SVENSKA SMÅSTÄDER OCH STADSMINORITETER
Svenskösterbottniska städer och stadsbor.

Den minsta av de Svenskösterbottniska städerna av i dag är Nykarleby. Orten är ett stycke förgäten idyll på sidan om de stora allfarvägarna. I början av innevarande århundrade förband en smalspårig järnväg staden med yttervärlden. Men under den ekonomiska gungflyperioden under åren närmast efter det första världskriget fann en fantasibegåvad nyrik affärsman på att köpa den lilla järnvägen för en spottstyver, och så snart han fått äganderätten till den, sålde han skenorna som skrot med ansenlig vinst. Så blev Nykarleby åter isolerat från den värld, där människorna ha bråttom. Det är i stort sett i dag likadant som det var år 1890, då en av dess söner, skalden Mikael Lybeck, beskrev orten i en liten lekfull dikt med bland annat följande interiör: »Häggar, rönnar och syren — mellan gårdarna i staden. — Korna mitt i esplanaden — människorna en och en. [Hela dikten.]» Under äldre tider, för ett århundrade sedan, hade denna stad en egen hamn, där utrikesfarare lade till ibland. Men på grund av landhöjningen har hamnen blivit obrukbar. Orten lever vidare bara på ett svenskt folkskollärarseminarium och en liten svensk lärdomsskola, som förlagts därborta. Antalet invånare stiger till något över tusen, bland dem ett antal lärare vid stadens undervisningsanstalter, ett par bankdirektörer, en krogvärd, ett par läkare och ett större antal pensionerade åldringar, vilkas tankar i regel dröja vid de dagar som ej äro mer. Enstaka turister, som någon gång hitta vägen till den avsides belägna idyllen, finna där en och annan attraktiv pärla: en vacker träkyrka vid ån och ett stycke utanför staden skalden Zachris Topelius barndomshem, en förnäm gammaldags miniatyrherrgård, skuggad av aspar, vilka växa på åsluttningen.

Nykarleby kyrka.

För ett århundrade sedan var Nykarleby visserligen inte folkrikare, men betydligt livligare och mera betydande än nu. I en redogörelse från år 1814 uppges, att samhället då omfattade 107 hushåll med inalles 738 själar. Ett par årtionden senare uppgick invånarantalet till nära åttahundra personer, på 1840-talet till omkring niohundra. En prägel av pittoreskt sextonhundratal utmärkte stadsfysionomien, innan en stor eldsvåda år 1858 förstörde största delen av de ålderdomliga kvarteren. Gatorna voro krokiga och smala, alla hus — också kyrkan och rådhuset — av trä. Om societeten anmärker Topelius i sina levnadsminnen, att där »funnos väl sällan högre vyer och vidsträcktare världsbildning, men desto mera hjärtlighet och, jag kan tillägga, desto mera originaler.» Den store historikern Henrik Gabriel Porthan, som på 1790-talet gästade staden, var ännu mindre imponerad. »Nykarleby är den sämsta stad jag under denna min resa härtills sett», skrev han i ett brev till en professorskollega, »illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och utan duglige handlande». Dock var detta samhälle näppeligen stillastående. Särskilt sommartid var kontakten med den stora yttre världen rätt livlig. Staden bestod sig med en hälsokälla, en s.k. surbrunn med järnhaltigt vatten, och var vid vissa tider en ganska välbesökt kurort. Över källan hade ett brädskjul, den s.k. brunnssalongen, uppförts. Genom en öppning i »salongens» golv ledde en stege ner till brunnen, och stegen nyttjades flitigt av brunnsgästerna. Damerna drucko sex, herrarna åtta glas av det hälsobringande vattnet vid varje besök i djupet. Från brunnshuset gick en smal bro till Brunnsholmarna ute i ån, och där bjöd en badinrättning besökarna på finsk bastu, karbad, ångbad och gyttjebad. På brunnssalongens betänkligt sluttande brädgolv roade sig ungdomen dagligen med lekar och dans, och de stora »brunnsbalerna» i det ruckliga träskjulet hörde till säsongens höjdpunkter. Fläktar från den stora världen förmedlades även, men på annat sätt, av redarna i Nykarleby. Ibland inlöpte i hamnen ett i staden hemmahörande segelfartyg, flaggprytt och saluterande ankomsten med kanonskott. Folk samlades på stranden för att ta den långväga gästen i betraktande, och redarens familj bjöds på fikon och äkta madeira ombord på skeppet. De mest uppskattade av sommarsäsongens alla festligheter voro de s.k. utskjutningarna borta vid skeppsvarvet, där händiga Svenskösterbottniska timmermän byggde nya fartyg för redarnas räkning. Det nybyggda skeppet gled långsamt och majestätiskt ned emot vattnet, berättar Topelius i en liten skiss, »hälsat av flödande druvvin och flera hundrade åskådares hurrarop». Redaren bjöd på middag för societeten, och på stranden dansade och lekte ungdomen i den ljumma sommarnatten. Det var vid ett sådant tillfälle Zachris Topelius — den gången sexton år gammal — upplevde en av de strålande höjdpunkterna i sitt mycket unga liv. Hans vackra kusin, sexton år gammal som han, den blonda Thilda Lithén, kom strax före middagen till honom och sade: »Kom hit, jag vill viska åt dig något; i afton skall du få den kyssen jag lofte åt dig på Alörn.» Detta löfte försatte den unga studenten i ett tillstånd av högtidlig spänning, »så att han föga kunde äta». Och efter middagen, i augustimånskenet på bryggan i hamnen, infriade den förälskade ungflickan sitt löfte.

