XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Nykarleby skyddskårister i frihetskriget

Redan dagen efter det att Nykarleby befriats avreste 34 frivilliga, av vilka 15 seminarister, från stadens skyddskår under lektor Otto Nylunds befäl till Gamlakarleby, där ryssar och röda gjorde envist motstånd. Med fördes såsom nämnts två av de erövrade kanonerna, men tyvärr ”kvarglömdes” kanonlåsen i staden. I Kovjoki förenade sig denna orts skyddskår med expeditionen, som avreste med extra tåg norrut. I Bennäs ökades styrkan med Pedersöre och Jakobstads skyddskårer, varefter färden under sång och hurrarop fortsattes till Kronoby. Här tillstötte förstärkningar från Härmä och Kauhava m.fl. orter. Någon strid deltog Nykarlebyborna ej i, emedan stadens garnison kapitulerade den 30 jan. på e.m. Nykarleby skyddskår avväpnade emellertid de i svenska arbetarföreningens hus förlagda kosackerna.

Sedan uppdraget slutfördes var det meningen att återvända hem, men den 31 jan. tillfrågades kåren, om den ville fortsätta till Uleåborg, där hårda strider utkämpades. Alla svarade ja, och rikligt försedda med smörgåsar, strumpor, vantar, cigarretter m.m., som de tacksamma Gamlakarlebyborna utdelat bland skyddskåristerna, avreste de norrut. Vid Kempele station [Cirka 15 km söder om Uleåborg.] var banan blockerad, varför kåren därifrån fick marschera till fots mot den brinnande staden. Den 3 febr. var Nykarlebyborna för första gången invecklade i hård strid vid uppgiften att erövra järnvägsstationen. Framryckningen mot denna leddes av jägarlöjtnanterna L. Tiainen och O. Peltokangas, Werner Labbart och löjtn. v. Zedtwitz i spetsen för skyddskårsavdelningar från Jakobstad, Nykarleby, Kauhava m.fl. orter. Dessa bildade huvudstyrkan bland de fyra anfallskolonner, som ryckte fram mot Uleåborg. Anfallet ville ej gå med fart, men vad Nykarlebyborna beträffar, heter det i ortstidningens reportage, att ”vår ledare (Otto Nylund), som höll sig framför oss ett tjugotal meter och lade i dagen en oförvägenhet och ett mod, som man näppeligen kunde vänta sig hos en skolmästare, drev oss emellertid framåt med sådana kraftuttryck, att det icke ens kunde bli fråga om att stanna.” 49)

Här stupade den förste av de fyra i frihetskriget fallna Nykarlebyborna, kantor Kristoffer Söderman. Först mot kvällen kunde stationsbyggnaderna stormas av Tiainen och Labbart i spetsen för Jakobstadskompaniet om c:a 130 man, dit Nykarlebyskyddskåristerna hörde. Härmed var striden om Uleåborg slut för Nykarlebybornas del, och den 5 febr. var de tillbaka i hemstaden. 50)

Under veckorna efter befrielsen anordnades medborgerliga möten i staden och den kringliggande landsorten. Borgmästare A. Brunberg från Jakobstad talade den 8, 9 och 10 febr. i Soklot, Vexala, Kantlax och Munsala Kyrkby, bankdirektör K.F. Spolander den 9 febr. i Kovjoki och mag. Torsten Ström samma dag i Jeppo. Överbefälhavarens och Vasa distriktschefs upprop och proklamationer publicerades i ortstidningen, liksom senatens och landshövdingeämbetets förordningar och påbud. Krigshändelserna följdes noggrant i ortstidningen, och de stupade hjältarna hyllades på vers och prosa. Detta bidrog till att skapa och befästa den fosterländska anda, som präglade stad och bygd under kriget.

Södermans död väckte allmän förstämning i staden. Han hade verkat som kantor på orten sedan 1912 och var allmänt omtyckt för sin gedigna karaktär och för sin fylliga och klangfulla röst, som i hög grad bidragit till att ge kyrkogudstjänsterna en stämningsfull prägel. Begravningshögtidligheten den 17 febr. blev en väldig fosterländsk manifestation till den fallnes ära. Tusentals människor hade strömmat till från staden och kringliggande landsbygd. Jordfästningen i kyrkan förrättades av kyrkoherde E. Appelberg, som liksom vapenbröder, vänner, sammanslutningar och institutioner i högstämda ordalag hyllade den avlidnes minne. Efter begravningshögtidligheten i kyrkan fördes kistan till begravningsplatsen under eskort av 12 skyddskårister. Närmast efter vagnen fördes lejonfanan, och därefter följde stridskamrater, övriga skyddskårister och en stor menighet. Processionen uppges ha varit den längsta, som i mannaminne rört sig mot gravplatsen vid Ragnörn.51)

