Då Nykarleby eller — som man till en början dåvarande konungen [Karl IX] till ära sade — Niekarleby socken år 1607 afskiljdes som en särskild församling från Pedersöre socken, utsågs till förste pastor dominus Jacobus Sigfridi Borgoensis, tillförene sacellan [komminister; präst närmast under kyrkoherden] i Pedersöre. På sin post som den nya socknens och sedan år 1620 derjemte som Nykarleby stads själaherde qvarstod denne ända till sin död år 1625, och synes han derunder med synnerlig flit vinnlagt sig om de kyrkliga ärendenas och själavärdens handhafvande. Det är antecknadt om honom, att han nitiskt bedref arbetet med uppförandet af den nya sockenkyrkan, hvaraf han sjelf bekostade ena gafveln, upprättade med egna medel det förfallna prestbordet samt anskaffade till kyrkan messkrud, klockor och andra till gudstjenstens förherrligande behöfliga inventarier. Efter dominus Jacobus tillträddes pastoratet af äldste sonen Johannes Jacobi Nycarlus, 1) hvilken år 1611 blifvit prestvigd i Upsala och samma år förordnats till sin faders kapellan. Han skildras i en minnesteckning, som ända till stora ofreden förvarades i Nykarleby kyrkas sakristia, som en „skickelig, talig och vällärd man“, hvilken med ifver fullföljde sin faders verk och på egen bekostnad lät uppföra det „lilla södertornet“. 2) På honom följde enligt regeringens konfirmation af den 31 maj 1636 yngre brodern Jacobus Jacobi Carlmannus eller Carlman, 3) sacellan i Nykarleby sedan år 1628. 4) Det anmärkningsvärdaste man vet om denne är, att förtjensten af trivialskolans i Nykarleby upprättande i väsentlig mån tillskrefs honom, hvarför stadsboarne i känslan af sin tacksamhet öfver den erhållna läroinrättningen tilldelade honom för hans återstående lifstid skattefrihet för alla utlagor af hans under staden donerade hemman Forsbacka.

1) Född d. 2/6 1589, död i mars 1636. Acta ang. triv. skolan i Carlborg 1653—54.

2) Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1784 s. 51.

3) Född d. 23/7 1602. Acta ang. triv. skolan.

4) Enl. Strandbergs Åbo stifts herdaminne II s. 87. I ett bref till Tott af år 1653 nämner pastor Jacobus, att han förestått kaplansembetet i femton år, således under ett antal år samtidigt med kyrkoherdebefattningen.

När dominus Jacobus kände döden nalkas, ville han innan sin hädangång se sin ende son Knut, sedan år 1644 sacellan i församlingen 5), säkerstäld för medtäflare vid pastoratets besättande. Får man tro uppgiften i tvänne bref från pastor Jacobus och hans enka till grefve Klas Tott, skulle konung Gustaf II Adolf meddelat Jacobus Sigfridi för den nit han ådagalagt vid gudstjenstens ordnande i socknen just sucessionis till pastoratet för hans barn och barnabarn, och med stöd af detta bref hade sacellanen Knut med lugn kunnat motse sin faders frånfälle.

5) Carlman till Tott den 8/5 1653.

