Samma år som högskolan i Åbo, Academia Christinæa, öppnade sina lärosalar för Finlands bildningsökande ungdom utfärdades genom grefve Per Brahes försorg fundationsbref för den första högre läroanstalt i Österbotten. Det var trivialskolan i Nykarleby, som i denna aflägsna landsort, der tillförene utom enskilda småbarns-skolor endast pedagogien i Uleåborg meddelat vetandets första elementer, skulle sprida kunskap och bildning och kring sin härd samla de ynglingar, hvilkas håg låg till boklig idrott och andlig odling. Det var frukten af årslång väntan, ihärdigt arbete och enständiga supplikationer {böneskrifter, ansökningar}. Näst grefve Brahe tillskrefs förnämsta förtjensten af skolans upprättande kyrkoherden i församlingen, den redan nämde Jacobus Carlman samt borgmästaren i staden Josef Jakobsson. Som orsak till skolans förläggande till Nykarleby uppgafs utom stadens centrala läge dess belägenhet i en trakt, der såväl svenska som finska talande allmoge var bosatt.

Följande året 1641 blef skolan invigd med sedvanliga ceremonier och bekom den då sin första lärarepersonal. Till rektor utsågs Paulus Marci Bohm, till konrektor {medföreståndare, andre lärare} Nicolaus Ringius samt till kolleger Johan Essevius {Från Esse?} och Petrus Erici. Samtidigt ordnades skolans stat sålunda att af kronans tillgångar anslogs för densamma ett årligt salarium af 378 daler och såväl lärare som disciplar {elever} berättigades att från ett antal närgränsande socknar uppbära s. k. djeknepenningar. Så erhöll rektor några daler från Wörå och Ilmola samt konrektor 20 daler från Malax.

Om skolans verksamhet under det första decenniet af dess tillvaro har man sig icke något bekant. Ur stadens till regeringen inlemnade besvär framgår, att upprepade försök gjordes att såväl säkerställa skolans existens som att förskaffa både lärare och disciplar en mera betryggad ställning. Supplikationerna hade icke synnerlig framgång. I en resolution af den 22 februari 1642 på stadens besvärspunkter angående skolan förklarade regeringen, att de dryga krigskostnaderna {trettioåriga kriget rasade} omöjliggjorde ett villfarande af stadens begäran. Det föll sig dessutom för H. K. M:t „otilldrägligt jemte academiers och hufvudskolors vidmakthållande påbörda sig denne lasten, alla barnskolor uti städerna i riket uppehålla och försörja“. 1) Senare kongliga resolutioner voro lika korta och afvisande. Hvad staden vann på sina upprepade ansökningar var bekräftelse för skolan att allt framgent „den studerande ungdomen till föda och uppehälle“ uppbära djeknepengar från de socknar, hvilka tidigare blifvit skolan underlagda. 2)

1) Waaranens samling af acta rörande städerna i Finlands statsarkiv.

2) Kongl. resolutionen af den 30 oktober 1645, 29 mars 1647, 31 maj 1649 m. fl. Waaranens samling.

Om skolans förste rektor Paulus Marci Bohm vet man icke annat än att han tidigare varit anstäld vid pedagogien i Uleåborg och befordrades år 1649 till pastor i Wasa och Mustasaari. Hans efterträdare i rektoratet blef Simon Caroli Anglenius, samme man, hvilken vi tidigare påträffat som medtäflare till Knut Carlman och Nils Ringius. Han var son till kyrkoherden Carolus Simonis Nurkka i Pojo och hade åtminstone sedan år 1641 och ända till sin rektorsutnämning idkat studier vid akademien i Åbo. Consistorii academici {myndighet i skolangelägenheter} protokoll, af hvilka de äldsta blifvit ombesörjda till tryck af finska historiska samfundet, veta att förtälja om honom, att han höstterminen 1642 stod anklagad i consistorium för att jemte en annan studiosus {studerande} ha stått i brottsligt förhållande till en borgarehustru och skrifvit till henne lättfärdiga och grofva älskogsbref. Den förra beskyllningen befans vid undersökningen ogrundad, men för brefven, dem Anglenius påstod sig ha skrifvit på skämt, blef han beröfvad sitt stipendium och straffad med tre års relegation. Genom bemedling af landshöfdingen Knut Lilljehöök, hvars sons lärare Anglenius varit, och några andra förnäma personer samt emedan Anglenius vitsordades af consistorium för att ega ett „qvikt ingenium“ och alltid ha ådagalagt flit i sina studier och eljest välförhållande i sin vandel, blef relegationen upphäfd följande termin, „på det han icke må falla i förtviflan och således sina föräldrar, slägt och förvandter till all som största oförmodelig sorg och bedröfvelse och sig sjelf till obotelig skada af sig komma.“ Förseelsen blef snart förgäten och i september 1644 blef Anglenius af consistorium betrodd med det i dåvarande akademiska lif så vigtiga depositorsembetet. {"Deposition, nedsättning, insättning; äfven en fordom vid gymnasierna och universiteten bruklig ceremoni, der de nykomne på ett stundom ganska handgripligt sätt välkomnades af de äldre kamraterna." Främmande ord och namn (1878).} I maj 1647 blef han promoverad till magister och på hösten samma år ansökte han om stipendium för en resa till Tyskland, der han ärnade fortsätta sina studier. Consistorii förord hos kanslern grefve Brahe bekom han ock, men i stället för det begärda stipendiet tilldelades honom år 1648, på grund af den erhållna rekommendationen, promotion till rektoratet i Nykarleby. Domkapitlets immission till tjensten följde året derpå. 1)

1) Fontell, Consistorii academici aboensis äldre protokoller I, s. 50, 68—73, 78, 83—85, 135—136, 251, 292, 313, 325, 337, 376, 400.

