Tjärbränningen
i Historik över Jeppo

Tjärbränning har idkats i flera hundra år i de österbottniska kustsocknarna. Men också längre inåt landet. Till tjärbränningen behövdes tallskog. Det var under segelfartygens tid, som tjäran behövdes i stora mängder ute i världen. Den största mängden tjära gick till örlogsvarven. När stapeltvånget upphävdes 1765 kom handeln med tjära igång på allvar. Men redan på 1400-talet skeppades tjära till Stockholm där det fanns storköpmän från Österbotten, som köpte tjära av vänner och släktingar i hembygden. Våren 1481 berättas det att en person i Stockholm stal ”två kittlar tjära av Tjälve Östensson från Esse i Pedersöre socken”. — Vi får anta att tjära då också brändes i Leppo och forslades längs älven till hamnen i Lepu by.

I gammal tid flottades tjärtunnorna ner för älven på flottar som var gjorda av stockar, hopbundna med vidjor. Ibland uppstod problem vid forsarna. Vid en forsrensning 1912 vid Jungarforsen hittade man en sjunken tjärtunna på älvbottnen. För att komma förbi dessa besvärliga forsar byggdes senare den s k tjärvägen österom älven. Men vårtiden kunde den vara i mycket dåligt skick. Därför sattes tunnorna på s k slipor, två tjuriga slanor, som spändes efter hästen och på det sättet släpades de till Nykarleby.

Mellan åren 1643 och 1700 seglade 153 skepp med tjära från Nykarleby till Stockholm. Förutom tjära medförde de också beck, talg, smör, näver m m. Under tiden 1648—58 exporterades i medeltal 5 344 tunnor tjära i året från Nykarleby. Endast Vasa och Karleby hade större export än Nykarleby.

År 1665 fick Nykarleby en försäljningskvot på 250 läster av Norrländska Tjärkompaniet. Rekordåret för Nykarlebys del var 1690, när man utskeppade 5 900 tunnor tjära, vilket utgjorde 491,75 läster. Det var samtidigt ett rekordår för Österbottens städer. Men sedan minskade exporten år för år för att på 1730-talet under ett icke angivet år gå ned till 2 736 tunnor tjära. Nykarleby låg då sist bland länets fem städer. Då hade både Jakobstad och Kristinestad passerat Nykarleby i fråga om tjärexporten.

År 1654 beslöts att all tjära skulle granskas och godkännas eller vräkas nedanför brygghuset inne i staden. Man mätte vattenhalten i tjäran och granskade kvaliteten. Vräkningen gick så till att man tappade bort vattnet som fanns i tunnan. På så sätt uppstod tjärhovet i Nykarleby.

Det berättas, att en tjärtunna som fördes till staden för försäljning, var fylld med vatten och mull. Den tillhörde en härmäbo, som bötade 40 mk för falseriet. Tunnan brändes på torget.

I Nykarleby socken brändes 14 tr tjära per hemman eller 27 tr per mantal. I Jakobstad och Karleby kom man litet högre.

Det var starka krafter i rörelse på högre ort, som ville minska tjärbränningen, men därmed hotades böndernas förnämsta inkomstkälla. Vid riksdagen 1738—39 förevar till behandling ett förslag till förbättring av 1734 års skogsordning. De österbottniska riksdagsmännen Påhl Simonsson Bonde, Jakob Påhlsson Heikius och Hans Hansson Skuthälla framhöll dock nödvändigheten av att sockenborna i Österbotten som tidigare skulle få bränna sin tjära, emedan ”Österbottens bönder får sin förnämsta inkomst från denna näring.”

Av samma åsikt var även prästeståndets representant från vår landsdel, Fahler, som ansåg ”att städerna skulle gå överända och landsborna ej kunna sina pålagor erlägga, om bränneri av tjära skulle förbjudas. Man behövde ej befara, att skogarna utöddes genom bränningen, fastmer växte ungskogen dubbelt bättre, om de gamla tallarna togs bort. Ända sen Karl IX:s tid, då städerna blev 'funderade' hade bränningen fortgått utan att skogen tagit slut.”

