[17. Till Viborg]

Sotig och huttrande i draget står Edgar på en vagnsplattform på stortåget, halvt bedövad av allt slamret. Ögonen rinner, ett sandkorn eller vad det är rister i ögonlocket, när han flyttar blicken. Men han måste se. Nya ting och utsikter jagar förbi. Folk går i vagnsdörrarna, som öppnar sig motsträvigt och flyger igen i blåsten. En karl skriker någonting obegripligt i hans öra. Vid varje ny station ligger skymningen tätare — han rusar bort från sommarnattsljuset. Jag har hela natten på mig, tänker han. Hela morgondagen också. Men det är svårt att slita sig lös från plattformen. Där inne skumpar och gnager kupébänken under låren. Fönsterglaset är grötigt av sot och sandstoft. Ute på plattformen är det bäst.

I ett slag har livet blivit sprängfullt av innehåll. Det har fått en fart som han inte hinner följa med. Allt frodigare och färgstarkare blir det ju längre bort han kommer. Och rörligare. Där uppe gick mänskorna sävligt en och en, här kommer de störtande i flock och ropar ogenerat ut vad de har på hjärtat. Landskapet skenar i väg det också, hoppar i höjden och kurar ihop i dalsänkorna djupt under banvallen. Där uppe var det som om man stod på stället fast tåget rusade på för fullt. Samma släta horisont jämt och ständigt. Och träden! De har blivit välgödda och kraftiga och stora; allt sällsyntare blir de skabbigt spinkiga kärrbjörkarna och tallynklingarna, som på knapp telefontrådshöjd sträcker i vädret tre toppskott som ekorrsvansar.

Nästan ett dygn efter avfärden närmar sig tåget Viborg. Edgar känner med ett slag all trötthet bortblåst. Det har kommit en sviktande lätthet i tågets gång. Dunklet och slamret börjar sjunga. Oändligt mild ligger solen över vägar och hus och glada människor. Det vimlar av ryska soldater kring vita tält i ett läger. Slottet dyker fram och följer tåget förteget uppmärksamt. Ett tu tre står Edgar vimmelkantig på stationsperrongen med kappsäcken bredvid sig. En hand lägges på hans axel och en svartskäggig fin herre som ser ut som en ryss frågar om det är Edgar. Detta är alltså farbror Edvard. Han stöder sig på en käpp som har ett långt avsmalnande horn till krycka. Edgar tittar generad på sin kappsäck.

De åker med hyrkusk. Hästhovarna klapprar lustigt. Besynnerligt att det låter så när en häst sätter hovarna i gatan: klapp, klapp, kort och avklippt klingande, som ett verktyg som arbetar på något. En pojke knappt större än Edgar halvspringer gatan fram med en stor korg på huvudet utan att hålla i den. Det är ju som på cirkus! Och så finns det butiker som man går ner i, utför en trappa inne i gatan. I de butikerna kan man ju bara se fötterna på folk som går förbi. Tänk om de hade det så i sin bod! Så kommer de till en esplanad med träd som Edgar inte sett förr. Vad är det för träd, frågar han. Lindar, säger farbror Edvard. Jaså, lindar ser ut på det sättet.

[Wiborg. Salutorget. Avsänt 30/10 1922 från Helsingfors till Stockholm. Rautatiekirjakauppa O.-Y.]

De går uppför marmortrappor i ett fint hotell. Edgar blir efter en bit; han märker det först när farbror Edvard står några trappsteg högre och skrattar. Här är sannerligen så mycket att se att man blir stående vid varje steg. Inne i ett rum sköljer Edgar dammet av sig vid en märkvärdig skinande kommod som kallas lavoar. Och så bär det av ut igen. De sitter bland många andra människor vid ett bord mellan lummiga träd. En vitrockad karl ställer fram ett glas saft åt Edgar. Musiken dånar helt nära. Människorna böjer sig skrattande och pratande över borden. Lövmassorna böljar. Det lever, lyser och klingar runtom i en förvirrande ström.

Slutligen blir det tid att avverka sista biten av resan. Med en stor kartong bakelser i famnen sjunker Edgar ner i soffan i en andraklasskupé. Tänk, nu har den stunden kommit, då han får resa andra klass! Han glor med stora ögon på allt: inredningen, människorna, cigarröken. Andaktsrysningar går genom honom.

En tunn liten och kvick herre slår sig ner mittemot. Han pratar med farbror, de är visst bekanta. Edgar mumsar bakelser med ögonen på nykomlingen. Det är en lustig en. Och fin är han, fast inte styv och viktig som herrarna där hemma. Edgar blir på något vis pigg och lätt till sinnes av att se på honom. Han tycks akta sig för den svällande soffan, eller varför sitter han månntro ytterst på kanten. Jämt är någonting i rörelse på honom, än är det händerna och än huvudet eller axlarna. På något vis är han pojke så herre han är. Edgar får lust att skratta mot honom, dänga undan den olycksaliga blygheten och berätta vad som faller honom in. När den lustigkurren sagt något spelar ögonen på honom och man hör liksom hur han lyssnar efter svaret. I ett kvickt kast flyger ena benet högt över det andra. Handen leker med vristen och Edgar beundrar den fina strumpan och den smala blänkande skon.

Strax efteråt sitter han rak och spänstig igen. Han böjer sig lätt mot Edgar och frågar vad han tyckt om Viborg. Det är tydligen mycket viktigt för honom att få veta det. Men Edgars lust att vara öppen försvinner i en otäck förvirring. Förstås skall det gå så igen. Han känner blodet skölja upp. Han sluddrar någonting. Vad var det för enfaldigt han sade? Till all lycka får den fine herrn just då syn på någonting utanför kupéfönstret. Han vänder sig till farbror Edvard, pekar utåt och de pratar ivrigt. Edgar känner sig tacksam mot det obekanta föremålet där ute.

Edgars säkerhet kommer tillbaka. Han ser sig kring, studerar pakethållarna och väggens fina blommönster. Vad allt där hemma ändå är smått och futtigt, tycker han plötsligt. Rummen och butiken och skolan och människorna. Allt. Det är nästan som om det inte alls fanns till. Dumheter har han gått och inbillat sig där, glott på bankdirektörns trilla och sneglat på fruntimmersskolflickorna som om de hörde till en annan värld. Kantänka! Nu sitter han i andra klass på stortåget och äter bakelser i sällskap med två herrar, som är finare än någonsin bankdirektören. De nickar mot honom. Han sitter på samma fjädrande sammetssoffa som de. Han har ryckt upp till de förnäma och trives väl. När ingen låtsar om honom känner han deras lätthet och säkerhet gå in i sig. Han är hemma här. Liksom den främmande herrn mittemot skulle han kunna knycka konduktören i ärmen. Tåget är hans och han är på väg till ett underbart ställe, där han också skall vara hemma.

De är framme. Skymningen faller. I stationsparken hänger nattmörkret redan under buskarnas orörliga blad. Sandgången knastrar sakta. I en krök kommer en kvinna emot dem. Hon i är barhuvad och har en duk kastad över axlarna. Det är tant.