Det var, såsom redan blifvit nämdt, under Simon Anglenii rektorstid som en reduktion vidtogs inom trivialskolans lärarepersonal, hvilken i regeln utgjordes eller åtminstone bort utgöras af fem docentes. 2) Den 10 juni 1653 meddelade grefve Per Brahe i bref till domkapitlet i Åbo, att så många docentes, som derförinnan varit anstälda vid skolan, icke vidare kunde bestås, hvarför kapitlet uppmanades att med det första godtgöra de afskedade lärarene med „beqväma lägenheter.“ Konrektor Nils Ringius skulle förses med en promotionsskrift, men som ingen lägenhet för tillfället var ledig, måste han tillsvidare „continuera med ungdomsens flitiga informerande“, dervid biträdd af äldste kollegan dominus Johannes Ulonius. Om bägges dessas framtida bergning hade grefve Tott lofvat draga försorg. I en designation öfver skolesocknarna i Österbotten, daterad samma dag som ofvannämda brev, medgaf grefven, att skolan framdeles såsom förut finge åtnjuta djeknepengarna från Kalajoki, Lochteå, Kelviå, Kronoby, Nykarleby, Lappo, Ilmola, Wörå, Laihela och Malax socknar. 1)

2) Ignatius, Finlands historia etc. s. 173 noten. Detta bekräftas af ett bref från Nykarleby borgerskap till grefven, skrifvet år 1652 eller 1653.

1) Under öfriga Österbottniska städers skolor skulle enligt denna designation följande socknar komma att lyda:

Under Uleåborg, „så länge trivialskolan der hålles vid magt“: Pyhäjoki, Limingo, Uleå, Carlö, Ijo, Pudasjärvi och Kemi socknar.

Under Salo l. {eller} Brahestad: Salo socken, „efter vi och sjelfva staden der funderat hafve.“

Under Pedersöre l. Jakobstad, „efter der blir en stad“ {skedde år 1652}: Pedersöre socken.

Under Gamlakarleby: socknen med samma namn.

Under Kristinestad: Närpes och Lappfjerd socknar.

Under Wasa: Mustasaari och en del af Storkyrö socken „med annat mera, som lyder under grefskapet.“

Hvilka socknar tidigare legat under Nykarleby trivialskola har jag icke kunnat utreda. I order af den 8 januari 1641 förklarar consistorium ecclesiasticum i Åbo, att Mustasaari socken skall lyda under Nykarleby skola „både för den lägenhet skull, att den så när ligger intill ofvanbe:de {ovannämnda} trivialskola, såsom och h s {hans} grefliga nådes och vår gjorda order det utvisa.“ I bref af den 3 augusti 1641 råder biskop Isak Rothovius Nykarleby stads innevånare att genom sin rektor arbeta deruppå, att Uleå skola måtte behålla allenast Uleå, Uleåträsk, (Paldamo), Kemi och Ijo socknar och alla de andra socknarna komma under Nykarleby. I resolution af den 8 november 1650 på presterskapets i Österbotten besvär konfirmerar drottning Kristina den disposition ärver socknarna „der i landet“, som grefve Brahe derförinnan gjort. (K. G. Leinberg, Handlingar rörande finska skolväsendets historia under 16:de, 17:de och 18:de seklen s. 193—195.)

Underrättelsen om den beslutna förändringen bekräftades genom bref från Klas Tott, dateradt den 16 juni 1653. Grefven uppgaf som orsak till lärarekårens förminskande, att de flesta socknar, hvilka legat under skolan, blifvit gifna till gref- och friherreskap, inom hvilka „de höga herrar“ sjelfva ärnade upprätta skolor. Dock finge skolan i Nykarleby icke gå sin upplösning till möte, utan åtog sig grefven, för att tillmötesgå borgerskapets önskningar, dess framtida bestånd, ehuru i mindre skala. Till rektor hade grefven velat utse Nils Ringius, hvilken i tretton år „med all flit och stor berömmelse“ handhaft konrektoratet. Consistorium bedes att „påse“ dennes långa tjenst, „att han förmedelst sin flit och vår rekommendation med forderligaste försörjd och till något pastorat promoverad blefve.“ Brefvet torde åtföljts af en „instruction eller order, hvarefter så väl en som annan vid Carlborgs skola hafva sig att efterrätta“ och hvaraf en kopia eller ett utkast af oss påträffats. Instruktionen bestämmer, att befallningsmannen i grefskapet åligger att årligen leverera 200 daler 1) till Nils Ringius, som deraf tager sin lön och fördelar återstoden mellan kollegan och den han tillsatt att informera gossarne. Rektor äger att under kontroll af hauptmannen och stadens magistrat utdela djeknepengarna bland disciplarna, „efter som han vet och bäst känner dem vara flitige och nödtorftige till.“ Honom tilldelas och rätt att enligt skolordningens föreskrifter förfara med lata djeknar och försumlige lärare. Som ersättning för hans „omak, lärdom och bekymmer“ bestämmes, att hvarje djekne gifver åt honom årligen i „skolegäld“ 16 öre. Åt hauptmannen samt borgmästare och råd anförtros uppsigten öfver skolbyggnaderna och skolmästaregården.