Hvarjehanda tecken hade emellertid inträffat, hvilka ingåfvo Jacobus Carlman berättigade farhågor för, att arfsrätten inom hans familj, om en sådan verkligen förefans, icke vidare komme att iakttagas. Stadsboarnes sympatier hade herr Knut icke lyckats vinna och, när det blef bekant, att andra prestmän härpå bygde sina förhoppningar på pastoratet, syntes det Jacobus Carlman nödigt att på högre ort vinna understöd för sin sak. Vid riksdagen 1650 gjorde han ett försök att få successionsrätten bekräftad och något senare uppvaktade han Åbo domkapitel med en anhållan i samma syfte. På intetdera hållet vann han det understöd han sökte. Af riksdagen erhöll han tvärt afslag på sin anhållan och från kapitlet bekom han ett „kort“ svar. 1) När sedan genom bref af den 20 mars 1652 Nykarleby stad och socken tilldelats den unge Klas Tott under grefliga höghetsrättigheter och det var att antaga, att den nye grefven icke komme att låta sina händer bindas af föregifna företrädesrättigheter, hvilka icke tycktes kunna uppbäras af giltiga bevis, fann Carlman det rådligast att i tid vinna för sig den unge herren och hos honom söka det medhåll, som hvarken riksdagen eller consistorium [myndighet i kyrko- och skolangelägenheter] lemnat honom. I början af maj 1653 afsände han till grefve Tott en supplikation [böneskrift, ansökning], hvari han, klagande öfver sina aftagande krafter, anhöll att grefven måtte honom till hielp förordna hans son Knut till vicepastor, „på det han i sitt uppsåt desto önskligare framgång vinna kunde, såsom ock att han efter min dödeliga afgång kunde njuta successionen“. I brefvet uraktlät herr Jacobus icke att åberopa såväl sina egna som sin faders och broders många meriter och att påminna om det hans fader givna förordet. Vid samma tid som brefvet afsändes — och antagligen frambefordrande detsamma — begaf sig herr Knut sjelf till Stockholm för att hos grefven utverka supplikationens beviljande och motverka de inflytelser, hvilka från andra håll kunde göra sig gällande? 1[a])

1) Simon Anglenius till befallningsman Lorentz Frese d. 1/5 1653.

1[a]) Simon Anglenius till befallningsman Lorentz Frese den 1 maj 1653.

Att sådana inflytelser icke saknades visade det sig straxt efter Jacobus Carlmans död i slutet af maj eller början af juni 1653. Som medtäflare till Knut Carlman och, som det syntes dem, med bättre anspråk på pastoratet anmälde sig mäster Simon Caroli Anglenius, rektor för trivialskolan i Nykarleby, samt konrektorn i samma skola Nicolaus Ringius. Lärarebefattningen inbringade föga och hvad som uppehöll lärarenes mod under deras ekonomiska betryck var hoppet om att framdeles blifva hugnade med något inbringande prestaembete. Anglenius förtröt det att herr Knut, för hvilken „det icke hade varit för mycket, om han här till hade gått uti academien och sett på pappret“, skulle vinna företräde framför honom, som „allaredo satt vid embete“, när Knut var en djeknepojke. Förändrade förhållanden inom skolan gjorde snart för Anglenius vinnandet af Nykarleby pastorat till ett lifsvillkor. Som vi komma att se, vidtog Klas Tott i medlet af juni 1653 den förändring med trivialskolan, att lärarenes antal reducerades till två, af hvilka den ene, den förre konrektorn Nils Ringius, utsågs till rektor, och den andre, dom. [herr?] Johannes, till kollega. Den förlust som härigenom drabbade rektor Anglenius, ansåg grefven vara godtgjord genom den försäkran om Ilmola någon tid derförinnan ledigt blifna pastorat, som generalguvernören grefve Per Brahe vid samma tid meddelat Anglenius. Denna Brahes promotion visade sig dock betydelselös, ty i bref af den 28 juni och 25 aug. 1613 meddelade kapitlet såväl Tott som Brahe att Anglenii befordran till Ilmola pastorat omöjliggjordes derigenom, att redan året förut, då till kapitlets kännedom ännu icke kommit, att Ilmola socken blifvit tilldelad Tott, prestval timat i församlingen och förre pastorns son, Henricus Jacobi, hvilken erhållit församlingens lagliga vocation, bekommit kapitlets tillsägelse att vara pastor i Imola. För att emellertid lemna Anglenius godtgörelse för den felslagna förhoppningen föreslog kapitlet i brefvet till Tott, att Anglenius måtte i stället tilldelas Nykarleby lediga pastorat. Men icke ens denna kapitlets rekommendation förhjelpte Anglenius till det mål, för hvars uppnående han redan under Carlmans lifstid arbetat. I svar af den 26 juli 1653 på domkapitlets skrifvelse erkände Tott visserligen Anglenii förtjenster, hvilka väl berättigade honom till ett pastorat, men „för särdeles och synnerlige skäl och orsakers skull, som hos oss äre komne i consideration“, hade han bestämt sig för att gifva sin rekommendation till Carleborgs pastorat åt rektor Nils Ringius. Ringius hade redan år 1649 den 22 februari bekommit af grefve Per Brahe promotion till första lediga pastorat i Österbotten och detta löfte hade senare blifvit förnyadt. Han hade dessutom tjent vid trivialskolan i 13 år, Anglenius endast i 4, och hade för sig såväl stads- som landsförsamlingens sympatier. Då engång Brahe meddelat Anglenius löfte om Ilmola pastorat, syntes det Tott enklast, att kapitlet utan hänsyn till det i Ilmola skedda valet gaf pastoratet åt Anglenius och bibehöll den af församlingen kallade Henricus Jacobi som kapellan, tills Anglenius kunde befordras till en bättre lägenhet.