Den 12 febr. stupade nästa Nykarlebybo, nämligen 20-årige tekn.studeranden Rafael Heikel, son till kommissionslantmätaren Thure Heikel i Nykarleby. Heikel hade den 25 jan. sökt sig bort från studierna i Helsingfors och inträtt som elev vid Vörå krigsskola. Där kom han liksom flera andra i samma kontingent att endast få ett par timmars exercis den 27 jan., innan uppbrottsordern kom. Han var sedan med vid Ylistaro, Kristinestad, Filppula och Ruovesi, där han stupade vid Myllymäki. Rafael Heikel skildras som en rikt begåvad och sympatisk yngling. Han begravdes i Nykarleby den 17 mars 1918 under stora högtidligheter.52)

Den 3 april sårades 21-årige handelsbiträdet, korpralen Karl Väinö Kisor svårt vid Näsilinna i Tammerfors, träffad av en granatskärva i benet. Han dog på Hatanpää sjukhus den 9 april och begrovs i familjegraven i Nykarleby den 18 april 1918, på föräldrarnas önskan utan militär uppvaktning, men under rik blomsterhyllning. Väinö Kisor gjorde till en början vakttjänst i hemstaden, men uppbådades i början av mars och placerades i VI jägarbataljonens I kompani, det sedan så berömda Melins kompani. Han utnämndes till korpral och var med i striderna vid Tammerfors, där han sårades i handleden den 28 mars. Han deltog dock i stormningen av Näsilinna och kvarlämnades svårt sårad i museet, då kompaniet åter bröt sig ut, plundrades av de röda och måste ett helt dygn ligga utan första förband, varför han avled fem dagar senare. 53)

Den fjärde, som stupade från Nykarleby var den 23-årige farmaceuten Carl Josef Björklund, son till normalskolläraren C. Alex. Björklund. Han tjänstgjorde vid apoteket i Salo i okt. 1917 och anslöt sig där till skyddskåren samt senare till Skärgårdens frikår. Under en strid i Hirvensalo by i Somero den 21 april mördades Björklund av de röda, som hissat vit flagga, men öppnade eld på nära håll, då de vita skulle avväpna dem. Han begravdes den 19 maj i Nykarleby under stor anslutning, men även han på föräldrarnas begäran utan militära hedersbetygelser.54)

Från Nykarleby landsförsamling, vars frivilliga tillhörde Nykarleby skyddskår, stupade 11 man. Den 28 mars stupade stationskarlen vid Kovjoki, Ernst Bruno Björkqvist, vid Hatanpää. Han anslöt sig från hösten 1917 till Nykarleby skyddskår och gick den 12 febr. som frivillig in vid Vasa Grenadjärbataljon samt deltog i striderna vid Länkipohja, Pitkäjärvi, Lempäälä och Tammerfors.55)

Samma dag stupade den 18-årige bondsonen John Villiam Vikblom från Soklot på samma plats. Han tillhörde från hösten 1917 Soklot skyddskår och var med i Nykarleby och Gamlakarleby, innan han den 11 febr. anslöt sig till Vasa Grenadjärbataljons I kompani som frivillig.56) Den 29 mars stupade bondsonen Frans Henrik Granroth från Högbacka vid Kalevankangas öster om Tammerfors. Även han tillhörde från hösten 1917 Nykarleby skyddskår, hade deltagit i avväpningen av ryssarna i Nykarleby samt i expeditionen till Gamlakarleby och Uleåborg och därefter gjort vakttjänst vid fånglägret i Nykarleby. Han uppbådades i mars och placerades liksom Kisor i Melins kompani.57)

Den 3 april stupade sju av nejdens skyddskårister vid Tammerfors, nämligen bondsonen Emil Ahlström från Soklot, snickeriarbetaren Einar Vilhelm Eriksson (Back) från Forsby, jordbruksarbetaren Karl Johan Juthas från Oravais, bondsonen Karl Oskar Juthas från Jutas hemman i Nykarleby landskommuns kyrkoby, bondsonen Karl Leonard Mattsson Draka från Ytterjeppo, bondsonen John Emil Sorvist från Sorvist hemman i Forsby och arbetaren Uno Vilhelm Nyman från Kovjoki. Av dem hörde Eriksson, K.J. Juthas och K.O. Juthas till Nykarleby skyddskår. Den 21 april stupade ytterligare arbetaren Verner Johannes Haglund från Soklot.

Ahlström, Björkqvist, Haglund, K.O. Juthas, Draka, Nyman och Vikblom tillhörde Vasa grenadjärbataljon, medan Eriksson, Granroth, K.J. Juthas och Sorvist kämpade i Melins kompani i VI jägarbataljonen K.J. Juthas var endast 16, Haglund och Nyman 17 och Vikblom 19 år gamla. De övriga var något över 20 år, Ahlström, den äldste, 27 år gammal.

De tio förstnämnda begravdes vid en gemensam högtidlighet i Nykarleby den 16 april. De vita, med blommor prydda kistorna fyllde så gott som hela koret i kyrkan. Jordfästningen förrättades av kyrkoherde E. Appelberg, varefter en rik blomsterhyllning följde, bl.a. från Tammerfors stad, som hyllade de stupade med en praktfull krans i rödgula band. ”Under den högtidliga och gripande akten i kyrkan vittnade hyllningarna och tårarna mera vältaligt än ord om storleken av det offer som vår ort givit i kampen för fosterlandets räddning.”