1) Ignatius, Finlands historia s. 172—173 uppgifver, att grefve Tott anslog åt lärarene allenast 59 tunnor spanmål, motsvarande ung. 100 daler.

Mot de åtgärder regeringen och Tott beslutat vidtaga hade domkapitlet intet att invända. Den 29 juni utfärdade det fullmagt för Ringius att enligt Totts „destination och designation“ vara rector predagogicus för den ombildade skolan, som i brefvet kallas „schola pædagogica eller barnskola.“ Tillika godkändes Brahes fördelning af socknarna och åt Ringius lofvades promotion till första lediga pastorat, „efter deras goda vilja och vota, som valet och utkorelsen tillstår.“

Simon Anglenius, trivialskolans rektor, hade sålunda blifvit skjuten åt sidan och afspisats med löfte om ett ledigt pastorat. Inga skäl föreligga, hvilka skulle tyda derpå, att grefve Tott härvidlag handlat dubbelt mot honom och att han icke varit öfvertygad om, att grefve Brahes redan nämda promotion skulle förhjelpa Anglenius till Ilmola pastorat, ehuru det nog förefaller egendomligt, att prestvalet i Ilmola, som timade år 1652, icke varit Tott och Brahe bekant eller, om det varit det, fullkomligt ignorerades. Men vi ha sett, huru Anglenii förhoppningar om en kyrkoherdelägenhet gingo i qvaf. Ilmola gafs af consistorium åt den af församlingen valde Henricus Jacobi Peldanus och åt Nils Ringius meddelade Tott löfte om Nykarleby pastorat några veckor efter det dennes rektorsfullmakt utfärdats. Sedan detta blifvit bekant och då det tydligen syntes, att Ringius komme att med grefvens bistånd gå som segrare ur striden med Carlman, återstod för Anglenius icke annat än att söka återvinna sin förra befattning, och från denna tid gick all hans sträfvan endast deruppå ut. Försedd med en afskrift af Totts promotion för Ringius, infann han sig i Åbo och lyckades här utverka af domkapitlet en skrifvelse, daterad den 8 augusti 1653, hvari resolverades, „att magister Anglenius behåller rektoratet och alla dess tillhöriga intrader {inkomster} intill dess han till en annan nöjaktig lägenhet träder och rektoratet blifver hel ledigt och vacant.“ Ringius såväl som skolans andra lärare och disciplarne ålades att lämpa sig efter denna förordning och erkänna Anglenius som skolans rätte rektor. Någon inkonseqvens mot sin tidigare gifna fullmakt och något öfvergrepp mot Ringius ansåg kapitlet sig icke ha begått, då Ringius numera blifvit så godt som transporterad till en mera inbringande befattning och det stridde mot all rättvisa att lemna Anglenius efter flerårig berömlig tjenst utan medel till sjelfförsörjning. Huru befogad denna anordning än syntes kapitlet, så blef den dock utan någon verkan. Striden med Carlman drog ut på tiden och Ringius var ingalunda hågad att lemna sin befattning innan han tillträdt en annan. Icke heller kunde hvarken Tott eller hans embetsmän ställa sig kapitlets vilja till efterrättelse sålänge kyrkoherdefrågan icke nått sin lösning. Anglenius gaf ännu icke vika. I supplikationer till Tott, fylda af utgjutelser öfver sin nödstälda belägenhet, anhöll han att blifva beklädd med rektoratet och föreslog, att Ringius måtte, tills Carlmans enkas nådår {år under vilket en änka hade rätt att få ut sin avlidne makes lön} utgått, ersättas med en eller tvänne kollegalöner eller inkomsterna från den ena kapellansbefattningen, som snart skulle blifva ledig. Gick detta icke för sig, anhöll han om skolräntan från någon socken samt andre kollegans deputat, efter här intet mer än en kollega är.“ Bevekt af hans böner tilldelade Tott slutligen åt honom i november 1653 skolräntan från Malax socken, inkomsterna från rektorshemmanet Bäcksby samt frihet för utlagorna af hans hemman i Wexala. Detta blef den enda godtgörelse Anglenius vann för sin förlorade befattning och sina svikna förhoppningar. Icke långt derefter gick han ur tiden, den 10 februari 1654, och begrofs samma dag som den sista valstriden utkämpades mellan hans förre rivaler Ringius och Carlman.