Den gynnsamma vändning saken tagit för Ringius hade denne till stor del att tillskrifva det inflytandet som såväl grefskapts tjänstemän, Ringii gynnare, som stadens befolkning genom sin magistrat utöfvade på grefve Tott. Möjligt är ock, att Ringius redan under ett besök i Stockholm han i skolans angelägenhet gjorde kort före Jacobus Carlmans död hade tillförsäkrat sig något löfte om det, som man tydligen kunde finna, snart ledigt blifvande pastoratet.

När Tott i sitt ofvannämda bref till kapitlet anförde att såväl stads- som landsboarnes åstundan var att erhålla Ringius till Carlmans efterträdare, hade han dervid återgivit allenast de förstnämdes önskningar. Redan den 9 juni 1653, således straxt efter Carlmans död, hade Anglenius lyckats utverka åt sig en af 47 bofaste bönder i Nykarleby socken undertecknad och med deras bomärken bestyrkt rekommendationsskrift till consistorium. Bönderne försäkra i detta bref, att de „fram för någon annan och främmande enhälligen och med hjertans åstundan“ önska skolmästaren, välvördige Simon Anglenius till sin kyrkoherde, detta såväl för hans predikogåfvor, lärdom och gudelighet som „emedan han uti bägge språken kunnig och vålbegåfvad är“. Socknens signet hade de icke lyckats utbekomma från prestgården och därför beseglade de brefvets utsaga med sina underskrifter och bomärken.

Vid samma tid som Anglenius med detta bref begaf sig till Åbo hade ock sacellanen herr Knut, den förre pastorns son, satt sig i rörelse och vunnit för sig en del af församlingens medlemmar. Redan på våren hade en stadens borgare dragit ned till Åbo för att verka för hans sak och i slutet af juli reste han sjelf samma väg i hopp om att genom sin personliga närvaro vinna kapitlets bevågenhet. Detta synes ock lyckats i någon mån, att döma af en skrifvelse från kapitlet till Tott, daterad den 25 augusti, hvari nämnes, att kapitlet funnit honom „icke oskicklig“, sedan han „gjort ett prof af sina goda gåfvor att predika“. I sitt sällskap hade herr Knut en Nykarlebybonde, hvilken hade i uppdrag att på menige mans vägnar framlemna till domkapitlet en med socknens signet beseglad anhållan om herr Knuts utnämning till kyrkoherde. Tillika sökte herr Knut att genom påtryckning från böndernes sida omstämma grefve Tott. På hans initiativ afsände „gemene man af Nykarleby socken“, till grefven en den 9 september daterad skrifvelse, hvilken skulle äga ett särskildt intresse, om den icke skulle flutit ur herr Knuts egen penna, såsom vid ett senare hållet häradsting vidgicks. Enligt denna skulle näml. böndernes val på herr Knut berott icke allenast på personliga sympatier, utan hvilade animositeten [starka oviljan] mot Nils Ringius på andra och djupare grunder. Bönderne protestera i sin skrifvelse allvarligt mot det rykte Nils Ringius låtit utgå, att socknen vore för hans val; tvärtom bedja de grefven förskona dem från „en fremmande och utländing, 1) ja helst den som intet uti finska språket är verserat, mycket mindre en mening på finska kan framföra“. De förklara det för ett „samvetsverk“ att låta en främmande „undanstöta landsens barn från någon lägenhet“ och sålunda „ruinera dem i grund“. I socknen erfordrades nödvändigt en kyrkoherde, som „var med det finska språket bevand; det förutan kan han intet komma här till rätta“. Ville stadsboarne, hvilkas gynnsamma tänkesätt, mot Ringius voro kända, ha sin särskilda kyrkoherde, stod det dem fritt; bönderne åter höllo sig troget till herr Knut.

