstulet klia sig på ryggen. Jönse och Pekka ser menande på varandra. Men plötsligt får Jönse en olidlig klåda i grenen och Pekka tvingas ta av sig stöveln för att komma åt att klia sig under fotsulan. Simon och Olof betraktar förvånade de svärande och klösande rättstjänarna. Slutligen tycks de tres lidande bli alldeles outhärdligt. Länsmannen sitter av och kommenderar Jönse att klia sig på ryggen.

— Den satans förbannade trollkonan. Det här skall hon bli huvudlös för! bannar han mitt under sin stora klådas pina. Mera till vänster, till vänster säger jag. Och hudfläng mig inte för fan. Klå! Pekka har också stigit av sin häst. Han står och skubbar ryggen mot en aspstam och ser ut att njuta obeskrivligt av förrättningen.

Efter en stund måste han emellertid avlösa sin kamrat med länsmansklösningen, för Jönse ansättes så av klåda själv att han omöjligt kan bärga sig och enbart sköta sitt åliggande att skrapa länsmans rygg. Och slutligen måste bägge drängarna rycka in på en gång för att lindra Aspgrens pina. Det räcker länge innan de tre hårt prövade rättstjänarna sönderklösta, blödande och vildsint svärande kan fortsätta färden.

För Anna-Kajsa Lassdoter avhyser man inte så utan vidare ur hennes stuga. Hon vet hur länsmän och deras drängar bör tas.

Sent på kvällen rider följet in på Påls gårdsplan.

De far förbi logen där gamle tolvman ligger lik. Dörren hänger på glänt och slår i kvällsbrisen, de kan skymta den svarta kistan inne i dunklet.

Folket kommer nyfiket ut på gårdslötet, Kajsa-Matilda vacklar fram med stöd av två käppar och hennes skadeglädje vet sig ingen måtta. Tär sir du, Guds, Bibelns och katjesens bud gar int e att bryt. Var trogen din herre, så går dig väl i livsens dagar!

Simon berättar skrytsamt om torpstugan de rivit. Han hadd bruti se jolen på allmänninjin. Tokstakan.

Olof har inte tillräcklig rörelsefrihet för att döda en lus en gång. Han är än en gång dömd att overksam sitta och ta emot det man gör med honom. Han ser envist rakt fram. I bakgrunden finns Marja-Lena. Han ser inte åt henne, men han vet att hon finns där. Hon har anledning att gratulera sig till att hon inte följde honom. Ändå. Om han inte sovit. Hade hon varit där skulle hon väckt honom. Man kan inte ensam. En förmår inte ständigt vaka. Hade han varit vaken hade de inte fört honom tillbaka. Men en sovande kropp rår tillochmed Simon på.

Borta vid gärdet kommer Jöns Ryggklåda ledande en häst. Han kastar en likgiltig blick mot följet på gårdsplanen, så går han fram till brunnen, vindar opp ett ämbar åt hästen, som girigt och frustande suger i sig det kyliga brunnsvattnet. Så kör Jöns hästen tillbaka in i hagen, ställer sig mot grinden och låter sitt vatten och kliar sig vanemässigt på ryggen. Därefter går han gäspande upp mot stallet, där han har sin sovplats.

Inte ett smack bryr han sig om följet på gårdsplanen. Så länge de inte vill honom något får de vara i fred för hans nyfikenhet.

Länsmannen säger: — Skall vi ta honom i kistan? En bit av Simons triumf faller av: — Ja he ä väl no bäst att lägg an i fånghusi, han kan var vildsint jär. — Han är kanske inte riktigt väl tämd än, säger länsmannen, men ta det lugnt. Det finns nog medel. Styvare nackar har lagen böjt. — Eller huggit av.

Och så sättes Olof in i fångkistan invid tingshuset.

Där slipper han handklovarna, men förses i stället med halsjärn, eftersom han ännu är så pass vildsint.

Men han är ändå inte längre riktigt lik den otämda oxen, han börjar inte slita i bojorna och vrenskas för att komma loss. Tämjningsprocessen har kanske trots allt redan begynt bära frukt.

Tolv dygn får han sitta i det skumma illaluktande fånghuset.