Ringii efterträdare på rektorsplatsen blef mäster Jacobus Georgii Lythræus, som på regeringens rekommendation bekom domkapitlets fullmagt den 22 april och grefve Totts konfirmation den 7 juni 1654. Borgareson från Uleåborg och svåger till förste rektorn i Nykarleby, sedermera kyrkoherden i Wasa och Mustasaari pastorat Paulus Marci Bohm 1) hade han tillbragt någon tid vid Åbo akademi, men relegerats för ett sedlighetsbrott år 1646, hvarpå han fortsatt sina studier i Upsala. I Åbo anträffas han åter år 1653 vid undergåendet af akademiskt prof. 2) Af consistorium ecclesiasticum prisas han för „sina gåfvor, 1ärdom och skicklighet.“ 3) Han afled efter en längre tids sjuklighet den 14 maj 1655. 4) På honom följde enligt consistorii fullmagt af den 16 juni 1655 och Totts bref  5) af den 23 i samma månad den unge magister Laurentius Andreæ Kempe, direkte kallad från Åbo akademi, der han en tid varit depositor och derunder gjort sig känd för hårdhändt utöfning af sitt embete. 6)

1) Jmfr. Åbo consistorii protokoll I s. 201 och Strandbergs Herdaminne II s. 27 not.*)

2) Consistorii protokollen I s. 228 o. 553. I protokollet för den 24 april 1653 finnes anmärkt, ehuru senare öfverstruket biskop Eskil Petræi omdöme om Lythræus: „att han synes vara något åldrig och haf:r vackert utseende.“

3) Cons. t. Tott d. 22 april 1654.

4) Werne till Sten Bjelke d. 16 maj 1655.

5) Ignatius, Bidrag t. södra Österbottens hist. sida, 74 not. 2 uppgifver enligt prosten Falanders dokument, att Kempe grefve Tott ovetande blifvit insatt i embetet. Detta måste bero på ett mistag, ty i den af oss begagnade brefsamlingen förekommer en kopia af grefve Totts bref den 23/6 1655, hvari Kempe „konfirmeras“ i rektoratet.

6) Åbo consistorii protokoll I s. 531, 534 o. s. v.

Redan vid denna tid synes det, som om skolan i Nykarleby lemnat mycket öfrigt att önska. Under Lythræi långvariga sjuklighet och kanske derförinnan hade en viss slapphet inträdt inom såväl undervisningen som disciplinen. Några dagar efter Lythræi död underrättar hauptmannen Werne grefve Tott om, att det icke står bra till med classe primi collegæ, ty den ostadige Johan Ulonius, samme man, som två år tidigare gifvits Ringius till biträde, företog sig sommaren förut att rymma från sin tjenst, hvarefter han visserligen förmåddes att återvända, men har alt sedan dess oförsvarligen försummat sitt kall, så att han på sin höjd bivistat en lektion af sex. 1) Ännu sämre blef förhållandet sedan Kempe tillträdt rektoratet. Energi saknade denne icke, icke heller lärareförmåga, men hans sjelfrådiga sätt och oordentliga lif bragte snart stadens magistrat och borgerskap i harnesk mot honom och bland djeknarne väckte han förbittring genom egennyttig förvaltning af skolans tillgångar. Ett år hade icke förgått efter Kempes utnämning, innan grefvens hauptman fann sig föranlåten att anhålla om hans aflägsnande, föreslående som lämpligaste utväg dertill, att med anledning af den ringa elevfreqvensen i rektors klass rektors lön måtte indragas och hela undervisningen anförtros åt kollegerna, hvarpå staden kunde anhålla om ny skolmästare. 2) Inga varningar gjorde intryck på Kempe och spänningen mellan honom och stadsboarne blef sedan ju längre tiden led alt mera kronisk och intensiv. I bref på bref till Tott och hans kamrerare förnyade hauptmannen och magistraten sina anklagelsepunkter, upprepande samma tema: fordran på Kempes afskedande. Vi kunna icke underlåta att referera innehållet i tvänne af dessa klagoskrifter, de mest upplysande för kärandepartens ståndpunkt och åskådning.

1) Werne t. Tott d. 16 maj 1655.

2) Werne t. kamreraren Strömsköld d. 12 juni 1656.