1) Ringius var till börden svensk. Inscriptionen på hans ännu väl bibehållna grafsten vid Nykarleby kyrka kallar honom „Smolandus“ och uppgifver året 1611 som hans födelseår. (Jmfr. Strandbergs Herdaminne II.) Vid Åbo akademi synes han idkat studier någon tid; åtminstone nämner rådstufvurätteprotokoll för den 8 juli 1640 en „studiosus Nicolaus Ringius“ såsom kärande i ett skuldfordringsmål.

Huru många som verkligen stodo bakom de till herr Knuts och till Simon Anglenii förmän afgifna supplikationerna är svårt att säga. Herr Knuts motståndare påstodo, att han köpt den bonde, som följt med honom till Åbo, och att han på eget bevåg tryckt under den till consistoriales lemnade skriften socknens signet, som han undanhållit sedan fadrens död. 1) Vid sommartinget i Nykarleby socken, anstälde borgmästaren Kort Bochmöller på grefve Totts befallning ransakning med de bönder, hvilka undertecknat rekommendationsskriften för Anglenius, och fann då ingen, som erkände sig ha lemnat sitt bomärke. Bönderne förklarade, att „den som hafver tagit vårt bomärke, han hafver stulit dem såsom ingen redlig man“, och somliga påstodo, att de alls icke varit hemma, den tid Anglenius gjort bruk af deras underskrifter. 2) Det synes tydligt, att bönderne genom envist nekande sökte rädda sig undan följderna för sin sjelfrådiga handling, ty att Anglenius, på svekfullt sätt kommit sig till 47 underskrifter, låter icke tänka sig.

1) Tott till Werne [Totts hauptman] m. fl. d. 9 september 1653.

2) Bochmöller till Tott d. 27/8 53. Österbottens domböcker 1653—54.

Voro bönderne sig emellan oenige om valet af kyrkoherde och fruktade de att ådraga sig Totts vrede genom att alt för hårdnackadt hålla på sina kandidater, så synas stadsboarne desto enhälligare insisterat på Ringii utnämning. Redan före Jacobus Carlmans död hade borgerskapet vid tre särskilda tillfällen uttalat sig för Ringii kandidatur och, när herr Knuts resa till Stockholm blef känd, hade magistraten i bref till grefve Tott på det allvarligaste påmanat grefven att afvärja sacellanens anslag och att icke tillstädja, att någon staden oåtspord [icke tillfrågad] blefve utsedd till Carlmans efterträdare. Omkring en månad efter Carlmans död, då äfven Anglenii afsigter blifvit kända, uppvaktades grefven med en ny petition, daterad den 12 juli och undertecknad på magistratens och borgerskapets vägnar af Bochmöller. I denna petition framhålles som stadens uttryckliga önskan, att grefven måtte konfirmera rektorn Nils Ringius till kyrkoherde och att ingen annan, hvarken sacellanen Knut eller Anglenius, måtte påbördas staden. Utom att Ringius bekommit grefve Brahes redan citerade promotioner hade han i tretton år „med all bevislig flit“ tjenat vid skolan och derunder „som oftast här i församlingen med andsens predikande sin tjenst hederliga och skönt bevist“. För att förekomma vidare intriger för herr Knut och Anglenius genomdrefvo Ringii anhängare vid ett af prosten Jakob Brenners samt stadsboar och socknemän bivistadt möte den 24 juli det beslut, att ingen finge „i detta fallet vidare ombemöda“ consistorium, utan skulle kyrkoherdevalet lemnas beroende, „till dess Gud hans högvördighet biskopen sjelf hit till församlingen förhjelpandes varder". 1) Vid häradstinget, som hölls i Nykarleby socken en månad senare, togs af bönderne det löfte, att såframt utsigter icke förefunnos för sacellanen Knuts utnämning, skulle de ena sig om Nils Ringii val. 2) Denna förbindelse tolkades af Ringii anhängare så som hade borgare och bönder numera förenat sig om gemensam kandidat, hvarför det ock bland borgerskapet betraktades som ett löftesbrott, då bönderne i sin skrifvelse till grefve Tott förklarade för uppdiktadt ryktet om att Ringius hade för sig hela församlingens röster.