Vintertid var livsrytmen stillare i småstaden, men inte mycket stillare. Särskilt vid jultiden gick det livligt till. I oktober var det marknad i staden med tingeltangel, cirkusstånd och druckna bönder. Bland andra sevärdheter beundrade Topelius en gång, då han var endast tio år gammal, en trumslagare, som slog på femton trummor. I november anordnades en enstaka klubbdans eller »bal parée». I december var staden snöklädd; ån hade belagts med is, småstadhusens låga tak voro vita. Någon gång sken en blek decembersol över vitheten. Den glada Thilda Lithén beskrev denna vintriga skönhet med lustig provinsmässig vältalighet. »Solens behag skiner i glädje över snöheten», sade hon. I borgarhemmen gjorde man sig redo att fira julen på traditionellt sätt. De unga kvinnorna vakade ofta natten igenom, och vana fingrar sydde därvid flitigt allehanda mer eller mindre onyttiga julgåvor: bokmärken, broderade gördlar, utsydda tofflor och penntorkare åt herrarna, negligéband, spetsnäsdukar och långschaletter åt damerna. De sista dygnen före julaftonen arbetade man nästan hektiskt, fejade, stöpte julljus, bakade, lackade julklappspaket och författade julklappsverser, som med otympliga rim och knagglig meter gåvo uttryck åt mycken hjärtlig värme; herrarna snickrade ensamma eller med det manliga tjänstfolkets hjälp höga stänger, som restes vid porten mot gatan med lantärnor och lyktor. På Kuddnäs utanför staden gjorde man likadant. Zachris antecknar därom i sin dagbok: »I skymningen lät jag drängarna uppsätta lantärnor på höga stänger, utsirade med granris. I staden tände sig efter hand stjärna efter stjärna. Den gamla seden tycker jag mycket om. Torde vara en symbol av stjärnan över Betlehem den natten då frälsaren föddes.» Snart strålade den lilla stadens trånga och krokiga, i vardagslag så mörka gator av ljus. Talgljus brunno i den gamla träkyrkans och de låga småstadshemmens alla fönster. Julaftonssupén spisades i relativ stillhet. Det var bara den allra närmaste släkten, tre, fyra familjer — alltså tjugu à trettio personer — som då möttes. Gästerna anlände redan vid sjutiden. Man drack te eller läppjade på ett glas vin. Slutligen kom man till höjdpunkten. »Klockan ½ 10 satte vi oss till det superbt anrättade bordet», antecknar Topelius en gång i dagboken. »Supén var mycket delikat: vanlig julmat, lutfisk och gröt, stekar och tårtor. Men julklapparna, som under tiden regnade in, upptogo mera vår uppmärksamhet.» Först efter midnatt voro gästerna färdiga att bryta upp. »Sällskapet åtskildes för att taga några timmars vila och sedan vakna till en glad julhelg», skriver den unga studenten. Tidigt på juldagens morgon tändes åter lantärnorna och ljusen, och genom festligt upplysta gränder körde bondslädarna och vandrade hederliga borgare och blonda borgartöser till den tidiga julottan i den gamla kyrkan.

