(von Kraemer hade utnämnts till chef för fånglägret i Nykarleby 20.2.1918. Enligt Mannerheims dagorder nr 52 3.5.1918 befriades von Kramer från förordnandet som chef för fånglägret och garnisonen i Nykarleby ”på därom gjord framställning” d.v.s. på egen begäran. Till t.f. stadskommendant utsågs då reservfänriken L. Vegelius. von Kraemer återinsattes dock redan 13.5.1918 i sin tidigare befattning och enligt en uppgift skall hans entledigande ha berott på något inträffat misstag.)
Vaktmannen Paul Lindholm har lämnat följande redogörelse, som belyser von Kraemers ledarskap: ”En dag i början av mars utkallades allt vaktmanskap, och en dubbel vaktkedja slogs kring fånglägret på 10–15 meters avstånd. Inne på lägerområdet placerades en trappstege och på densamma intog major Kraemer sin plats. Med pistol i handen och med hög röst kommenderade han fångarna ut på lägerområdet. Major K. Behärskade ryska och höll därpå ett endragande till fångarna. De som voro nöjda med förhållandena vid lägret uppmanas att åter bege sig in. De missnöjda skulle däremot stanna ute på planen. En stunds tvekan förmärktes, så satte sig massan äntligen i rörelse, och en god stund därefter hade så gott som alla de c:a 1600 fångarna lämnat planen. Endast ett fåtal (16) vägrade och stannade ute. De fördes genast under bevakning till staden (normalskolan) och i enlighet med från högkvarteret i Seinäjoki ankomna direktiv, vidare under stark eskort (2 gånger), hälften varje gång till avrättningsplatsen, som befann sig på högra sidan av vägen till Andra sjön.”
(Krigsarkivet. Vapaussodan arkisto. Lindholm 1936)
Dessa sexton personer utgjorde uppenbarligen på samma gång ledamöter i en kommitté de ryska soldaterna tillsatt för att verka för större matransoner.
(Enligt Birck skulle synbarligen största delen av de arkebuserade ha ingått i den 17 man starka kommitté, soldaterna tillsatt för att begära större matransoner. Sannolikt är också att en del av arkebuseringarna företogs för att undertrycka oppositionslustan hos de internerade soldaterna. En del av avrättningarna kan dock också ha varit straff för rymningsförsök eller samröre med det röda gardet på olika orter).
Samtliga avrättades under amatörmässiga former. Händelsen har på basen av redogörelser av ögonvittnen skildrats av Birck som dock inte noterat en relation av vaktmannen John Edvin Häger. Denne har meddelat följande upplysning om händelsen: ”1:sta eller 2:dra mars arkebuserades 16 fångar från fånglägret, som blivit av kamraterna angivna för myteri- och rymningsplaner. Vi förde först 8 till poliskammaren och sedan 8 till vägen till Andra sjön. De fördes till vägen och kommenderades till skogen av en Vegelius från Växala. På befallning öppnade ett i skogen placerat m.g. eld, men strejkade, varefter Vegelius befallde oss att skjuta. Soldaterna kastade sina Schineller [överrockar, militär beteckning mantlar] och försökte springa undan, men stupade alla. Därpå avrättade vi på samma sätt de 8 soldaterna, vilka förts till poliskammaren. Närvarande voro: Kapten Kraemer, länsman Nyholm, (som var vaktkommisarie för fångvakterna) och en lektor Nylund från Seminariet.”
(Häger 1937)
En matros från fånglägret i Nykarleby, som försökt fly, arresterades i Bennäs och hämtades tillbaka till Nykarleby. Fångvaktchefen Froste från Jakobstad kände matrosen väl eftersom de ofta spelat schack i den förres hem. Froste fick dock i uppdrag att straffa matrosen genom avrättning. Jakobstadsbon Pauli Hilbert har meddelat följande upplysningar om exekutionen: ”I spetsen av en liten grupp män fördes matrosen ut på isen och sköts. Innan sin död hade han på sina knän bett om nåd, men en överordnads befallning var då lag och kunde inte kringgås.”
(Suomalainen kirjallisuuden seura. Hilbert 1966)
[Lite längre fram i boken står:]
Repressionen mot ”ryssbrudarna”
Den väl dokumenterade aversionen mot de ryska soldaterna torde delvis ha bottnat i skyddskåristernas önskan att eliminera sina rivaler i konkurrensen om kvinnorna. Det kan därför inte uteslutas att skyddskåristernas våldshandlingar mot de tillfångatagna ryska soldaterna utgjorde repressalier företagna på denna grund. Så var misshandeln och avrättningen av den polske lotsåldermannen R. Baraniecki invid en vak på Nykarleby älv 28.2.1918 ett straff för att han avlat ett oäkta barn med systern till en gamlakarlebyskyddskårist.
(Birck 1988, 450–451)
Likaså irriterades skyddskåristerna och fånglägerbevakningen i Nykarleby påtagligt av de kvinnobesök och uppvaktningar de internerade ryska soldaterna fick.
(Vaktbefälet roade sig bl.a. med att läsa de brev de fängslade soldaterna sände iväg och fick och publicerade utdrag ur dessa i Österbottniska Posten. Dessa illustrerar väl hur nära relationerna mellan soldaterna och civilbefolkningen kunnat bli. Så skrev t.ex. den internerade soldaten Stefan Nasarenko till Sofi i Lålby: Sonja min kära Sonja jag bedar dig int til hustro inga pojkar. Jag tar dig i Sibir men andras fleckor jag tar int hustro aldrg aldrig. Tror du mig Sonja. Jag beder dig gå int andras pojkar til hustro, men åckså beder jag dig gå int såv kammari pojkas, venta venta på mig jag glemmer int”. Anna i Kaskö skrev igen till fången Feodor Sorikoff: ”Elskade Feder jag vet vielä minä ej koska sa katså sinä när du mennä på Ryssland så du kommer int på Kaskö enempi lessami när du bort, minä ej ossa isto kotona, kaiki päivä jag går på Hulda, tälä nyt ej ole hauska. Feder koska sinä sa tollo Kaskö, sittä sinä tollo. Hyvästi nyt Elskade Feder sinä nyt skriva minä, koska sinä sa. Elskade vän. Ti maja haracheja milinki moj Feder papacha. Din Anna”. Soldatflickorna och deras kavaljerer 1.3.1918.)
Lokalstaben i Nykarleby klagade 30.3.1918 till kretsstaben i Jakobstad att den ryska soldathustrun Solovjeff ”förför unga flickor till oanständighet”. Utanför porten samlades också ofta kvinnor och ville att skyddskåristerna skulle släppa ut ”ryyssan vån”. De ryska soldaterna hade ”fästmör” och ”väninnor” från såväl städerna som landsbygden och de hände sig att de rymde och sökte sig till dessa. När de sedan blev fasttagna arkebuserades de i flera fall.
|