1) Bochmöller till grefvens kamrerare och domkap. d. 2 aug. 1653.

2) Tingsprotokollet (för den 29 augusti) nämner om böndernes votum, „att de vilja blifva i förstone vid deras förra skrift, som de herr Knut skrifvit hafver och såframt det icke sin framgång når då ingen annan framför herr Nils begäre“. Österbottens domböcker 1653—1654.

Som vi redan känna, bröt herr Knut mot förbudet af d. 24 juli och då vände sig magistraten med klagomål icke allenast till Tott, utan ock till domkapitlet. Herr Knut förebråddes för att under sin faders och dennes biträdes, herr Grels', sjukdom ha gjort resan till Stockholm och lemnat församlingen med allenast en prest, „derigenom gudstjensten här en stor del tillbaka sattes och försummades, såsom fredags och söndags morgons predikningar, som vi alltid härföre njutit hafve“. För hans „stackota [korta] tjensts“ och ungdoms skull ville stadsboarne alls icke höra talas om honom. Mot Simon Anglenius invändes, att han var en „orolig“ man, som illa behandlade sin svärmoder och t. o. m. åtalat henne inför rätten. 1)

1) Bochmöller t. kamrerare o. kapitlet d. 2 aug. 1653.

Trakasserierna från Carlmans och Anglenii sida hade till följd en skarp skrifvelse från grefve Tott till hauptmannen Werne, magistraten och häradshöfdingen Jakob Nycarlus. Samtliga desse näpsas för att de icke förhindrat det uppkomna „missförståndet“, och „böndernes uppeggande“ samt åläggas att med snaraste anställa ransakning med orostiftarne och straffa enhvar efter den del de tagit i händelserna. Tvänne gode män af stad och socknen skulle sändas till Åbo för att inför domkapitlet afgifva riktig rapport om hvad som tilldragit sig och anhålla om kapitlets snara förordnande för Nils Ringius. 2)

2) Tott den 9 sept. 1653.

Efter detta maktspråk af Tott synes det som om valagitationen något lagt sig och de missnöjda underordnat sig den grefliga viljan. Den 13 december kom det ändtligen på rådhuset i Nykarleby till ordentligt kyrkoherdeval inom såväl stads- som landsförsamlingen. Sedan grefvens bref om mötets hållande blifvit uppläst, tillfrågades först borgerskapet om sin mening, och röstade då alla för Nils Ringius. Derpå tillspordes bönderne, hvarför de falskeligen förevitat magistraten att hafva borgerskapet oåtspordt vocerat Ringius, och sökte de då en hvar att med undanflykter draga sig ur spelet. När fråga blef om kyrkoherden, uppstod „ett stort alarm“, i det att några byamän „upphofvo sig för hela hopen med oljud och annan importunitet ["besvärligheter"], hvarför den rätta sanningen att utleta fann man intet beqvämligare, utan fattade till sjelfva mantalslängden“. Vid rösternas summering, befanns att endast tolf höllo på Knuts val och 93 lofvade åtnöja sig med den själasörjare, som „Gud och öfverheten dem förordna täckes“. Några af de senare önskade väl förblifva „neutraliske“, men då de påmindes om att de öfverträdt generalguvernörens promotioner och grefve Totts attestationer föllo de till föga. På tillfrågan, hvem som bekostat resan för böndernes utskickade till Stockholm och Åbo, svarades: „Herr Knut hafver det sjelf kostat“. 1) — S:t Stefani dag [Trettondagen] voro borgerskapet och allmogen åter sammankallade för att höra den skrifvelse uppläsas, som skulle afsändas till domkapitlet med anhållan om Ringii utnämning. Efter mycket oväsen, tillstäldt af trenne Knuts anhängare, och sedan samma åtgärd vidtagits som vid valdagen, att enhvar uppropades vid namn, enade man sig om skrifvelsens lydelse. I enlighet med grefve Totts förordnande utsågos derpå borgmästaren Kort Bochmöller, rådmannen Hans Olufsson och den förnämste talmannen Hans Michelsson att på stadens och socknens vägnar öfverbringa skrifvelsen till domkapitlet och inför detsamma aflägga redogörelse för de senaste händelserna. 1[a])

