Folkmängden i staden ökade långsamt under 1800-talet ända till branden 1858. Därefter skedde en minskning till 1875, då befolkningen åter begynte öka fram emot sekelskiftet 1900. En minskning, denna gång på grund av emigrationen, gjorde sig därefter åter gällande. Följande tabell ger en översikt av folkmängden 1810—1880: 4)

Födelsetalen 1811—1880 framgår av följande tabell: 5)

Nativiteten avtog således till och med 1840, ökade under följande decennium till det höga födelsetalet 33,8, men minskade sedan till 21,2 under perioden 1871—1880, det lägsta under den här behandlade tiden. Särskilt låg var nativiteten under hungerdecenniet 1861—1870 och under det första emigrationsdecenniet 1871—1880. De dödföddas antal var även störst under perioden 1861—1890 med 24 barn eller 3,3 %.

Den låga nativiteten motsvarades av en låg äktenskapsfrekvens:

De vigdas antal

Äktenskapsfrekvensen var alltså högst 1811—1820, minskade därefter, men steg åter till 8,6 0/00 1850 för att nå bottenrekord 1861—1870 och därefter stiga något igen, tills emigrationen började sätta sina spår även här.

Dödligheten under samma period framgår av följande tabell:

Dödligheten sjönk alltså fram till perioden 1851—1860, då den nådde sin höjdpunkt 30,1 0/00. Även perioden 1861—1870 hade en hög dödlighet på grund av hungersnöden, medan följande period däremot visar en relativt låg mortalitet.

Spädbarnsdödligheten minskade under hela 1800-talet, såsom framgår av följande tabell:

Den tillfälliga stegringen 1851—1860 berodde på epidemiska orsaker (halsfluss och strypsjuka).

Dödligheten i åldern 1—10 år minskade från 7,1 0/00 1801—1830 till 3,8 0/00 1861—1890, ökade i åldern 10—30 år från 2,9 till 3,4 0/00 under samma period, och minskade i åldern 30—50 år från 5,1 till 3,7 0/00 liksom i åldern 50—70 år från 5,5 till 4,8 0/00. Åldersgruppen över 70 år visar jämna tal för perioden 1801—1860 (3,2 0/00), men ökar något under perioden 1861—1890 (3,60/00).

I sin årsberättelse från Nykarleby provinsialläkardistrikt för året 1829 6) berör dr Topelius även ”den öfver hela Finland grasserande Nervfebern”, som i lindrig form och sällan dödande drabbat distriktet hela året igenom. Sjukdomen hotade enligt Topelius att bli endemisk och krävde de noggrannaste profylaktiska åtgärder. Sådana skulle dock vara omöjliga att genomföra utan myndigheternas biträde, varför en överhetlig författning i enlighet med den svenska från år 1813 syntes vara av nödvändigheten högt påkallad. De kungörelser och underrättelser han själv meddelat, hade föga efterlevts i synnerhet vad kläders snygghet, ömsning o. dyl. beträffar. Vid besök hos sjuka hade man dock blivit försiktigare.

”I allmänhet”, säger Topelius, ”är denna ort, ... Nyk. socken, att anse för en av de sundaste, hvartill dess grannskap med sjön och dess genomströmning af den betydliga Lappå ån samt träskens uttorkning, lärer mest bidraga”. För ungefär 10 år sedan kunde man i Nykarleby stad på en folkmängd av 700 personer räkna ej mindre än 8 personer av 70 år, däribland två över 80 och en 92 år gammal. I moderkyrkoförsamlingen hade enligt de nyligen publicerade tabellerna över födda och döda nu senast dött 114 och fötts 229, häri inberäknat stadens invånare, där 10 dött och 22 fötts under året.

Topelius hade utfört smärre kirurgiska operationer och botat brännskador med en blandning av kornmjöl och salt (!). Mamsell Josefina Calamnius, som led av svåra frostknölar på tårna, botades med varmt mjölomslag, med den framgång, att mamsellen, som knappt kunnat gå, deltog i juldanserna.

Fattiga sjuka erhöll ofta fria medikamenter.

Så långt dr Topelius. Bland dödsorsakerna nämnes under 1800-talet rödsoten, som bl.a. 1833 skördade 31 offer, främst barn, mässlingen, som 1821—1830 uppvisade 10 dödsfall, scharlakansfeber från och med 1841 och rötfeber eller nervfeber (tyfus), som bl.a. under nödåren 1865—1868 tog inalles 23 personer.

Halsfluss och strypsjuka skördade 1851—1870 45 offer, varav 24 åren 1860—1861. Barnsängsfebern tog 6 kvinnor åren 1801—1850, och 14 åren 1851—1900. I lunginflammation dog 39 personer 1801—1850 och 106 1851—1900. Med hetsig feber menades troligen lunginflammation. Denna feber tog under åren 1751—1880 163 personer.

Lungsoten skördade dock de flesta offren. Under perioden 1751—1920 skall 549 personer ha dött i denna sjukdom, och under perioden 1811—1880 följande antal:

Antalet dödsfall under tiden 1811—1880 var sålunda 323, eller 4,8 0/00 av den dåtida befolkningen.

Lungsoten (tuberkulosen) drabbade hög och låg. Hela familjen Benzelstjerna dukade under i lungsot, en del av familjen Lithén likaså, handl. Josef Collander dog i denna sjukdom och rådman J. Ad. Lybeck led av struptuberkulos. Bland sjöfolk är det främsta exemplet sjökapten C. P. Löfberg. Bland det lägre borgerskapet, hantverkarna och arbetsfolket härjade sjukdomen svårt. Först på 1880-talet började lungsoten i viss mån avtaga, men kan ej anses besegrad som folksjukdom förrän i vår tid.

I kräfta är endast 6 dödsfall antecknade åren 1751—1850, och 32 åren 1851—1900. Olyckshändelser, inberäknat mord, självmord och dödsstraff skördade underperioden 1811—1900 115 offer, mest under åren 1841—1870 (57 fall).

Den naturliga folkökningen var åren 1811—1900 med undantag för perioden 1841—1850 ringa. Under åren 1831—1840, 1861—1870 och 1881—1900 var den t.o.m. negativ. Orsaken var den stora dödligheten samt för decenniet 1891—1900 den låga nativiteten. Mot en ökning under åren 1741—1800 med 306 personer svarade åren 1801—1850 en ökning med 209 samt 1851—1900 en minskning med 79 personer. Omflyttningsrörelsen har ej i praktiken haft något större inflytande på befolkningsutvecklingen före 1875, emedan in- och utflyttning i stort sett jämnat ut varandra. 7)