[1. Ensam i sommarstaden]

Han kommer inte ihåg mycket från den tiden då de bodde i lilla byggningen. Men han känner en lukt när han tänker på den. En svart lukt. Den är styvt mjuk också. Han står mitt inne i den lukten och svänger långa dinglande remmar hit och dit så de slår honom i ansiktet och på benen. Han förstår att det är seldonsknipporna som hänger ner från taket i pappas butik.

Denna heta högsommarförmiddag, då han inte vet vad han skall ta sig till, går han just förbi bergklacken vid lilla byggningen. Där lekte han ofta förr. Han kastar en blick på den i förbifarten - man får ju nästan lov att trampa på berggrunden när man skall ut genom porten. Eller köra över den så det slår gnistor om hjulen, om man råkar vara en av bönderna som är in till stan. Han bara snuddar vid stenhympeln med ett ögonkast, mest för att få syn på Adams fotspår, för det måste ju finnas på sin plats. Vart skulle det ha tagit vägen! Men vanligtvis ser han inte hela bergknallen. De där barnsligheterna med att gräva i grushögen och leta efter kattguld, vad är det att minnas och tänka på.

Det är ingenting med lilla byggningen numera. Folkkök står det på skylten ovanför butiksdörrn. Ungar som Edgar knappt vet namnet på kliver på källartaket, och bakom fönsterrutorna sitter propsjassar [stocklflottare] och sörplar i sig kaffe. En rund gumma går jämt ut och in.

Emellanåt tycker Edgar det är på tok detta att främmande människor skall husera så där i deras gamla byggning. På något vis rår han om den ännu. Eller borde göra det. När han är ensam och har något ärende över gården brukar han fästa ögonen på de där fönstren eller på farstun och vänta, att någonting skall dyka fram från den underbara tid då de bodde i lilla byggningen.

Men det är inte mycket han ser. Bara tre fyra bilder liksom. De skymtar för ögonen som när han hastigt bläddrar i en bok. Men skarpa är de för det.

En trilla står och väntar framför gårdstrappan. Pappa skall till grannstaden - tåget fanns inte då ännu. Hästen skrapar med hovarna i gruset så småsten sprätter omkring.

Stjärna kommer hem till natten. Stjärna är deras ko - de höll sig med ko den tiden; Hon vaggar stor och röd förbi fönstret. Så börjar hon kliva uppför den sluttande fähustrappan. Hon har svårt att komma upp. Frambenen viker sig, hon segnar ner med stussen i vädret.

I köket sitter Grann-Greta och gråter. Edgar vet inte vem Grann-Greta är, men mor har sagt att hon heter så. Hon sitter med huvudet lutat som om det höll på att ramla av henne; tårarna trillar ner på de nysmorda pjäxorna. Grann-Greta gråter över att alla människor är så elaka mot henne.

Och så ser han ett brunt förhänge som han rör vid och för åt sidan. Bakom det ligger pappa. Pappa är sjuk.

Far dog sedan, och så var det slut med den underbara tiden i lilla byggningen. För underbar var den, det vet Edgar bestämt fast han kommer ihåg så litet från den. Då levde ju pappa. Då hade de så mycket som de inte har nu. En hel massa konstiga saker som gick i konkursen. Allt möjligt fanns på den tiden; hela gården och stan och allt måste ha varit annorlunda än nu, det känner han.

Nu bor de borta i ändan av stora byggningen, där mamma har sin butik. Då och då pinglar det i bodklockan. Mor löper mellan spisen och disken. Uppe i vindskammarn bor seminaristerna; tre gånger om dagen kommer de nerhasande utför den smala trappan till kammarn, där de äter. Syster har just börjat gå i barnkrubban. Edgar själv springer med pojkarna, läser sina läxor och donar med ett eller annat för sig själv. Men allt det där är det ingenting särskilt med. Det är bara som det måste vara.

Han har blivit stående i porten, som öppnar sig mellan de båda byggningarna. Edgar blir lätt stående och stirrar framför sig. Solen steker honom i ryggen, gruset kittlar de bara fotbladen, som han rör sakta medan han sjunker in i den välkända utsikten. Han domnar till. Två ljusklädda gummor som skrapat bort grönskan i torgkanterna har stannat mittemot varann med räfsorna över axeln. Allt är orörligt. Solen bakom honom, de ljusdränkta envåningshusen och Stenhustomtens björkar.

Det finns inte en pojke i stan i dag. Inte en endaste kotte. Alla pojkar som Edgar brukar leka med är på sina villor.

Tänk om de hade en villa de också! Men det är ju en alldeles tokig tanke, ungefär som att kyrktornet skulle promenera ut på Stora bron. Villa hade de inte ens när pappa levde.

Annars har Edgar just ingenting emot att vara för sig själv. Ibland drar han sig med flit undan när pojkarna brassar alltför vilt. Eller om sådana som han inte känner så bra är med i hopen. Fast inte är det roligt heller att stå där ensam och titta på de andras upptåg på långt håll. Men han kan inte göra annat än slinka i väg ibland.

När varendaste en av kamraterna är borta känner man först hur tomt det kan vara i stan. Och ledsamt. Bara väggarna och portstolparna håller en sällskap. Men de blir lite långtrådiga fast de liksom kommer en närmare sådana här dagar. Man ser allt möjligt på dem som man inte märkt förr.