1) Peder Werne t. kamreraren Strömsköld d. 15 decemb. 1653.

1[a]) Werne till Strömsköld d. 22/12 1653.

Tvänne dagar innan de deputerade afreste hade sacellanen Knut ånyo gifvit sig i väg till Åbo i det yttersta trotsande grefvens förbud och hauptmannens hotelser. Ännu icke gifvande spelet förloradt, hade han på senaste tiden med yttersta „uppstudsighet“ och „trotsighet“ uppträdt mot hauptmannen, bestämdt vägrat att lemna från sig socknens signet, svurit att icke låta Ringius „nosa till predikstolen“ medan nådeåren [år under vilket en änka hade rätt att få ut sin avlidne makes lön] varade och förorsakat mångahanda besvär och förtretligheter. Så hade han t. ex. antagit till sin vikarie under den tid han sjelf var frånvarande en prest från annan församling, ehuru i staden funnos utom honom fyra „vackre prestmän“, Anglenius, Ringius, herr Johan och herr Anders, hvilka „gerna ville göra tjenst i Guds församling och hafva alla vackra dona“. På resan till domkapitlet hade han äfven denna gång lyckats förmå en tolfman från Munsala att medfölja, ehuru hauptmannen hotade bonden med att genast efter hans återkomst låta „taga honom vid halsen och sätta honom i kistan“. 2) Vid nyåret sammanträffade herr Knut och tolfmannen med biskopen Eskil Petræus på Lemo prestgård [20 km nordväst om Åbo] och lyckades det dem att på ett så öfvertygande sätt skildra den partiskhet grefve Totts hauptman visat för Ringius och det tryck han vid valet utöfvat på bönderna, att biskopen den 5 januari 1654 sände till Nykarleby ett straffande bref, hvari han på det allvarligaste förebrådde församlingen för den split och oenighet, som utbrutit inom densamma, och förmanade enhvar att icke på något sätt förbryta sig emot Carlmans enka och emot de bestämmelser kapitlet stiftat angående pastoralvården under kyrkoherde-embetets ledighet. När sedan Nykarleby deputerade anlände till Åbo och den 21 januari fingo företräde inför kapitlet, hade Carlman så omstämt kapitlets öfriga medlemmar, att de deputerade möttes med afslag på sin anhållan och det skedda valet förklarades ogiltigt på den grund, att intet kapitlets ombud närvarit vid detsamma. För att vinna „vidare försäkring på alla sidor om Guds nådiga vilja och behag, hvilken person, dn. Canotus eller dn. Ringius, måtte komma till samma tjenst“, förordnade kapitlet om nytt kyrkoherdeval, vid hvilket „saken skulle komma till en kristlig deliberation [överläggning] af hela församlingen och till frivilligt val, consentz och goda nöje, så att ingen, som derutinnan bör vara intresserad, blifver förbigången och utesluten“. Vid valförrättningen skulle præpositus [prost] och tvänne pastorer från angränsande socknar närvara och sedan enhvar församlingsmedlem blifvit „med foglighet“ tillspord om sin vilja, skulle præpositus och hans medhjelpare, hauptmannen samt borgmästare och råd afgifva relation om valets utgång. Först sedan detta skett, kunde kapitlets fullmakt utfärdas. 1)

1) Domkapitlets skrifvelse den 21 januari; Werne till Tott d. 1 mars och Bochmöller till Strömsköld den 2 mars 1654.