Men landshövding Frälich var av annan åsikt. Skogen borde sparas till skeppsvirke, och skogen måste skiftas, så att bönderna inte högg hur långt som helst in på andra socknars mark. 7)


I Nykarleby fanns många köpmän, som köpte uppböndernas tjära. Genom mutor och traktering försökte de locka till sig säljarna. Ännu på 1930-talet stod ett hus kvar nära H:fors bank, i vilket tjärförsäljarna övernattat och festat, innan de följande dag begav sig på hemfärd. Långväga ifrån kom man med båt och flottar ner för älven. Hemfärden blev lång och mödosam, emedan de måste ro eller staka sig upp mot strömmen och forsarna. Men komna till färjan och krogen vid Holmens sydligaste ända var forsarna i stort sett slut och en lugnare färd inåt landet kunde börja. Då festade de på Krogen upp en del av tjärpengarna.

I samband med och i närheten av tjärhovet uppväxte vid flera städer även beckbrännerier. Så också i Nykarleby, där en del av tjäran bereddes till beck. Under ett enda år på 1700-talet tillverkades i Nykarleby 750 tunnor beck. 8)

En fara förelåg, som man mycket snart uppmärksammade på högre ort: En bonde, som ägde litet skog, lockades för pengarnas skull att avverka för mycket.

När Kimo bruk och Masugnen anlades i Oravais steg efterfrågan på smideskol. För att trygga brukens behov förbjöd Landshövding Gustav Creutz år 1746 allmogen på två mils omkrets från Kimo bruk att bränna tjära men tillsades i stället att tillverka kol till bruken, till ett pris av 2 dr 4 öre — 2 dr 12 öre stigen beroende på avstånd.

Förbudet upphävdes av regeringen år 1748, men det hade säkert satt sina spår. Samma år skrevs kontrakt med 215 bönder i Vörå och Nykarleby socknar. (enl. Munsala hist. s. 154). (Masugnen nedlades vårvintern 1867, Kimo bruk sänkte priset med 50 %).

Landshövding Piper säger även på 1760-talet, att jordbruket försummades i en del byar med god tallskog; pengarna kom fortare och lättare medelst tjärbränning. Han föreslog därför, att tjärbränningen skulle förbjudas vartannat eller vart tredje år. 9)

År 1770 brände man 950 tr tjära i Nykarleby socken, medan beckmängden uppgick till 1950 tr. Året förut steg mängden beck till 2 580 tunnor.

På vakt vid tjärdalen 10)

Erik Elenius berättade på gamla dar, att han var nära att förfrysa sig, när han smällkalla vinterdagar på 1880-talet tillsammans med sin äldre bror körde ut ”törve” från skogen.

Tjärbränningen var en konst, som man lärde sig endast genom mångårig praktik. Tjärdalen övervakades av en erfaren ”dalmästare”, som med ett par mans hjälp vaktade natt och dag, att inte dalen skulle brinna i låga. Bränningen räckte ca en vecka. Den sista dalen Erik var med om att bränna skedde ungefär 1907. Att tjärbränningen haft vidsträckt omfattning, vittnar de många ort- och sammansättningsleder, i vilka orden dal och dala ännu förekommer i vårt språkbruk.

Det räckte flera år, innan skogsägarna fick se nån valuta för sitt arbete i skogen. Den första sommaren barkades tallarna från roten en manshöjd uppåt, men en barkrand lämnades kvar på nordsidan. Så fick träden stå till sommaren därpå. Då barkades trädet högre upp med ett för detta ändamål på en lång stång fästat vasst järn. Den tredje sommaren togs den kvarlämnade barkranden bort, och nu torkade tallen fort. Efter en tid var de barkade tallarna alldeles vita av utsprucken kåda. Så höggs de, kapades till ca 3 meters längd och klövs itu. Detta var törvet, som på vintern släpades till dalen.