Edgar väntar inte att någon av pojkarna skall dyka upp i synfältet men han låter ändå ögonen löpa över de vida planerna framför sig. Till vänster har han Stenhusomten med högt gräs över sina små kullar och gropar. Den kallas så emedan den som bygger ett stenhus där skall få den gratis. Ett stenhus, det vore någonting, det finns inte ett enda i hela stan. Förr i världen var det gravgård på tomten, därför är den så kullrig. Till höger utbreder sig det rymliga torget.

Det är alldeles vindstilla, tänker Edgar. När han tittar upp mot en av Stenhustomtens höga björkar ser han ändå, att toppkvistarna rör på sig smått med långa mellanrum. De böjer sig helt sakta. Det ser ut som när syster flyttar på sig en smula innan hon vaknar, tycker han. En lång stund står han och följer med kvistarnas nästan omärkliga svaj.

Men så fastnar ögonen på bankens bländvita länga mittöver torget. Den riktigt gnistrar i solskenet. Han står och hänger med axeln mot portstolpen och förlorar sig i bankvitheten. Solen steker honom i ryggen. Snart känner han sig nära att somna. Hela tiden flimrar det vita i ögonen, det flyttar sig och hoppar så fönstren och taklinjen blir suddiga. På torget bullrar nånting plötsligt till: ett hölass kör in i våghuset. Men han märker det knappt. Allt är oändligt stilla igen. Endast forsen mumlar borta under bron. Solen tröttnar inte att gassa.

Då uppenbarar sig en svart fläck mitt i det vita. Den blir större och större. Någon kommer rakt emot honom över torget. Han spärrar upp ögonen och ser att det är jungfru Julia.

Edgar tycker inte om jungfru Julia. Hon är en kardborre. Står han kvar där han står kommer hon säkert att börja prata, fråga om mamma är hemma och hur det går i skolan och vem vet vad. Därför drar sig Edgar långsamt in genom porten och slinker hastigt undan bakom plankstumpen. Där står han och lyss hur stegen knastrar allt närmare i gruset. Just som jungfru Julia trippar förbi drar han fram en penna ur blusen. Småflinande börjar han ur minnet rita av henne på planket. Om hon visste hur ofta han haft ögonen på hennes kantiga nuna.

I nästa ögonblick blandas en utdragen vissling i forsmumlet. Den klagar trött och småvresigt, men när den äntligen ämnar sluta slår den en självsäker knorr på sladden. Här kommer jag! Så tar ett tungt pustande vid.

Edgar har stannat med pennan mitt på jungfru Julias långa näsa. Tänk om Arne kommer från villan redan nu. Med tåget. Hastigt drar han några streck där nästipp och mun och haka skall sitta, det får bli som det blir. Han skyndar ut i porten.

Och just som han står där visar bässen sin bolmande skorstenstratt nedanför Enbacks höga stenfot. Deras docktåg är på hemväg från hamnen och villorna. Det kommer med pustar från hav och lötesmarker. Nu skall det svänga in på Stora bron. Ack vådliga företag! De främsta hjulen ger från sig några ynkliga tjut, den arma bässen vet vad som förestår. Långsamt och darrande går han fram i kurvan. Hjul efter hjul faller in i jämmern, det gnisslar och piper och gnäller i allt flera stämmor och slutligen vrålar hela tågsättet så det skär i öronen långt borta på Källbacken. Man kunde tro att ett tjog grisar har kniven på strupen. Men det är ett behagligt oljud. Man har sitt eget lilla tåg. Sin kära bässe.

Edgar tar inte ögonen från tåget fast han har sett det hundra gånger. Det har bara en passagerarvagn och en godsvagn. Och så tre tomma sandvagnar efter. När det väl är på bron efter den skarpa kurvan får det ett annat ljud. Då morrar det; ihåligt som i en tunna. Försiktigt vaggar vagnarna fram ytterst på brokanten; djupt under dem slår älven skumkransar kring stenarna. Strax efteråt har de kyrktornet över sig som en gulskimrande molnstod - passagerarna skymtar knappt klockan och tuppen. Bässen sneddar genom ett hörn av kyrkogården. Där hittade man dödskallar i sanden när hamnbanan byggdes. Edgar minns det bra ännu.

När det åter gnisslar till litet i kyrksvängen sticker Edgar pennan innanför blusen och störtar i väg. Han hinner ännu till Sockenstubacken samtidigt som tåget, och där stiger Arne av om han kommer. Edgar springer med handen sluten nere kring sin blårandiga blus - en hel hop saker skramlar därinne. Han väjer för berget som sticker ut över trottoaren vid Löfbergs trädgård. När han viker om hörnet pustar tåget inne på rådhusgården och just som det stannar är han framme.

Det är ett slags station vid Sockenstubacken fast där förstås inte finns något stationshus. Folk som hor i närheten stiger av och på. Och så lossar man varor som skall till Löfbergs butik.

Men ingen Arne kommer. Missmodig går Edgar sin väg. Fötterna vet inte vart de skall styra, de är färdiga att gå åt alla håll på en gång. Med ens är han vid kyrkan. Han börjar svänga kättingarna mellan inhägnadens stenstolpar. Snart gungar och vaggar det från Stora bron ända till Stenhustomten.