l enlighet med consistorii förordnande och under præsidium af prosten Jacob Brennerus, kyrkoherde i Kronoby, förrättades det utlysta valet efter slutad gudstjenst söndagen den 26 februari 1654. 2) Man anmärkte, att samma dag begrofs Ringii och Carlmans gemensamme medtäflare Simon Anglenius, hvilken synes långt tidigare uppgifvit alt hopp och dragit sig ur striden. Utgången blef densamma som tre månader tidigare. Af stadsboarne röstade 70 och af bönderna 83 för Nils Ringius. Kapellanen Knut lyckades ehuru han kort förut gjort en agitationsresa i socknen, vinna för sig allenast en röst från staden och 27 röster från socknen.

2) Werne till Tott d. 1/3 1654.

Tvänne månader senare kom domkapitlets stadfästelse å det skedda valet. Innehållet af den fullmakt, daterad den 22 mars 1654, hvarigenom Nils Ringius förordnades att vara pastor i Carleborgs församling och att tillträda embetet efter utgången af Jacobus Carlmans enkas nådår, må här i korthet refereras, om det ock icke torde erbjuda några olikheter med andra sedvanliga pastorsfullmakter.

Nils Ringius förmanades att härefter som tillförene [tidigare] i sina predikningar och samtal förkunna en helsosam och oförfalskad lära, grundad på den heliga skrift, den oförändrade Augsburgiska trosbekännelsen och Upsala mötes beslut; att efter Kristi instiftelse förrätta dopets och altarets sakrament och vid alla kyrkliga ceremonier rätta sig efter den gällande kyrkoordningen och handbokens bestämmelser. Med all flit borde han tolka „vår kristeliga catechismi lära“, ställande sig i sitt enskilda lefverne, såsom en rättsinnig Jesu Kristi tjenare i ordet och en välbetänkt själaherde egnar och anstår, föregående sina åhörare med ett godt efterdöme och sökande i alt sitt umgänge allmännelig landsfred. Konglig Majestät och fäderneslandet skulle han bevisa huldhet och trohet, motarbeta alla stämplingar och praktiker och uppenbara sådana, när han kommit dem på spåren. Sina åhörare skulle han förmana till lydnad och hörsamhet mot öfverheten. — Församlingsboarne åter å sin sida åläggas att visa sig lydiga och hörsamma mot sin nya själaherde, icke tillfoga honom någon skada eller förfång samt uppmanas att taga sin salighet i god akt.

Sålunda hade den långvariga och heta valstriden ändats och Nils Ringius gått med seger derur, tack vare det medhåll han rönt från grefve Totts och Nykarleby borgerskaps sida. Trefaldighetssöndagen 1654 blef han af prosten Brennerus med öfliga ceremonier installerad i sitt embete. I åtnjutande af de med tjensten följande inkomsterna kom han dock icke förrän ett år senare. Tott hade visserligen i bref af den 7 juni 1654 ålagt hauptmannen Werne att inrymma åt Ringius i kyrkoherdeintraderna [inkomsterna] från påföljande allhelgonadag, men Jacobus Carlmans enka Margareta Persdotter utverkade af consistorium ett utslag, hvarigenom henne tillerkändes socknens inkomster oafkortade till valborgsmesso 1655. Ringius klagade i upprepade bref till grefvens befallningshafvande öfver denna åtgärd, som försatte honom i stigande ekonomiskt betryck, men utan att vinna någon förändring. Margareta Persdotter å sin sida besvärade sig öfver att Ringius upprepade gånger tillfogade henne intrång i hennes rättigheter. Saken inberättades till kapitlet, som i en skarp skrifvelse varnade Ringius för vidare öfvergrepp och „vidlyftighet“ samt förmanade honom att „i stillhet och saktmodighet“ afvakta nådeårets utgång. 1) Icke ens, när det vid den föreskrifvna tiden enkan frånträdde kyrkoherdebolet, upphörde striden, som nu rörde restantierna [utestående fordringar]. Vid ett af biskopen bevistadt prostmöte i Nykarleby i slutet af september 1655 afgjordes slutligen tvistefrågan sålunda, att Ringius vid hot af ansvar för olydnad förpligtigades att utan dröjsmål ställa enkan klagelös, hvaremot honom tillerkändes rektorsinkomsterna från skolan för den tid enkans nådår varat och åt hans barn beviljades djeknepengarna från en under skolan lagd socken. 2) Under den närmast följande tiden hade Ringius visserligen ännu hvarjehanda svårigheter att bekämpa i följd af böndernas tredska vid prestutskyldernas erläggande och de på kyrkoherdebolet befintliga bristfälliga byggnadernas återuppförande, men sedan bönderne vid åtskilliga ting blifvit ålagda att fullgöra sina skyldigheter, synas hans klagomål mot bönderne förfallit. 1[a]) Han lefde och verkade sedan som Nykarleby församlings kyrkoherde till sin död år 1680. Enligt Strandberg hade han derförinnan blifvit betrodd med, præpositus-embetet. 2[a])