Kyrkan var så fullsatt, att många ej rymdes där inne, men dessa anslöt sig till det långa sorgetåget mot Kuddnäs gamla begravningsplats, där de stupade frihetshjältarna sida vid sida nedsänktes i en gemensam grav. ”Hedersvakten saluterade, fanan sänktes över griften, och vår hembygds jord omslöt stoftet av de tio Nykarlebygossarna.”58)

Det var den största och mest gripande begravningen i Nykarleby dittills. Haglund begravdes i Nykarleby den 30 april. Denne 17-åring hade varit med som frivillig från början, deltagit i striderna vid Länkipohja och Tammerfors och stupat vid Lempäälä. Han var den femtonde från Nykarleby församling, som gav sitt liv i frihetskampen. Jordfästningen i stadens kyrka förrättades av pastor Immanuel Backman.59)

Bland svårt sårade från staden märkes Hj. Bergström i mars vid Tammerfors (I. kl. frih.med.), lyceisten Richard Nordling 25 mars vid Messuby och målargesällen Hugo Kjäld den 28 mars vid Tammerfors (I. kl. frih. med.). Samtliga var frivilliga.60)

Från Munsala stupade 7 man, bland dem folkskolläraren Oskar Vilhelm Nordling, vartill kom fiskaren Anders Rådman, som dog i jan. 1918 på grund av sjukdom, som han ådragit sig under strapatserna på Kvarkens isar som vägvisare för jägarrekryter och som rysk fånge i länsfängelset i Vasa. Från Jeppo stupade 4 ynglingar, vartill kom den av gendarmerna den 10 sept. 1916 skjutne dipl.ing. J.J. v. Essen.61)

Nykarlebynejdens offer i frihetskriget var således tunga, särskilt för Nykarleby landsförsamling. K.J. Hagfors fäller i ortstidningen för den 17 maj, dagen efter den stora segerparaden i Helsingfors, följande omdöme:

”Kriget har ojämnt tagit ut sin blodskatt. Nykarleby hör visst till de kommuner, som fått betala mest: 17 (15) fallna på omkring 5.000 personer. Detta beror till en del därpå, att de våra fått vara med och kämpa sig fram till segern i Tammerfors, den största i Finlands historia, och även därpå att Nykarlebygossarna så beredvilligt ställt sig till förfogande. Soklot står i detta avseende i allra främsta ledet, Kovjoki skall ej vara mycket sämre, Jeppo har tagit en ärofull del i kriget. Munsala anses icke ha hedrat sig, men där finns byar, vars ungdom höljt sig med ära …”

Hagfors jämför särskilt med Vörå och Kvevlax, som hade endast ett fåtal stupade. Jämför man däremot med Pedersöre-Jakobstad, Närpes, Lappfjärd m.fl., för att ej tala om de finskspråkiga socknarna i Sydösterbotten, ter sig Hagfors' betraktelser mindre rättvisa. Munsalabornas dåliga rykte härledde sig tydligen av att man där ej i allmänhet anmälde sig som frivilliga, och av att talrika Munsalaynglingar använde sig av ”Monäspasset” för att komma undan värnplikten under kriget. I mitten av mars ankom sålunda ynglingarna till Umeå ”efter att ha rymt över Kvarken för att slippa mobiliseringen i Finland”. Detta var den första gruppen, senare följde en andra grupp om 5 man, bland vilka en Nykarlebybo. Trafiken pågick tydligen under hela kriget. De flesta infångades av svenska polisen och sändes tillbaka till Finland. Bakom rymningarna ansågs ligga socialistisk agitation. 62) Det bör dock framhållas, att Munsalabygden under pastor V.W. v. Essens ledning insamlade såväl penningmedel som livsmedel och klädesplagg för armén. Särskilt Vexala by föregick här med gott exempel.

Talrika notiser, tackbrev m.m. i ortstidningen vittnar i själva verket om att offervilligheten var stor i hela Nykarlebynejden under kriget.

I staden insamlades under hela kriget penningmedel och förnödenheter i stora mängder. I mitten av febr. hade sålunda c:a 5.000 mk hopbragts, 231 kg rågmjöl, 25 kg råg, 98 kg bröd, 23 kg kornmjöl, 34 kg kött, 6 kg smör, 72 kg korngryn och 2.548 kg potatis, största delen från Jussila och Munsala kyrkby. Från Soklot levererades 100-tals liter mjölk gratis.

Dessa insamlingar fortgick under hela kriget och bidrog avsevärt till provianteringen och försörjningen av regeringstrupperna. Prestationen är desto mera anmärkningsvärd, som nödtid och livsmedelsbrist rådde och de svenskösterbottniska bygderna var typiska småbrukarområden utan nämnvärd överskottsproduktion av livsmedel och spannmål. Nykarleby stad hade även att försörja det stora fånglägret och hade, som vi sett, tidigare tungt drabbats av de ryska inkvarteringarna.