Den 30 december 1656 klagar borgmästaren Kort Bochmöller på stadens vägnar i bref till Tott öfver Kempes „negligentiam et scandalum datum“, i följd hvaraf elevernas antal alt mera minskat och skolan råkat i sådant vanrykte, att mången fruktar att insätta sina barn i densamma. Vidare förevitas Kempe oärlig och partisk fördelning af skolräntan, hvarigenom han sjelf bekommit tre socknar, „kanske till spanskt vins köpande och drickande“, och återstoden delats mellan studenter och förmögne mäns barn. I det andra brefvet, skrifvet af Werne till kamreraren Strömsköld den 31 december 1656, förebrås Kempe för att han icke anskaffat en duglig kollega efter Andreas Carlinus, som kallats till landshöfdingen Johan Graans huspredikant, utan låtit dennes klass stå tom, hvarjemte han hemförlofvat för hela föregående sommar sin dryckesbroder Jacobus Jeremiæ, informator scribarum. Till andre kollegan Casper Marci Neostadius hade Kempe — uppgifver Werne — fattat ett oförsonligt hat för att denne vägrat deltaga i sin rektors „otidighet med dryckenskap“ och hade trots hauptmannens och kyrkoherdens försök till bemedling för en tid aflägsnat honom från skolan. Kempe har visserligen uppgifvit herr Kaspers försumlighet i tjensten som orsak till sin åtgärd, men häremot invänder Werne: „Hjelp Herre Gud, om mäster Lars skulle göra reda för hvar timme han har sig absenterat {frånvarit}; visst blefve de många!“ Sist berör brefvet Kempes partiska socknefördelning, som lemnat djeknarne lottlöse, och ändas med följande slutomdöme: „In summa, Kiämpen tjenar bättre till en pasqvillmakare {smädeskriftsförfattare} än som till en skolemästare.“

Vi ha tidigare nämt, att Tott i sin instruktion för skolan lemnat hauptmannen och magistraten kontrollen öfver skolräntans användning, och i bref af den 7 juni 1654 hade han ålagt den, att i samråd med pastor loci {kyrkoherden i församlingen}, skolans inspektor, öfvervaka undervisningens regelbundna gång och för det ändamålet en gång i månaden eller när så ansågs behöfligt anställa examen publicum i skolan. Det var sålunda på dragande kall och ämbetets vägnar som Bochmöller och Werne uppvaktade grefve Tott med dessa alt annat än tillfredsställande rapporter om skolan. Men på samma gång förde de ock djeknarnes egen talan emot deras rektor. Dessa hade ingalunda förblifvit passiva åskådare af frågans behandling, utan hade sjelfva kastat sig in striden, som så nära berörde dem, dervid afgjordt fattande parti mot Kempe. I december 1656 inlemnade de till magistraten i Nykarleby tvänne klagoskrifter, i hvilka besvärspunkterna emot Kempe voro sammanfattade och magistraten ombads att ställa så till, att deras sak blef undersökt först af kyrkoherden och sedan af domkapitlet. Bägge dessa aktstycken, daterade den 10 och 22 december samt undertecknade den första af sex och den andra af fem djeknar, åtföljde Wernes ofvan refererade bref till Totts kamrerare. Kempes „vrångvishet“ vid djeknepengarnas utdelning utgör naturligtvis den mest ömmande klagopunkten. De fattiga djeknar, för hvilka skolräntan varit ett nödvändigt vilkor för existensen vid skolan, sågo ingen annan utväg än att lemna studierna och taga ihop med praktiska göromål, för hvilka de icke allenast förlorat hågen utan ock förmågan. Som exempel på Kempes partiskhet uppgifves, att han tilldelat sin dryckesbroder Jacobus Jeremiæ tvänne socknar, ehuru denne tjenstgjort vid skolan allenast i några år och under denna tid gjort sig skyldig till en oförsvarlig försumlighet, så att han i allmänhet freqventerat skolan endast hvar tredje dag och icke ens då vårdat sig om att afvakta lektionstimmarnas slut. Men djeknarne stanna icke vid dessa gravamina {felsteg, brott}. Äfven Kempes enskilda lefnad och vandel underkastas en skoningslös kritik. Honom påbördas, att han som oftast uppträdt i dryckesrördt tillstånd i skolan, „nimia potatione obrutus“, och „velat som agera oss sina disciplar både i skolan och i dryckeskonventer, icke allenast privatim, utan publice in publicis conventibus, med ohöfliga gestikulationer.“ Sådant syntes djeknarne, att kunde ske på en krog, men icke „i Guds plantegård.“ En annan förargelse, hvartill Kempe gjort sig skyldig, bestod „in discipulorum snorum irrisione et sudificatione“ [: ludificatione] eller när, såsom han i sitt fylleri har begynt på att examinera inferiores in declinando, comparando et conjugando, så har han hållit uppe och småleendes narrat i sådan måtto, att han förvänder orden till idel löjevärdiga.“ Anföres så några exempel på, huru Kempe förvrängt latinska ord, så de fått viss ljudlikhet med svenska af skabrös betydelse. Till och med Kempes lärometod nagelfares. Djeknarne klaga öfver för snabt genomgående af lexorna, hvarigenom visserligen mycket medhunnits, men den positiva vinsten blifvit ytterst ringa, „så att det myckna, som vi läsit hafva, är intet kommit, till någon praxin eller usum.“ Som motsats till Kempes metod anföres hans företrädares, hvilka „med ungdomen gått sålunda, till verket, att det som de läst hafva om morgonen hafva de fört till sjelfva bruket om afton efter middagen, jemte ock proponerat på nytt igen till andra morgonen.“

Det var graverande anmärkningar, som gjordes mot Kempe och obehagliga afslöjanden, hvilka, om de voro sanna, bort vara mer än tillräckliga att medföra ett tvärt afsked. Men audiatur et altera pars.