Man festade ordentligt och länge. Under de följande dagarna ställde än den ena, än den andra av stadens borgare till stora soaréer, till vilka hela småstadsnoblessen bjöds in. Trakteringen var rundlig och läcker, ty trakten kring Nykarleby var liksom i våra dagar rik jordbruksbygd och lämnade många goda håvor; och dessutom hade stadens redare och handlande under sommarens lopp fyllt sina källare och förrådsrum med goda viner och kolonialvaror. De unga lekte gamla sällskapslekar och dansade de för tiden vanliga danserna, samma danser, som man trådde på herrgårdarna i Nyland och Åboland. Festernas långa rad avslutades med ett stort slädparti den 13 januari, tjugondagen; det arrangerades av de unga ogifta herrarna i staden, men bevistades också av äldre äkta män och fruar, vilka det ålåg att övervaka glädjen och moralen. Vid ett sådant tillfälle, vid hemkomsten klockan 7 nästa dags morgon, upplevde den unge Topelius åter ett stort ögonblick: han begåvades åter av sin dam, den glada och graciösa Thilda Lithén, med en »den varmaste kyss».

Det förefaller, som om inte heller högre kulturella intressen saknats fullständigt hos borgerskapet i det forna Nykarleby. Vid studium av böcker, som trycktes under adertonhundratalets första halvdel, finner man ganska ofta Nykarlebybor nämnda som subskribenter av märkliga boknyheter. En teatertrupp, som gästade staden, spelade kväll efter kväll inför utsålda hus. Det var för resten samma trupp, Westerlunds rikssvenska resande teatersällskap, vilket vid samma tid besökte de största svenska herresätena i Nyland och Savolax. Av Topelius' dagböcker framgår, att förståelsen för musik var ganska högt utvecklad inom en del familjer i staden. Vid studium av gamla aktstycken får man sålunda intrycket, att avlägset liggande småstäder under äldre tidsskeden voro bildningsmedelpunkter i mycket högre grad än de äro i våra dagar.

År 1845 bodde i Nykarleby 97 finnar, vilket var ungefär tiondedelen av stadens folkmängd. Till största delen bestod det finska folkelementet av tjänstefolk. Överklassen, tjänstemän och handlande, var svensk, likaså den lägre medelklassen, hantverkarskrået. Endast underklassen var till någon del finsktalande. Litet mindre än ett sekel senare, år 1930, utgjorde finnarna sju procent av stadens 940 invånare. Den finsktalande befolkningen hade sålunda inte ökats. Orsaken därtill står att söka i Nykarlebys isolerade läge, i dess avsaknad av havshamn och järnvägsskenor. Emellertid har Finlands riksdag år 1947 beviljat ett anslag för en ny statlig järnväg till den lilla staden. Det blir kanske nu, då banan blivit färdig, livligare än hittills på den idylliska huvudgatan och större språkförbistring i hotellet och på salutorget.

Man kan nämligen — förefaller det — dra ut vissa slutsatser beträffande framtidens Nykarleby av utvecklingen i de övriga svenskösterbottniska städerna, centralorten Vasa, Kristinestad, Kaskö, Jakobstad och Gamlakarleby.

Under äldre tider, innan de stora bränderna härjade, i Gamlakarleby redan år 1664, i Jakobstad 1835, i Vasa 1852, var exteriören i alla de svenska städerna i Österbotten rätt lik den i Nykarleby: envånings- och tvåvåningsträhus kantade de smala, krokiga gatorna; segelfartyg gungade med vimplarna i topp i stadshamnen. Näringslivet var också rätt ensartat i alla dessa städer. »Under den äldre epoken», berättar Gabriel Nikander, »ägde småstäderna ett jämförelsevis stort antal handlande, vilka här liksom i södra Finland och Norrland baserade sin rörelse på ett egendomligt handelssystem. Varje handlande hade ett antal 'handelsbönder', som voro bundna vid firman i generationer. Om handelsrörelsen såldes eller ärvdes, följde bönderna med, emedan de häftade i långvarig gäld till firman. Borgarna brukade nämligen under missväxtår och andra penningknappa tider av 'kristeligt medlidande' dels betala bondens kronoutlagor, dels borga åt honom säd och andra nödvändighetsvaror. Då bonden härnäst kom till staden, sökte han upp sin 'handelsborgare' och lämnade honom sin tjära och andra produkter som avbetalning på gälden. Ofta bestämdes icke priset genast, utan först sedan köpmannen sålt tjäran i Stockholm, men varor utlämnades genast åt bonden på kredit. Under sin vistelse i staden logerade bonden i köpmannens gård och erhöll riklig förplägning med mat och dryck, en välkommen omväxling efter vinterns arbete vid skogsvisten och vid tjärdalen.» Under senare hälften av sjuttonhundratalet begynte det gamla systemet med de halvt livegna »handelsbönderna» att i någon mån uppluckras, ehuru det i vissa former levat kvar ända till slutet av följande sekel. I stället uppstod efter stapeltvångets upphävande — såsom redan tidigare omtalats — en högkonjunktur för rederiverksamheten och skeppsfarten. De sex Svenskösterbottniska småstäderna utrustade vid vissa tider tillsammans ett hundratal fartyg, och de förfogade ibland över mer än tredjedelen av Finlands hela handelstonnage.

