[4. Salen]


När Edgar är åtta år får de ett rum till. En dörr öppnas i butiksväggen till våningen invid och det nya rummet blir butik. Gamla butiken upphöjes till sal. De får sal!

De två emmorna [stolarna] som mor efter konkursen gjorde av gamla tunnor föses undan och i stället kommer svarvade och polerade stolar och en soffa, allt med rött sammetsöverdrag. Ett divanbord med broderad duk står mitt i gruppen. Golvet har fått en skinande korkmatta. Håller det att gå på, frågade en kusin från landet, när han stod och gapade i dörren. Framför de två fönstren ställs blombord med en fikus och oleandrar på. Palmer består de sig ändå inte med.

Det är bara de fina herrskapen som har palmer i sina salar. De står i stadiga grönmålade kaggar och sträcker sina långa fingrar upp till taket. Kikar man in genom dörrn till en sådan sal tycker man sig stå i en trädgårdsgrind. Himlen sveper in genom många fönster och spelar mellan palmbladsflikarna. Det är öppet och rymligt mellan möblerna. Deras sal är varken stor eller ljus. Och inte hänger där på väggen någon tjock och bred guldram med strand och stöddiga träd och en båt innanför, ungefär som nedanför stadsparken när solen går ner. De har bara en bild med en räfsande flicka och några bibelspråkstavlor.

På divanbordet ligger fotografialbumet och pöser i blå sammetspärmar med stora krusiga guldbucklor mittpå och i hörnen. Lyfter Edgar på pärmen har han strax på första sidan en morbror i långrock med vit näsdukssnibb på bröstet. Han har bara en arm, den andra har gått åt i timmerskogen i Amerika. Det finns många andra morbröder i albumet, Matts och Gustaf och Jonas och vad allt de heter. Edgar måste jämt fråga vem som är vem. På ett kort är de sex stycken tillsammans. Det kortet är taget i Chicago. Moster Sanny och moster Hanna är också i Amerika. Det finns en väldig massa Amerikakort i albumet; man känner igen de bilderna också om man inte ser vad som står under dem, Chicago, Seattle, Everett eller vad det är. De minsta Amerikakusinerna ser skrattretande ut, tycker Edgar. Koltarna är som uppblåsta och byxorna håller på att trilla av dem allihop. Men det är väl för att folk skall se de fina spetsarna.

Av pappas syskon finns bara faster Maria i albumet. De var inte så många heller som mors. Faster ser ut precis som om hon satt och pratade med en. Hon vänder just ett blad i boken hon har på bordet bredvid sig och ser en rätt i ögonen. Men hon tittar inte stint som många av de andra. Edgar tycker att faster är livslevande där hon sitter: just nu kommer ett ord över läpparna. Underligt att man kan se på bilden att hon har bruna ögon.

Farmor och mormor finns också i albumet. Mormor är yngre på kortet än Edgar minns henne. En gång när hon ännu levde tog han albumet och gick ut i köket och jämförde.
- Hur har du inga skrynklor här på kortet, mormor? frågade han.
- Jag hade inte dej att dras med då ännu, sa mormor.

På farmor kan man se att hon var läsare. Hon sitter liksom högt uppe med en stor styv kjol på sig, och mitt på kjolen håller båda händerna om en psalmbok. Ansiktet är litet och skrumpet som ett russin och tittar envist på någonting över ens huvud. Farmor dog innan Edgar fanns till.

Så finns förstås i albumet alla korten seminaristerna som bott och ätit hos dem har gett. De fyller flera blad. De bilderna är alla nya och släta och glansiga. Edgar får inte kalla seminaristerna burkar, som folk gör emellanåt, men när han tittar på somliga av korten får han lust till det. Där sneglar de på en så viktiga som vad, med hatten på sned och käppkryckan stickande upp i ett hörn. Men seminaristkorten hör liksom inte ihop med de andra fotografierna. Visst är det roligt att se hur de tar sig ut, de som man minns och känner, men de finns inte till på samma sätt som de andra korten. Man kan flytta eller ta bort dem och det betyder inte stort. De är som stegen på vinden och pratet vid matbordet.

Salen är inte som de andra rummen, det känner Edgar varje dag. Den är tom på något vis också om där finns folk. Och är man ensam i salen känner man riktigt, att där är kallare och ödsligare än i kammarn och köket. Allt man har sysslat med och pratat dröjer kvar i de rummen; stegen går ännu sedan någon har gett sig i väg, sakerna är med och fortsätter med sitt fast man inte rör vid dem. I salen står möblerna och gäspar men vågar inte somna. De måste vara fina.

Hela dagen ligger salen i en skugga, som på kvällssidan sträcker sig långt ut över torget. När någon går förbi på trottoaren marscherar en grå skuggbängel i motsatt riktning över takets vitlimning. Edgar undrar över dessa sakta tågande molngubbar. Hur kommer de till egentligen? På dagarna är de det enda som har liv i salen.

När mörkret faller på blir salen nästan hemsk.

Taklampan brinner i kammarn, men tätt inpå finns det svarta ovissa. Någon har lämnat salsdörrn halvöppen. Slinker man in där kan vad som helst hända. En stolrygg skymtar suddig i halvmörkret. Man kan inte alls veta vad som finns åt kakelugnshållet. Man ser ju ingenting. För att veta och vara säker måste man se. Nu får man lov att vara färdig till språng vid varje steg. Det kan lätt hända att  n å g o t  tjuter till och hugger en i strupen.

Stolryggen liknar ett glupande vilddjurshuvud, Edgar ser tungan i det vidöppna gapet. Han vet ändå att det är en av de nya stolarna. Men längre borta ser man ingenting. Vad som helst kan hålla till i mörkret. Att det och det finns där i dagsljus betyder ingenting. I det som man inte ser finns alla världens möjligheter. Mycket mer och mycket hemskare saker än man någonsin kan tänka sig.

Hemskt är det förstås också att röra sig på stora vinden när det är mörkt. Och att ha ett nödvändigt ärende över gården i höstkvällarna.

Men ut på gården bara i rusk och mörker. Tramp i gyttjepölar och balansgång på utlagda plankor. Det blåser isande under skjortlinningen och uppför armarna. Man trevar efter den breda uthustrappans tvärslåar, gjorda för kossorna som förr bodde vägg i vägg med lilla kammarn.

Man får upp dörrn. En dov och svart tomhet slukar en. Man är inne i en jättes munhåla. Ska inte käkarna slå ihop kring en och benpiporna knastra till? Händer som skakar av köld och rädsla fumlar med tändsticksasken. En hop stickor ramlar innan man får en att flamma upp. Över väggen stryker ett rödaktigt sken. Hålen gapar. Bänken lyfter liksom på ögonlocken och snörvlar sömnigt:
- Vad har du här att skaffa? Packa dig i väg! Här har jag slumrat i den svarta hemskhet jag trivs i, och det vill jag fortsätta med.

Man sitter spänd. Orörlig. Stirrar och lyss. En lös brädända smäller någonstans i blåsten. Det är ju alldeles tydligt en lös brädända som smäller, säger man sig. Ingenting att vara rädd för. Men ögon och öron står på spänn. Man får inte sitt tarv ordentligt gjort. Och så skall byxorna upp. Händerna skakar av iver att få det fort undan. Skjortan får ligga som en klut kring korsryggen. Andra hängselstroppen hinner man inte med. Och så störtar man i väg, slänger igen dörrn som fått stå och hugga i blåsten och sätter av genom mörker och slask mot fönstret som lyser.



R. R. Eklund (1943) Liten drömmarpilt.


Nästa kapitel: 5. En fristad.