Soldatflickorna och deras kavaljerer.

Det råder sorg numera inom den grupp av samhällsmedlemmar, som går under benämningen ”ryssbrudar”. Deras kavaljerer ha skoningslöst tagits ifrån dem och inkvarterats i något fångläger, medan de själva få sitta hemma utan att ha tillfälle att komma i beröring med dem. Det enda medlet som återstår för upprätthållande av förbindelsen de älskande emellan, är numera blott den lilla kärleksbiljetten.

Till fånglägret härstädes ha sammanförts soldater både från norr och söder, och en rätt livlig brevväxling mellan dem och deras ”brudar” har uppstått. I synnerhet tyckas flickorna i södra Österbotten varit varma beundrare av soldatrocken, att döma av det stora antal brev, som från nämnda trakter redan börjat strömma hit. Skada blott för de älskogskranka ryssjäntorna, att de har mera små utsikter att för ögonblicket kunna genom kärleksbrev upprätthålla förbindelsen med sina kavaljerer; censorns öga granskar varje rad, som kommer och går mellan fångarna och yttervärlden, och det hör ju censorn till att låta allt misstänkligt gå i papperskorgen.

Breven äro emellertid oftast av rätt oskyldig art. Än talar Fia om att hon hela dagen sitter och ser ut genom fönstret, sedan hennes Nikolai farit, hon har inte ens vetat vart, förrän hon igår fick reda på att han är i Nykarleby, än åter förklarar Hilma, att hon vill följa sin Gregori in i djupaste Ryssland, blott han vore fri.

En Pjelax-Böle flicka, Lina N., slutar sin smäktande kärleksskrivelse med orden: ”ne nada svenska gåssar jag elsker dig elskvärda Popof min vän, adjö. Jag skall fara med dig till Sibirien, int bra här”.

Emellertid fick Lina vänta på underrättelser och blev otålig. Några dagar senare klippte hon ur sin yngre systers uppsatshäfte ett blad och gav därpå med sin kosmospenna uttryck åt sin starka längtan efter den älskvärde Popof. Nu skriver hon: ”Varså go kom hitt till mig myckett lessamt. Popof långt borta från mig int bra, mycket likar dig min elake vän Popof. Jag skriva brev till Nykarleby 6 dagar sedan — mycket lessamt att mig inte bra här kom hit till mig, jag fara med dig Sibirien jag skriver helsning til dig ifrån din vän Lina”.

Popof har emellertid inte ännu fått tillfälle att besvara Linas brev, och det är högst troligt att han söker sin lycka på annat håll. Ifall det intresserar Lina, kan hon också få veta, att Popoff numera är på väg till sitt hemland, det vidsträckta Sibirien. Dit tycks även hon ha lust att resa, och hon kunde gärna bege sig i väg efter sin riddare. Det är antagligt att Böle-pojkarna inte skulle sakna henne.

Kasköflickan Anna, som upprätthållit förbindelse med grårockarna så pass länge, att hennes sätt att böja orden rönt ett märkbart inflytande av Fjodors och hans kamraters språk, sände för några dagar sedan till sin Surikoff ett sammelsurium, som ordagrant lyder såhär:

Rakas ystävä! Nyt minä skriva sinä vähä, minä ej tedä sinä sa tämä kirje, minä tahto skriva sinä lite, minä oiken ikävä koska minä ej katså sinä ja ej tedä oikein missä sinä on, minä sai tedä tänä päivä kaiki soldat Nykarleby, Ingrid sai yksi kirje, minä ej tedä oiken, mitä vasta sinä ej skriva, minä sinä naverno vihainen på minä koska sinä ej skriva, sinä ej tedä koinka ikävä minä nyt on.
     Elskade Feder jag vet viela mina ej koska sa katså sinä när du mennä på Ryssland så du kommer int på Kaskö enempi minä ej missä mennä jag riktit lessam ty när du bort, minä ej ossa istu kotona, kaiki päivä jag går på Hulda, täla nyt ej ole hauska.
     Feder koska sinä sa tolla Kaskö, sittä sinä tole. Hyvästi nyt Elskade Feder sinä nyt skriva minä, koska sinä sa, Elsakade vän.
     Ti maja haracheja milinki moj Feder Papacha. Din Anna.