Voro hauptmannen Werne och borgmästaren Bochmöller, sekunderade af de missnöjda djeknarne, trägna i sina klagomål, så var Kempe icke sen att med pennan bemöta sina motståndare och i täta bref till grefvens kamrerare, genom hvilken skriftvexlingen i ämnet mestadels synes gått, rentvå sig från de rykten „slippraktige och mordälskande tungor“ satt i omlopp om honom. Mot borgerskapet, hauptmannen och pastorn anmärkte han, att han från deras sida var utsatt för ständiga obehagligheter och intrång i utöfningen af sina rektorsfunktioner. Så ville stadsboarne icke tillstädja, att lektionerna begynte vid så tidig timme, som klockan fem på morgonen, ehuru detta uttryckligt var föreskrifvet i skolordningen, och kyrkoherden Ringius påbjöd, att skolgången skulle vidtaga först klockan sex. När Kempe velat straffa uppstudsiga och brottsliga djeknar och derför anhållit om hauptmannens bistånd, hade han fått bestämdt afslag, hvaraf en mängd djeknar tagit sig anledning att utan rektors vetskap ränna från skolan och föregå andra med „styggeliga exempel.“ När en elev velat lemna skolan, hade pastor Ringius gifvit honom vitnesbörd, ehuru detta var rektors åliggande. När Andreas Carlinus, rector cantus {sånglärare} och primarius collega, afgått och Kempe kallat efter honom Johannes Grandel, 1) en vällärd person, som aflagt „vackra prof“ vid högskolorna i Åbo och Upsala, ville borgerskapet prompt ha i stället för honom andre kollegan Kasper, ehuru denne var mindre meriterad och olämplig till platsen för sin „ringa progress i de lexor, som i herr Anders' classe läses.“ Denne herr Kasper synes varit borgerskapets skyddsling i skolan och stått i stor gunst som andlig talare samt var kanske derför illa sedd af Kempe. Verkliga skäl till missnöje mot honom torde dock icke saknats. Åtminstone klagade Kempe öfver, att Kasper ideligen försummade skolan för predikningar i staden och på landsbygden, att han tvänne gånger misshandlat djeknarne och användt mot dem färlan, {Litet svarvat skaft med en platta eller klump i ena änden, med vilken man utdelade aga på handflatorna eller över fingerspetsarna.} ehuru endast ris fick anlitas. Det var för dessa förseelsers skull som Kempe med stöd af sin rektorsfullmakt hade aflägsnat Kasper från skolan och det var denna, såsom det syntes, orättvisa åtgärd, hvilken sedan begagnades som ett af vapnen mot Kempe.

1) Denne Grandel upptages icke af Strandberg som kollega, utan nämnes som Carlini efterträdare Carolus Kyrenius, sedermera choralis i Åbo. I november 1656 skrifver Werne till Strömsköld, att Carlini plats är vakant, men att en ny kollega påstås vara på väg från Åbo, en god musicus, som väl behöfves. Grandel torde således varit endast för tillfället adjungerad af Kempe. Han blef sedermera konrektor och rektor i skolan. Strandbergs Herdam. II s. 287—288.

I fråga om skolräntan påstod sig Kempe icke ha begått någon orättvisa. Som bevis härför insände han till kamreraren en förteckning öfver den fördelning af socknarna han uppgjort i december 1655 och enligt hvilken han tagit för sig allenast en socken, gifvit åt kollegerna Andreas Carlinus och Kasper Neostadius enhvar en, åt præceptor scribarum Jacobus Jeremiæ en och en half och de återstående socknarna till fördelning mellan ett antal studenter och djeknar. Det kan emellertid invändas, att denna „distributio paræciarum“ på pappret hade betydelse endast såtillvida som den blef i verkligheten efterlefd, och de talrika klagomålen tala för, att så icke var fallet.

Mot beskyllningen för uraktlåtenhet i tjensten och derpå beroende, dålig framgång i elevernas studier åberopade Kempe vitsord af några prestmän, hvilka på hans begäran närvarit vid undervisningen för att kontrollera skolungdomens framsteg. I ett intyg, afgifvet den 2 juni 1657, försäkrar pastor i Pedersöre Elias Hamnius, att då han vid ett besök i skolan åhörde, huru rektor anställde förhör „in logicis, ex Hafenreffero, 1) tracterade rhetoricam, Terentium, grammatican græcam och utgaf thema“, voro eleverna i rektors klass „så färdiga absqve hæsitatione att läsa och besked gifva, att det var så stor glädje för mig att höra, det jag aldrig bättre har kunnat åstunda.“ Året förut hade Kempe förskaffat sig ett annat hedrande examensintyg, utfärdadt af præpositus och pastor i Kronoby Jacobus Brennerus samt Nykarleby kyrkoherde Ringius och kapellan Ericus Florinus. Vi aftrycka här detta intyg in extenso {i sin helhet}, emedan det är det enda examensprotokoll från trivialskolan vi påträffat och det oss veterligen icke tidigare förekommit i tryck. Intyget lyder:

1) Nämligen Compendium till Hafenreffers Loci theologici, från tiden för dess utgifvande (1612) till år 1734 grundvalen för den dogmatiska undervisningen. Se A. G. Hollander, Svenska undervisningsväsendets historia I. s. 293.