När tjärdalen tillreddes var det liv och rörelse runt densamma. Redandet av törvet var nämligen ett lagarbete, i vilket män, kvinnor och barn deltog med liv och lust, och riklig förtäring av mat och dryck vankades. Det var högtidsdag i byn och stor glädje rådde, när man äntligen efter tre års väntan fick lägga törvet till rätta i den väntande dalen. 11)

Bottnen i tjärdalen var cirkelformad och tätad med lera och tjära från tidigare bränningar. Dalen sluttade neråt mot cirkelns medelpunkt där ett hål fanns som mynnade ut genom dalastocken på dalens utsida, där det fanns en grop för tjärtunnan. När dalen brändes var det viktigt att tjäran i bottnen på dalafatet fick koka så att hartshalten minskade. Törveden radades i lager ovanpå varandra med ändan mot hålet i mitten. Splint och kortare bitar kastades mot mitten av dalen så att när den var rest till en 2—3 meters höjd, var den konformig.

Tjärdalen täcktes sedan med björnmossa och ett tunt jordlager. Efter det återstod bara tändningen som gjordes genom hål i sidan där man tagit bort mossa och jord. Varje ny dal skulle tändas med tjära från närmast föregående. När lågan fått fart täcktes hålen igen. Snart lägrade sig den kännspaka tjärrökslukten över den sommarfagra bygden.

Dalen måste ständigt vaktas. Det var dalamästarns och hans hjälpredors uppgift.

Ibland hände det att en dal slocknade och måste tändas på nytt. Men värre var det om elden frätte hål i mossan och jordlagret och slog ut i full låga. Då måste dalen täckas med fuktig mossa och ny jord. Det kunde t o m hända att en dal exploderade av de gaser som bildades inne i den. Det var ett ganska farligt arbete att gå ovanpå en brinnande dal med spade och klubba för att täta och klappa till jordlagret. Det talas om att vakter någon gång också har bränts till döds.

Tjärdalen blev under hela veckan byns och ungdomens givna mötesplats. Det var kvällarnas och de ljusa sommarnätternas vandringsmål för svärmande unga par, det var målet för bygdens män och kvinnor efter slutat arbete i ladugården, på åker och äng. Och där samlades naturligtvis de stora barnskarorna. Där diskuterades och lades råd, där berättades historier, där sjöngs, skrattades, lektes och dansades. Där mätte de unga männen sina krafter med varandra med att lyfta en fylld tjärtunna från marken. Och det lär ha varit endast de allra starkaste, som mäktade med den saken.

I tre dygn fick man sedan vänta, innan den första tjäran droppade ned i tunnan. Det var ett med spänning motsett ögonblick. Men sedan den väl börjat, rann tjäran med en jämn, sävlig ström. När en tunna var full, sattes en tapp i rännans mynning, och en ny tunna sattes dit. Från en stor tjärdal kunde man sålunda få 50—60 tunnor prima tjära. Efter 3—4 dagar slocknade dalen och tjäran upphörde att rinna. Jorden skalades bort och kvar blev prima träkol, som sedan såldes åt smeder och till järnbruken i Oravais och Kimo.

I tjäran ingick även en viss mängd vatten. Detta togs bort genom den s k vräkningen. I tunnans ena ända fanns ett litet hål med tapp, som öppnades, och då rann överloppsvattnet bort. Så kom det roligaste av allt, och det var att köra tjäran till försäljning i Nykarleby. Det gällde att efterhöra, vilken handlande som betalade bäst och som var känd att ge den bästa trakteringen. Tunnorna radades på långflaken, 10 st på varje lass, och kördes till staden. Tänk vad roligt för den pojke eller flicka, som då fick följa med! 11) I staden vräktes alla tunnorna på nytt av stadens anställda tjärvräkare, och därefter forslades de till hamnen vid Andra sjön, varifrån de skeppades ut till stora världen. Priset var kring 15 mk per tunna, vilket Erik inte tyckte var vidare mycket. Mycket arbete, nattvak och försakelse hade det varit, innan man fick klingande mynt i handen.

Sedan tjärbränningen och kolningen upphört, används våra skogar för att ur dem utvinna sågstock, pappersved och props.