VI. ALLMÄN ORDNING, SEDER OCH MORAL. FISKALERNA

Landsfiskal Georg Ludvig Herpman

Om orsaken till Herpmans säregenhet föreligger bl.a. följande berättelse. Han hade som ”brännvinsfiskal” tagit en mängd brännvinspannor i beslag och ådrog sig härigenom fiendskap från lagbrytarnas sida. En gång då han kom hem från staden till Åminnet, där han då bodde, blev han på isen överfallen av en hop till kvinnfolk förklädda personer, och av dem genompryglad under förevändning, att gubben nekat sin dotter att gå på dansen i staden. Efter denna händelse skall Herpman av den utståndna skräcken ha blivit som ”bortblandad” och besynnerlig i sitt görande och låtande. Han led av svår ideosynkrasi visavi förorening efter en uppvaktning hos guvernören i Vasa, varvid någon elak person förorenat hans paraply (!), som var undanställt i farstun, medan han var inne hos guvernören. I synnerhet hade han en panisk fruktan för att bli orenad av beröringen med kvinnor. Han hade gift sig med Clara Boman (?), av Kuddnäs-Brita kallad ”Rillas Lara”, en gammal jungfru, som bodde på Frill i en stuga vid vägen hos sin moder. T.o.m. henne avskydde han efter det ovannämnda överfallet, ehuru hon var en anständig och rejäl kvinna. Han ville ej ens tala med henne, utan dottern fick gå med bud mellan far och mor. Ville hustrun ha något från gårdsboden, gav han ut det åt henne, men hon fick ej komma in eller röra vid låset, eventuellt sträcka in sin hand och taga ut det önskade. Måste Herpman taga i ett dörrlås efter en kvinna, tvådde han genast sina händer, om möjligt var. Ville han handla i en gatubod, bad han att man skulle öppna dörren för honom så att han själv ej behövde röra vid låset. Men då han kom till Janne Lybeck och genom den öppna övre dörrhalvan i butiken bad att bliva insläppt, svarade Lybeck: ”Vill du inte öppna dörren själv, så må du stå där ute!” Då nödgades Herpman öppna, men så fort han fick upp dörren, slängde han den hastigt åt sidan — angelägen att ögonblickligen bli fri från beröringen. Vid besök i privatbostäder knackade han alltid på dörren och väntade att bliva insläppt utan att själv behöva röra vid låset. Var han tvungen att öppna själv, tog han med näsduken lindad kring handen försiktigt i nyckeln eller dörrvredet.

Herpman brukade handla hos Petter Aug. Lybeck, vilket var liksom en grace av gubben. Han gick enligt Lybeck i vita glacehandskar och knackade på dörren, innan han kom in.

Herpman var såsom nämnts folkskygg, men annars en respektabel man, som höll på sin rätt. En gång, då han var på resa till Vasa, låg han helt övertäckt i släden, då han ej ville att folk skulle märka att han var med. Då anmälde skjutsbonden, att länets guvernör kom åkande emot. ”Kör icke på vägkanten”, befallde Herpman, ”utan blott på sidan om mitten”. Guvernörens kusk ropade: ”Vem är det, som icke kör ur vägen?” Då reste sig Herpman upp och svarade: ”Det är fattiga landsfiskal Herpman! Halva vägen var Herr Guvernör!” Därpå ringde han med en kurirklocka, som han höll i handen och körde lugnt förbi.

Herpman bodde om sommaren i en liten stuga på det efter honom uppkallade ”Herpmansgrundet”, som då var en liten klippö utanför Lodörn mitt emot Alörns Charlottenlund på östra sidan om Alörsfjärden. 82) Här hade han blott en fiskargosse till sällskap, om ens alltid det. Stugan var mycket liten och hade ingen annan öppning än dörren, alltså varken fönster eller skorsten och var således väl skyddad mot ev. fiender. En lucka fanns dock i väggen, genom vilken han tog emot vad han någon gång köpte av förbifarande fiskare. In släppte han dem icke. Hilda Olson och ett par andra ungdomar rodde en gång förbi. Då de märkte, att Herpman tillfälligt uppehöll sig på fastlandet invid ön, vågade de landstiga på grundet och bese hans stuga. Men ett tu tre var gubben där efter dem och skrek, att de skulle laga sig bort! Det gjorde de även och kunde sedan från båten se, huru Herpman började städa och rengöra överallt efter dem. Han spolade t.o.m. marken, där flickornas fötter hade trampat.

[”Erik Johanssons villa på Herpmansgrundet.” Vem denne man var har jag tyvärr ingen aning om och namnet nämns 56 gånger. De flesta kan dock säkert uteslutas på basen av levnadsår. Förstoring. Kolorering: Peter Gullback.
Stadens arkiv, skannad 2005. (Inf. 2022-08-20.)

