X. KRIMKRIGET

Militärinkvarteringen i staden


Under kriget var såväl rysk som indelt finländsk militär inkvarterad i staden från 1854. Redan på våren detta år började man längs den österbottniska kusten hålla vakt i de kyrktorn, därifrån man hade utsikt till havs. Den indelta armén, som indragits 1810, uppsattes till en del på nytt genom manifest av den 11/22 juni 1854. De inom Åbo och Björneborgs samt Vasa och Uleåborgs län indelta trupperna skulle uppsättas så att två skarpskyttebataljoner, vardera om 600 man, skulle bildas genom att två soldatrotar skulle uppställas och underhålla en infanterist. Kostnaden för underbefälets och manskapets beklädnad och beväring samt underhåll så länge kriget varade, skulle bestridas av finska allmänna medel. Den 13 nov. s.å. utvidgades uppbådet till att omfatta även rotarna i den övriga delen av landet, med undantag av Nylands och Viborgs län. Härigenom skulle ytterligare två skarpskyttebataljoner uppställas.4)

Uppsättandet av skarpskyttebataljonerna ökade givetvis efterfrågan på livsmedel, varor och förnödenheter. Under de följande två åren fick Nykarleby liksom andra österbottniska städer pröva på krigets besvärligheter. Över 50 man soldater var på inkvarteringstolagskassans bekostnad inkvarterade i staden till en kostnad av 187 rbl 64 kop st. Befälet över dem fördes hösten 1855 av löjtnant Krook (trol. Edvard Johan, f. 1825). Även på Högbacka förlades ryska soldater. Ungdomen där lärde sig litet ryska och exercerade som soldaterna. Innehavaren av Nybondas hemman [i Socklot] hade ej avsagt sig sin rätt att bränna brännvin. De i gården inkvarterade ryssarna ville jämt och samt köpa ”adjin rjumko” (en sup). Då Nybonde ej vågade sälja, klagade soldaterna hos överste Etholén på Kuddnäs. Han skickade då en löjtnant med tillsägelse åt bonden att sälja vad soldaterna begärde, d.v.s. ”en kronans sup”, ett 1/2 kvarter, åt varje man. Ett halvstop kostade på torget 15 kopek och kanntals 40 kopek. Det kom in mycket pengar på supförsäljningen, och Nybonde blev välmående.5)

En kosackpatrull kontrollerade under kriget vägen mellan Nykarleby och Jakobstad. En postering soldater torde ha varit förlagd i Soklot och en annan i Sundby i Pedersöre. Jakobstad och Gamlakarleby hade starka ryska garnisoner. En bataljonsstab var även förlagd i staden, av allt att döma på Kuddnäs, under den nyssnämnde översten Gabriel Etholéns befäl. Elva man finländsk militär hade dessutom för sitt kosthåll fått 252 rbl sr ur kassan. Stall hade bl.a. uthyrts av handlandeänkan Sofia Lybeck. För vakthållning över kronan tillhörigt krut utbetalades från stadskassan 164 rbl sr under åren 1855—1856. För ved, ljus och olja till militärens lasarett, högvakt, kaserner och bagerier utbetalades medel från inkvarteringskassan.

En del manskap var fördelat mellan stadens invånare. Detta gav anledning till tvist. Revisorerna anmärkte, att någon giltig orsak till ett sådant förfarande ej fanns. All inkvartering av manskap borde fördelas på de till inkvartering skyldiga eller också borde kontant ersättning erläggas från kassan för all militär inkvartering. En skild kassa borde enligt revisorerna bildas av de genom inkvarteringskommittén uttaxerade medlen, och därifrån borde alla utbetalningar för inkvarteringen utgå.6) Inkvarteringskassan skulle sedan tillskjuta den hälft av utgifterna, som belöpte sig på borgerskapet, eller som magistraten ansåg den kunna betala. Detta allt på grund därav, att ”Inqvarterings Tolags Cassan torde vara Borgerskapets gemensamma, men ej hela samhällets tillhörighet”.7)

Dessa anmärkningar tillbakavisades av magistraten bl.a. med påpekandet, att manskapet vid den i staden inkvarterade bataljonstaben nästan dagligen undergått förändringar till antalet, varför kostnaderna ej kunnat jämnt fördelas på gårdarna på annat sätt än att ny fördelning dagligen ägt rum, vilket hade varit omöjligt att utföra. Då det ålegat staden att anskaffa stall för den inkvarterade bataljonsstabens trosshästar, och en del gårdsägare vägrat att inreda de till ändamålet upplåtna rummen, hade magistraten nödgats på stadens bekostnad ombesörja inredningen. Kosthållningen åt de elva indelta soldaterna grundade sig på magistratens och borgerskapets äldstes beslut av den 10 aug. 1855, varför anmärkningen mot denna utgift helt saknade fog. Inkvarteringstolagskassan hade tillkommit och underhölls för inkvarteringsbehov, varför de uttaxerade medlen med skäl ingått i denna kassa. Kassören hade ej heller kunnat förpliktigas att föra särskilda räkenskaper över dessa medel.7)

Den 7 april 1856 förklarade handlanden C.G. Ekholm, att han för inträffat menföre ej kunde fortfara med den vedleverans för militärens behov, som han den 5 nov. 1855 förbundit sig till. Magistraten uppdrog därför åt rådhusvaktmästaren J. Lingonblad att i kringliggande byalag upphandla ved. Dessutom inköptes av rådmannen C.W. Sundström några famnar blandved till 1 rubel 50 kopek s:r för varje tre alnars famn. Senare krävde Ekholm inkvarteringstolagskassan för anskaffade förnödenheter till och under vintern 1855—56 på 448 rbl s:r, av vilka 400 rbl utanordnats i förskott. Härefter anmärkte en del av borgerskapets äldste, att Ekholm ej levererat den erfordrade veden i famntal utan efter ”lasstal”, varav fyra beräknats på famnen. Denna ansågs således undermålig och nödig kontroll över att veden blivit avlämnad saknades också.

Magistraten upplyste emellertid, att veduppköp i famntal för rådande brist varit omöjlig, varför magistraten fann gott utanordna återstoden av pengarna. Skäl saknades även att förmoda, att uppgiven mängd ved ej levererats av Ekholm.8)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 485—487.


Nästa kapitel: Stämningar och opinioner, försvarsåtgärder.