En gammal gård i Nykarleby.

[Apotekets port vid Kyrkogatan 11 med uthuset i bakgrunden. Gatan, liksom bl.a. Gustav Adolfsgatan och Bangatan, har fått ny numrering. Om porten funnits i dag skulle det ha stått 9 på skylten.]

Så länge handeln och skeppsfarten voro huvudnäringar för stadsborna inom den österbottniska svenskbygden, behövde man inte frukta, att tätorterna där skulle förfinskas. Borgerskapet var svenskt, varvstimmermännen och sjöfolket likaså. Men en ny tid kom, som bragte nya, ledsammare exteriörer till de svenskösterbottniska småstäderna och snart även en radikal förändring av befolkningsförhållandena. De eldhärjade sextonhundratalsstäderna byggdes upp ånyo enligt en ny normalplan i schackbrädesmönster, med breda, raka gator. Endast Kristinestad, den enda bland de äldre städerna i hela Finland, som inte ödelagts av brand, har ännu någonting kvar av åldrig idyll. En stämning av forntid svävar ännu i dag över de små färgglada trähusen vid Kolbersgränd och Kattpiskargränd. Visserligen har inte heller Kaskö brunnit, men det har inte de övriga österbottniska städernas ärevördiga ålder, grundlagt som det är först på 1780-talet och för den skull planerat enligt ett jämförelsevis brandsäkert rutmönster. Vasa, »björkarnas stad», är vackert på modernt sätt, särskilt sommartid, då esplanadernas lövträd stå gröna och stadsfjärden blånar och glittrar kring den udde, på vilken i tiderna kring 1860 den nya staden uppfördes. Gamlakarleby bjuder också på tilltalande vyer: husen äro för det mesta av trä, och deras släta väggytor äro målade i dekorativa färger, omväxlande gult, chokladbrunt, rött och violett, fönsterfoder och knutar i klart vitt. Men av det ortodoxa tidsskedets speciella prägel finnes inte mycket kvar. Med den nya tiden ha också ganska många höga, rykande fabriksskorstenar fogats in i de fordom så idylliska stadsbilderna — dock inte i Nykarleby, som ingen industri har. Årsbarn med de höga fabriksskorstenarna äro de finska arbetarna, vilka från inlandet sökt sig till de nya arbetsplatserna vid kusten. Medan svenskarnas antal mångenstädes sjunkit på landsbygden, har det vuxit i städerna. Men den finsktalande stadsbefolkningen har ökats i ännu snabbare takt. Under en tidrymd av sextio år, från 1880 till 1940, ökades den svenska stadsbefolkningen inom det Svenskösterbottniska bebyggelseområdet med 80 procent, den finska åter med 2.000 procent. I de sex städerna vid kusten mellan Karleby och Sideby bodde år 1880 sammanlagt drygt 15.000 personer, av dem 14.000 svenskar. Trettio år senare, år 1910, hade svenskarnas antal stigit till vidpass 19.000 själar; men samtidigt hade den finsktalande befolkningen mer än tiodubblats; den räknade då nära 15.000 personer. År 1918 uppgick invånarantalet i dessa städer till 42.000, varav 23.000 hade svenskan som sitt modersmål. År 1940 voro svenskarna 23.500, finnarna åter 30.200. Svenskarna hade blivit mindretalsnationaliteten; deras procenttal sjönk under sextio år från 91 till endast 44. Två städer, Vasa och Gamlakarleby, ha nu finsk majoritet. Den viktigaste orsaken till denna katastrofala utveckling har redan antytts: med näringslivets industrialisering ha nya arbetsplatser uppstått för befolkningen; men dessa arbetsplatser erbjuda ringa lockelse för svenskösterbottningarna; dessutom äro svenskarna knappast tillräckligt talrika för att kunna fylla behovet av arbetskraft vid valsverken och i pannrummen. I en av dessa städer, Jakobstad, tobaksstaden, har dock arbetarstammen förblivit till en stor del svensk. Kanske har man det bättre där än vid industrierna på många andra håll.