På Annas egen svenska skulle brevet fått ungefär följande lydelse.

Kära vän. Nu skriver jag lite till dig, jag vet inte om du får de här brevet, jag vill skriva till dig lite. Jag har riktigt ledsamt då jag inte får se dig å jag inte riktigt vet var du är.
     Jag fick veta idag att alla soldater är i Nykarleby. Ingrid fick ett brev, jag vet inte riktigt varför du inte skriver. Jag är säker på att du är ledsen på mig då du inte skriver, du vet inte heller hur ledsamt jag nu har.
     Elskade Feodor, jag vet att jag inte får se dig mera, sen du farit till Ryssland, så du kommer inte på Kaskö, jag går inte någonstans, jag har riktigt ledsamt när du är borta, jag kan inte sitta hemma, alla dagar går jag till Hulda, här är inte alls trevligt.
     Feodor, när du kommer till Kaskö, sen kommer du. Adjö nu, Elskade Feodor. Du skriver väl nu när du får, Elskade vän.
     Du min lilla goda söta, min lilla pappa Feodor. Din Anna.

Flickornas beundrare ha något svårare att i skrift ge uttryck åt sina ömma känslor, då de ännu blott bristfälligt reda sig på språket. Man stöter därför på svenska, finska och ryska ord om vartannat. Emellertid låter den unga krigaren sig icke avskräckas härav. Han hyser tydligen mycket varma känslor för ”fröken Anna” och hennes gelikar. Hans hjärta är ovanligt rymligt; det kan dela med sig åt höger och vänster utan att taga den ringaste skada. Så skriver Ivan L. från fånglägret till en flicka i Kaskö och till en annan i Närpes två brev, som är så gott som ordagrant lika. Ivan är mycket sorgsen över att inte få träffa dem, men han försäkrar de båda flickorna att han skall uppsöka dem och gifta sig med dem.

En annan antyder i brev till sin ”fästmö” att han ingalunda vill lämna henne, även om det skulle visa sig vara sant vad hon anar om sig. Han skulle ge henne pengar och föra henne med sig till Sibirien där han har sitt hem.

Stepan Nasarenko är svartsjuk. Han tror inte riktigt gott om sin Sofi i Lålby. Han fruktar rivalerna då han själv sitter i ”kasarma” utan möjlighet att besöka henne, och han våndas förfärligt. Men han älskar henne med den starka kärlek hans landsmän så många gånger gett bevis på, då det gällt våra flickor. I det brev, varmed han uppvaktar Sofi (Sonja) heter det:

”Sonja, no tror du mig vad jag dig aldrig glemmar int. Sofi, kära min Sonja hå hå lessamt mig leva utan dej. Kära min våj våj Sofi ner vi trefas hå hå tror du mig kan int kan int leva utan dej hå hå. Sonja min kära Sonja jag beder dej gå int til hustro inga pojkas. Jag tar dig i Sibir men andras flickås jag tar int ti hustro aldrig aldrig. Tror du mig Sonja.
     Jag beder dig gå int andras pojkas til hustro men åckså beder jag dig gå int såv kammari påjkas, venta venta po mig jag glemmer int.”

Jakoff skrev häromdagen till sin Mina på ett vykort med påtryckt ”Hauskaa Joulua!” en hälsning vari han även inneslöt hennes far, bror och syskon, men han varnade henne på samma gång för felsteg med andra pojkar. Och hon skulle få följa med till Ryssland.

Det är att antaga att alla våra grårockar snart skola få tillfälle att återvända till sitt land. Måtte deras ”brudar” då följa dem åt. Få skulle sakna dem här och för det sedliga livet skulle det sannerligen inte vara någon förlust, om de fore.