Not 82): ”Sedermera ägd och bebyggd av lärare Elis Johansson. Herpmans stuga är inbyggd i ett av boningshusen.” Mysteriet är då löst den 20/8 2023.]

Matts Boman d.y. hade en tid tjänat hos Herpman som fiskardräng. Tidigt en vårmorgon förde han ut Herpmans lilla julle till sommarstället. Han sköt jullen på en kälke, som löpte lätt på skaren. I jullen satt väl ombonad den originelle befallningsmannen själv. Sålunda åkte han ut till sin ”villa”, sommarhyddan på Lodören. Då de kom till Beckbruket måste Boman upp i skogen för att bryta några granriskvistar, vilka stacks omkring Herpman i båten, ty han älskade den friska barrskogsdoften. Väl hemma företog han allehanda underliga tvagningar och reningsprocedurer ... Åratal efteråt brukade Herpman stundom skicka efter Boman. Han språkade gärna med honom, men Boman fick aldrig komma in i hans kammare, utan måste stanna utanför tröskeln. De stod då under samtalen på var sin sida om denna. En gång ville Boman ej komma på Herpmans kallelse, emedan han var förhindrad. Detta misstyckte gubben länge, men glömde det dock slutligen. 83)

På sin båt hade Herpman någonslags kajuta eller tältinrättning av skinn. Här kunde han dölja sig och sitta och läsa tidningar medan han fiskade. Förankrad vid ett met- eller nätställe satt han då osynlig i sin koja, men hördes årtag från någon förbiroende, kunde gubben ändå inte stå emot nyfikenheten, utan reste sig upp och tittade över kanten till sin öppna kajuta. Därpå försvann han ner igen. Stundom rodde han in under Gustaf Lithéns magasin vid Nålörn, då han ville undvika att möta någon betydande person på vattnet. Magasinet stod på hörnkistor högt över vattenytan, så att man kunde komma under det med båt. Där satt han sedan långa stunder. ”Herpmans näten” kallades naten, som han brukade fastna i vid Djupstens norra ända.

Åtminstone om vintern bar han på huvudet en väldigt hög och vid mössa av sälskinn. Det påstods, att dess storlek berodde på att den inuti var försedd med en hjälm av kopparplåt till skydd för huvudet mot fientliga överfall. Runt mössan stack han gärna fågelpennor, som han hittat på sina vandringar.

Herpman ägde Åminnetorpet, som hörde till Kuddnäs. En natt lär han där ha blivit överfallen och hotad med knivar, varav han blev så skrämd, att han ej vågade bo där mera utan flyttade in till staden, där han bodde i vindskammaren i en grå stuga vid ”Herpmans gränd”. Om överfallet berättade Herpman själv för Bomans, som då bodde på torpet, enligt Matts Boman följande: En kväll hade en man vid namn Rundström (?) från landskommunen kommit till Herpmans stuga och bultat på och sagt sig hava någon process med Herpman. Då denne bad honom ge sig iväg, hade han dragit upp en kniv och hotat med den. Herpman stängde skyndsamt dörren, så att mannen inte kunde ta sig in. Han var enligt Herpman utsänd av stadens herrar, som ej tyckte om, att fiskalen höll ett vaksamt öga på den närbelägna hamnen. Han menade, att de på detta sätt ville skrämma honom från att beslagtaga lurendrejade varor. Med mannen själv sade sig Herpman ej ha haft något att skaffa förut.

Herpman hade i tiden kommit till Åminnetorpet som landsfogden Basiliers skrivare. Han var såsom nämnts gift, men lät ej sin fru, en saklig och allvarlig kvinna, passa upp sig. Lotsen Jungells hustru fick i stället den äran att städa i hans rum. Då frun kom och begärde hushållspengar, satte Herpman fingrarna i öronen och sade: ”åskan går, åskan går!” Sina vadmalsbyxor lappade han själv här och där och sydde med vit tråd. ”Jag är så fattig”, sade Herpman. ”Hemlighuset” besökte han ej som andra människor utan gick varje gång till skogen, åtföljd på avstånd av dottern Nora (Eleonora). ”Hon var också litet egen, men såg ej illa ut.” 84) Utom dottern Nora hade Herpman även en son. Familjen fick av Herpman en viss summa till bröd, fisk och mjölk. Kaffe, socker och dyl. fick hustrun bestå själv. Hon vävde och sålde tyger.

————

Trots sin originalitet var Herpman en aktad man och en mycket anlitad advokat. Z. Topelius var intresserad av att språka med honom och fick även svar, ehuru Herpman annars var ytterligt ordkarg. En gång, då Topelius frågat, huru han mådde, beklagade han sig över huvudvärk. ”Vore bra att öppna åder”, menade Topelius spjuveraktigt. Men Herpman, som efter överfallet var rädd för knivar, svarade, att det vågade han ej.