„Anno 1656 d. 20 maij wore wij vndertecknade efter clariss. Dn. rectoris M. Laurentii instendige begäran vthi Carleborgz skola, då han med sine collegis examinerade sina discipulos. Och blefwe dhe in classe rectoris examinerade in prædicamentis et Cle(o)nardo; 2) sädan exhiberade dhe stili exercitia och een af dem declamerade. In classe Dn. Andreæ, collegæ, examinerades dhe in rhetoricis, grammatica med sina 4 partibus, catechesi Lutheri suecica et latina, såsom och vthi stili exercitio; in classe Dn. Caspari in orthographia et etymologia, swenska catechesi, Donato, paradigmat. compar[at]ionum, Vestibulo etc.; [in] Dn. Jacobi Jeremiæ [classe] in arithmetica et stili exercitio suecico. Och giorde mestedelen vthi desse stycken temmeligit godt beskeed. Som admodum reverendus in Christo pater Dn. episcopus och sielf näst förleden höst in examine publico hörde, huadh dess förvthan in musicis, compositionibus et scientiar[um] usu et praxi kan feela, warder efter giord påminnelse och löfte wäl corrigerat. Gudh beweke höga öfverheetens hierta till mildheet, att nådigest vppeholla denne högnödige scholan Gudi till ähra, dem sielf till odödeligit beröm och landsens vngdom till förkofringh och vpwext. Actum tempore et loco ut supra.

Jacobus Brennerus.             Nicolaus Ringius.
P. et P. Cronobyensis.            
                      Ericus Florinus.“

2) Clenardi Grammatica græca.

Det är vanskligt att söka afgöra, hvilken portion af sanning, som låg i de beskyllningar, hvilka från bägge parternas sida utslungades, då såväl svarandens som kärandens anföranden, sådana de föreligga oss, godt kunna ha lika vitnesbörd. Säkert är att skäl till missnöje förelegat å ömse sidor. Troligast synes, att Kempe genom sin dryckenskap, kanske ock genom ett öfvermodigt uppträdande i det offentliga lifvet samt genom ett bestämdt fasthållande af den magtfullkomlighet skolordningen medgaf rektor ådrog sig kyrkoherdens, hauptmannens och borgerskapets fiendskap, hvarpå dessa gång efter annan, dels för att visa sin makt, dels för att förbittra lifvet för Kempe, ingrepo i skolans angelägenheter. Att djeknarne haft skäl till förargelse torde icke kunna bortresonneras, men ock framträder tydligt det afbräck i disciplinen, som måste blifva en följd, då djeknarne voro medvetna af, att de i sin uppstudsighet mot rektor ägde varma försvarare i stadens borgerskap och grefvens hauptman. Länge kunde det spända förhållandet icke vara, det hade medfört skolans ruin, och snabt måste tvisten afgöras, så snart den klargjorts inför vederbörande myndighet. Utgången på den ojemna striden, deri hauptmannen, magistraten, kyrkoherden och borgerskapet förenat sig mot Kempe, blef, som man kunde ana, Kempes afgång från skolan. Af domkapitlet bekom han consilium abeundi och uppsatte med anledning deraf godvilligt rektoratet i augusti 1657, sedan han ända till midsommaren skött sin befattning och derjemte en tid förestått ena kollegans klass. Kapitlets dimission från skolan bekom han straxt derpå och följande året utnämdes han efter sin fader till pastor i Lappfjerd och Kristinestad. Icke heller på denna post qvarstod han länge, utan suspenderades derifrån år 1659. 1)

1) Consistorium till Kempe den 13 juli 1651 och till Strömsköld d. 18 novemb. s. å.; Kempe till Strömsköld d. 2 sept. 1658; Strandbergs Herdaminne II, s. 285

Efter Kempe utsåg consistorium i november 1657 till rektor för skolan magister Ericus Lucander. Under dennes tid synes skolan någorlunda repat sig från sitt lägervall {förfall}. Åtminstone försäkrar borgmästaren Bochmöller i bref till kamreraren Strömsköld, att „denne scholas frequentia en god del begynte tillväxa.“ Det blef dock icke Lucander förunnadt att i lång tid leda skolans verksamhet. Han dog den 23 januari 1658 efter att i öfver ett års tid ha lidit af en „häftig hvar tredje dags skälfvesot“, hvarpå följde en „stark brännesjuka.“ Hauptmannen Werne fälde om honom följande vackra omdöme: „Om vi dess like måge igen bekomma kunde, står i Guds hand!“ 2)

2) Werne till Strömsköld d. 1 febr. 1658.

Innan vi afsluta denna teckning, ännu några ord om trivialskolan i Nykarleby och dess slutliga öde.

