INLEDNING
till Liten drömmarpilt och Ny dag börjar
»Att segt och envist försöka hålla sin stil —
det är kanske hela livet.»
Vad är det som utmärker Ragnar
Rudolf Eklund? Kanske först och främst hans säkra,
utsökta språkkonst, hans egen drivna, mejslade stil, ett finsmide
med orden som material. R. R. Eklunds lidelse var artistens, och
han satte in den på att finna det riktiga ordet, den sanna bilden,
det koncisa, träffande uttrycket. Det livs- och formideal han bekände
sig till var det tuktade, späkta och gisslade. Han var en puritan,
en asket i det språkliga. Hans syn på konsten, hans konstnärsvilja
hörde ihop med en djupt moralisk livshållning.
R. R. Eklunds kräsna författarskap är samlat i tolv
tunna volymer. Det är lyrik och prosalyrik, aforismer, prosaverk
i en målerisk, beskrivande stil. Han var egentligen inte berättare,
inte gestaltskapande episk diktare. Men i sin mogna mannaålders
verk, under den tidiga levnadsskymning, när sanden i hans timglas
redan höll på att förrinna, skapade R. R. Eklund
två levande gestalter, som vi minns: Edgar, hans eget gossejag fram
till 16-årsåldern, och Edgars mor. Edgars barndom och uppväxttid
skildras i två böcker, Liten drömmarpilt (1943), Ny dag börjar (1944). Moderns porträtt växer fram
i den senare boken. Hon representerar det tåliga livsmodet, gudsförtröstan
och en gammal bygdekulturs enkla och mjuka livsstil — ett levnadssätt
nära naturen, med utrymme för eftertänksamhet, hänsyn,
sinnets ro. Det var R. R. Eklunds avsikt att återkomma till
detta modersporträtt, att utföra det i ett större sammanhang
med utnyttjande av de dagboksanteckningar författarens mor fört.
Men döden stäckte denna plan.
Liten drömmarpilt och fortsättningen Ny dag börjar är en god introduktion till R. R. Eklunds författarskap,
och de ger oss nyckeln till förståelsen av hans diktarpersonlighet.
Verket visar författarens sinnesnärvaro och styrkan av hans
fantasi. Mitt under det andra världskriget och våra egna krig
hade R. R. Eklund sinnesnärvaro att fördjupa sig i sina
barndomsminnen; de låg mer än 30 år tillbaka i tiden.
Han hade fantasikraft att omsmälta barndomens hårda och bittra
erfarenheter i en diktad idyll, skiftande i ljus och dunkel. Den lilla
familjen — Edgar, modern, systern — lever i en ständig
slängpolska med fattigdomen. Over denna tillvaro av idel misär,
motigheter, förödmjukelser höjer sig en rik verklighet
av annan art, den där drömmarpilten lär sig upptäcka
sig själv, lär sig se och upptäcka naturen, inhämtar
vetande ur böckernas värld och mognar till en okränkbar
personlighet. Denna oförstörbara inre värld, som motstår
allt det tillfälliga, det vardagstorftiga, strålar i ett skimmer
från barndomens eviga daggfriska paradis. Det är ett poesins
förvandlingsunder.
Edgar är den skygge, inåtvände, vetgirige, fantasibegåvade,
mitt i tafattheten klipske pojken, en särling, ett konstnärsfrö.
Han ryggar tillbaka för verkligheten, men älskar den trots allt,
vill bara undgå att stå på intim fot med den. Han kisar
på verkligheten från sidan. R. R. Eklunds knappa, återhållsamma
stil återgår på det karaktärsdrag, som utmärkte
Edgar — den lille pedantens sinne för ordning, reda, systematisering.
»Han har den omsiktsfulle fattiges drift att hushålla.»
När Edgar börjar föra dagbok, annoterar han torrt, utan
egna funderingar. »Hans respekt för det sakliga är stor.