1) Kapitlet till Ringius den 2 mars 1655.

2) Werne skrifver till Strömsköld den 8 oktober 1655, att Ringius vid prestmötet väl frikändes från beskyllningen att ha vägrat en döende nattvarden, men för nödåret blef han „så hårdt truciderad, att der han icke straxt på timman skulle skaffa löst alt hvad arresteradt var, då skulle han icke allenast blifva priverad utan ock enkan uppbära af detta år så mycken ränta“.

1[a]) Österbottens domböcker 1655—58.

2[a]) Herdaminne II: 86.

Vi erinra oss, att Tott vid den tid agitationerna för prestvalet pågingo hade ålagt sina embetsmän att anställa noga ransakning med orostiftarne och förpassa dem till straff efter förtjenst. Sedan frågan varit före vid det möte i december 1653, då val mellan Ringius och Knut Carlman anstäldes, men uppskjutits med anledning af lagläsarens frånvaro, fortsattes undersökningen vid laga häradstinget i februari 1654. Kapellanen Knut beskyldes här af hauptmannen Werne för att upprepade gånger ha missbrukat socknens signet, som varit förvaradt i prestgården sedan Jacobus Carlmans död, men nekade bestämdt dertill och i fråga om det den 9 september 1653 daterade brefvet till Tott påstod han, att detsamma uppgjorts och beseglats i närvaro af sju personer, dem han namngaf för rätten. Eljest vägrade han, åberopande presternes privilegier, att ingå på vidare svaromål, då intet consistorii ombud var tillstädes. De anklagade bönderne åter synas genom att skjuta all skuld på herr Knut sökt att rentvå sig sjelfva. Så påstodo det att de enständigt vägrat att underteckna ofvannämda bref, och då herr Knut invändt: „om jag intet får skrifva som jag vill, hvad gagnar det mig?“ hade de svarat: „så skrifver och svarer sjelf“. Icke ens nu kom man till något resultat, utan uppskjöts saken såväl med anledning af herr Knuts jäf som andra orsaker. 1) Hurudan utgång den sedan erhöll, har det icke lyckats oss att utreda. Domböckerna för den följande tiden ha intet att förtälja derom.

Angående kapellanen Knuts senare öden vilja vi ännu tillägga, att han, trogen det löfte han engång under stridens hetta gifvit att aldrig tjena under Nils Ringius, afgick från sin kapellansbefattning straxt efter sin lyckligare medtäflares utnämning. Han utsågs då till predikant vid Österbottens regemente och afled i denna egenskap under striderna i Polen år 1655. 2)

1) Österbottens dombok 1654—55; Werne till Tott d. 1 mars 1654.

2) Strandbergs Herdaminne II: 87. Betecknande för den seghet, hvarmed Knuts närmaste höllo på hans sak, är att hans moder Margareta Persdotter på hösten 1654, således flera månader efter Ringii installation, inlemnade till grefve Tott en anhållan, att genom hans och consistorii bemedling Ringius måtte förflyttas till något annat pastorat, när ledighet yppades, och hennes son blifva kyrkroherde i Nykarleby. Huruvida ett sådant förslag ens fann något svar, känna vi icke.