Efter Lucanders död innehades rektoratet ännu af fyra personer: Marcus Pauli Sadelerus, för sitt oordentliga vagabondlif illa beryktad inom presterskapet och afsatt från tvänne befattningar för fel inom och utom tjensten, vidare Johannes Laurentii Carlander, den redan i förbigående nämde Johannes Grandel och Carolus Ringius, son till vår bekante Nils Ringius. Belysande för Jonannes, Carlanders lärareverksamhet är en rekommendationskrift till domkapitlet, som præpositus Brennerus och pastor Ringius utfärdade den 23 januari 1674 och som åtföljde Carlanders ansökan om ett ledigt pastorat, antagligen Pyhäjoki, dit han transporterades år 1674. Det heter i denna skrift bl. a.: att mäster Carlander „hafver bemälte [Nykarleby] schola, hvilken före hans ankomst af åtskilliga orsaker var något afsigkommen, intet allenast till rätta bragt utan och sedermera i fjorton års tid väl och berömmeligen med landsens ungdoms stora nytta och förkofring förestått och derhos uti sitt lefverne sig väl och skickligen i alla måtto förhållit; altså önskade man än vidare, att han samma tjenst med lika flit och frukt längre förvalta kunde.“ Som Carlander emellertid tröttnat vid skolearbetet, derför vilja de i egenskap af skolans inspektorer, „som esomoftast examina publica bivånat hafva,“ icke allenast lemna honom detta vitnesbörd, „utan ock hos hvarjom och enom, isynnerhet våra högtärade förmän, i bästa måtto hafva recommenderat, respective ödmjukt och tjenligast bedjandes, de ville af anseende till hans långliga och besvärliga tjenst samt dervid stora använda flit honom till någon roligare lägenhet hjelpa och befordra, såsom det utan alt tvifvel länder Gudi till ära och hans helga församling till uppbyggelse.“ 1) Samma år 1674 befordrades Carlander till kyrkoherde i Pyhäjoki. 2)

1) Brefvet finnas aftryckt i Leinbergs Handlingar rörande finska skolväsendets historia s. 196—197.

2) Strandbergs Herdaminne II s. 287.

Under Caroli Ringii rektorstid emanerade {utgick} år 1684 en kunglig förordning, som bestämde, att trivialskolan skulle flyttas till Wasa, hvarefter till ersättning i Nykarleby upprättades en såkallad pedagogi med en lärare. Det var ett hårdt slag som träffade Nykarleby och det väckte den lifligaste rörelse inom borgerskapet, om slaget ock icke kom alldeles oväntadt. Trivialskolan hade gifvit Nykarleby en viss dominerande ställning i landsorten, den hade varit stadsboarnes stolthet och deras skötebarn, hvars bestånd de genom flera supplikationer och besvär sökt trygga. De hade mottagit upprepade både kongliga och grefliga försäkringar om att deras skola blefve hållen vid magt, och nu skulle Wasa-boarne, med hvilka de ofta legat i delo, ärfva deras förstfödslorätt. Olyckan mottogs icke med passiv resignation. Kraftiga ansträngningar gjordes att få det skedda om intet och vid ett tillfälle lyckades man vinna Gamlakarleby-boarnes anslutning till en petition om skolans återförflyttning. Wasa-boarne hade anfört, att som Nord-Österbotten hade en trivialskola i Uleåborg, så vore lämpligaste orten för Syd-Österbottens förnämsta läroanstalt ovedersägligen det i midten af landsorten belägna Wasa. Häremot invände Nykarleby-borgarene, att söder om Wasa fans endast tre österbottniska socknar och dessa hade icke längre till Nykarleby än de norr om Nykarleby belägna sydösterbottniska socknarna till Wasa. Dessutom var Nykarleby beläget midt emellan Björneborg och Uleåborg, i hvilka trivialskolor voro förlagda, och i en trakt der svenska och finska talande befolkning var bosatt. I Nykarleby fans skolestuga inredd, men en sådan måste kronan uppföra i Wasa, ty stadsboarne mäktade icke dermed. Stor förlust drabbade skolans lärare, „docenterna“, hvilka utan aning om den förestående flyttningen tillhandlat sig egna gårdar i staden. Med hela landets bifall hade skolan blifvit gifven åt Nykarleby och till landets nytta och gagn hade den utöfvat sin verksamhet; när den nu borttogs, tillfogades staden en skriande orättvisa. 1) Sådana och andra ömmande skäl anfördes från Nykarleby-boarnes sida för att förmå regeringen till att låta sitt dekret återgå. Men alla petitioner voro fruktlösa. Regeringen stod fast vid sitt beslut och trivialskolan qvarstod i Wasa.

1) Nykarleby stads besvär i svenska riksarkivet, meddelade åt mig af magister P. V. Lybeck.

Här upphöra våra anteckningar om kyrkan och skolan i Nykarleby. De ha icke berört någon för vårt land i dess helhet betydelsefull ecklesiastik eller pedagogisk fråga. De ha icke lemnat nya bidrag till historien om kyrkans och undervisningsväsendets inre organisation, om lärometoden och den kyrkliga bildningen under flydda tider. Hvad som skildrats har sitt intresse allenast som en lösryckt tidsbild, som en episod ur lifvet inom kyrkan och skolan i Nykarleby för tvåhundra år sedan.