Han ringaktar det man känner. Och ändå är han riktigt
blödsint. Men vad man tycker och menar och känner finns ju inte
alls till. Man kan inte ta på det. Det är som en pösande
ånga, fladdrig och försvinnande, men inne i fladdret står
saken stöddig och trygg.»
Även i ett annat avseende, med utgångspunkt i Edgar-böckerna,
kan vi närmare belysa R. R. Eklunds känsliga och nyktra
prosa. Han är en författare med målarens synsinne, synskärpa.
Det finns en förbindelse mellan Edgars lust att måla, hans
»kluddardrift» och den mogne författarens måleriska
språk. När vi läser barndomsskildringen, får vi
intrycket av en konstnär, som med otroligt fin pensel utarbetar varje
den minsta detalj och enskildhet i bilden bilder ur natur och stämningsliv.
Punkt fogas till punkt, prick till prick, och så växer som
resultat av detta ordmåleri helheten fram — en tavla i grått
och gyllne.
Ragnar Rudolf Eklund var österbottning. Han föddes i Nykarleby
den 21 april 1895, han avled i Helsingfors den 28 november 1946. Skådeplatsen
i Liten drömmarpilt är Nykarleby, den lilla staden vid
åstranden, i Ny dag börjar lyceistaden Vasa. Där
blev R. R. Eklund student 1914. Under senare delen av sitt liv, från
1919 framåt levde han i Helsingfors, där han förtjänade
sitt och sin familjs levebröd som tidningsman vid den svenska eftermiddagstidningen
Dagens Press-Svenska Pressen-Nya Pressen.
Men varje sommar återvände R. R. Eklund till sin österbottniska
hembygd. Med oupplösliga trådar var han bunden vid den. I fantasins
värld återkommer han ständigt till slättbygden och
barndomens land. Redan i den prosalyriska debutboken Jordaltaret (1919) finner vi en bild, som täcker en grundupplevelse hos diktaren:
»En ensam människa med viddens obrutna linjer kring sig: hon
är ställd några steg närmare oändligheten. Den ger intet fäste: hon är utlämnad åt sig själv,
åt sin styrka och åt sin svaghet.» En stor del av R. R.
Eklunds verk springer fram ur denna spänning mellan jordnära
sensualism och mot himmel och evighet inriktad spiritualism.
R. R. Eklunds genombrott som diktare skedde i början av 1930-talet.
Då utkom den djupt fängslande sjukdomshistorien Den gåtfulla
gästen (1932), som är mättad av reflexion över
livsmysteriet och döden, och diktsamlingen Värld från
veranda (1934). Prosaberättelsen Himmelstimran (1937),
med ett stillsamt ironiskt porträtt av en fripredikant, var en uppgörelse
på den livsväg, där diktaren sökte det äkta
i religionen, letande efter den Osynliges spår — efter »något
som måste finnas». Med åren mildrades motsättningen
mellan ande och natur, och i de två diktsamlingarna Du stallbror
med Gud (1940) och Gissel och möjor (1942) finner vi en
försonligare, mera livsvänlig inställning, ja, också
inslag av klipsk humor.
R. R. Eklunds aforismer ingår i Grått och gyllne (1926), i Rymd och människa (1938) och i Loggbok på
landbacken (1945), som blev hans sista bok, samt även insprängda
i Den gåtfulla gästen. Kanske var just aforismen, den
korthuggna satsen, det litterära uttryck som bäst svarade mot,
hans skygga, försynta natur. Denna ordkonst har löst sig ut
ur självrannsakan och omutlig självkritik, den är också
askes, andaktsövning, botgöring. »Min innersta lidelse:
att motarbeta mig själv.» Konst och moral har för R. R.
Eklund samma ledstjärnor: ärtighet, sanningskärlek, samvete.
»Återhållsamhet, det är kommandoordet som livet
oavlåtligt dundrar mot oss och som vi kvidande böjer oss under.
— Att ur denna kakofoni leta ut en melodi, det är att leva.
Att acceptera gränserna, oket, smärtan och arbetande förinta
dem, det är visst detta svåra som är att vara människa.» |
