[21. Förnedring]

De har kört fast och kommer inte ur fläcken. Med timslånga mellanrum ringer dörrklockan i den nya butiken, och när kunden frågar efter en vara finns den inte. Brödlådorna från grannstaden kommer inte längre; i stället vandrar Edgar ett par gånger i veckan med korg i handen till en bagare två gathörn ifrån och förser butiken med det nödtorftigaste i brödväg. Det kommer inga andra lådor heller, inga korgar med charkuterivaror och inga kärrhjulsstora ostar. En god del av dagen står mor lutad över disken i den tomma butiken. Hon skriver ned siffror, jämför och grubblar.

Tankarna idisslar och går i ring. Långt fram mot middagstid ligger Edgar kvar i sin säng invid avskärmningen, som delar upp största rummet i butik och ett boningsrum. Han ligger som fastnitad, stirrar och lyss. Lyssnar spänt och ansträngt ut i rummen och gatustillheten och rymden. Han fångar upp minsta knyst. Och ljuden naglar honom fastare vid bädden; uppmärksamheten dröjer vid varje knäpp och tänjer på den, så den tonar ut i oändlighet.

Han ligger fullkomligt orörlig, törs knappt andas och inbillar sig till sist att han inte kan röra en lem. Han är sjuk. En natt går han i sömnen fram till mors säng, tar henne sakta vid axeln och viskar: Konungen kommer. Är det en dröm om fadern, längtan efter en räddare och befriare, efter hjälp för den mara som ligger över honom och hela hemmet?

Då och då hittar en landsgumma vägen till det nya stället. Hon lägger på disken ett knyte med ull, som skall bytas mot garn. Edgar skäms när någon kommer; det vore bättre om de fick vara för sig själva i sin förnedring. Lukten av unken ull och oljigt fabriksgarn tränger in över skärmen. Han hör gummans frågor och de tafatta förklaringarna tydligt som i samma rum. Och det är ju samma rum. Han rodnar och är nära att skrika till, men i stället kör han fingrarna i öronen.

De har fösts in i en trång och mörk vrå, där alla kan begabba dem utan att de förmår dra sig undan. På gamla stället var det ändå öppet och fritt omkring dem. De hade vänner och rörde sig ogenerat. På ena sidan bredde torget ut sig och på den andra trädgården. Här är de trängda åt sidan. De är parias på annat sätt än förr: hör inte längre till en kast som Gud behagat placera i världen utan är personligen utstötta.

Också på dagen går Edgar i sömnen. Är han på väg hem händer det, att han bestört vaknar upp när han framför fötterna ser bergknallen med Adams fotspår och gamla gårdsplanens mudder.

De är nerskuffade ett trappsteg och ser ingen utväg att komma sig upp igen. De döda tingen hånar dem. Gårdsplanen är fientlig. När Edgar kommer hem glor banklängan med åtta malliga fönster och i gårdsbyggningen mitt emot dem solar sig drängens i skadeglädje. Edgar tar i dörrnyckeln och skäms. Den är stor som en kyrknyckel, men dörrn liknar mest en stalldörr. Väl inne känner man sig, när det blivit vinter, alltjämt som ute. Det drar och är jämmerligt kallt i det bofälliga [förfallna] huset. De murkna plankbitarna på den öppna köksspisen hjälper inte mycket upp saken.

Möblerna som återstår efter auktionen har skiftat uttryck. De har ingen själ mera. Här går de inte in i en varm dagstillvaro. Man kommer dem inte nära som förr; avvisande står de för sig själva och huttrar. Mors spegelbyrå finns kvar. Nackstyv och pompös står den mot pappavskärmningen och glänser desperat ut en yttersta vilja att vara överdådig.

Men livet är trist till förtvivlan. När de sitter till bords eller närmar sig varandra flyger blickarna åt sidan. De spelar komedi med fattigdomen för att trolla bort ångesten. De tar hastigt och nonchalant i de tarvliga hushållstillbehören: de är bara tillfälliga förnedringstecken, finns knappast till. De snuddar förbi bristerna och vägrar erkänna eländet, medan hopplösheten kramar hjärtat.

Till vintern får de ett lass halvmurkna bastanta plankor, en brädfodring som rivits. Dem står Edgar och sågar till ved under någon vecka. Det gnisslar till emellanåt mot sågtänderna, för spikarna sitter kvar. Annars skär bladet fint i det möra träet; de dubbellagda plankorna dimper med korta mellanrum bitvis ner på sin hög.

Men medan han står där och sågar är det som om någonting hela tiden skulle såga i Edgar själv också. Det raspet hör inte upp när han rätar på ryggen och står och stirrar ut genom dörrhålets ljusfyrkant. Det är någon som mal på och pratar inne i honom, utan ett ögonblicks uppehåll. Eller egentligen är det två. Deras repliker kommer flödande och säkert. Själv behöver han inte lägga till ett ord. Han har bara att lyssna inåt. Dialogen ackompanjerar hans arbete: går sågningen jämnt sjunger det i pratet också, om en spik möter blir det träta, och en dräpande slutreplik sammanfaller gärna med en plankändas drås.

De två osynliga pratmakarna löser för honom många gåtor. De går igenom det som har varit och de ordnar framtiden, som är så oviss utanför liderdörrn. De förklarar och ger löften. Det är bara det att de inte vill sluta när han lägger från sig sågen. Han vet inte om han är tröttare i armen eller skallen när han går. Småningom börjar han bli rädd för sina röster.

När det fanns pengar strax efter auktionen lät mor Edgar abonnera på Fältskärns berättelser. Nu kommer de blå häftena med ett par veckors mellanrum; ibland får han vänta längre, men då är de i gengäld dubbelhäften. Han försjunker i dem som i ett rus man hört om utan att ana vad det förmår. Det finns en hetta som tar kölden ur fingrarna utan björkvedsbrasor, märker han. För någon timme behöver han inte anstränga sig med att trolla bort skavankerna och meningslösheten kring sig.

De har också prenumererat på en populär veckotidning. På de fyra sidorna finns världen och livet upplagda. Man rör sig fritt och obekymrat. Det svämmar över av rikedomar i bankvalv och på kvinnornas halsar och i jordens innandöme. Människorna skrattar; de gråter också men så att själva gråten är stark och rik. Miljoner ting och kunskaper och tankar väntar på att tagas i besittning.

Isvattnet i sån skvalpar över och stänker på kavajen när Edgar på återväg från vindbrunnen håller tillbaka kälken i brobacken. Det skall bli välling och diskvatten och kaffeskvättar av det vattnet. Livet igenom skall man behöva vatten till mat och tvätt. Den islupna brunnskättingen skall rassla ner från sin stock vinter efter vinter och någon skall hålla i vevstaken och vinda, så vantarna fastnar i järnet.

Än är det den ena, än den andra, emellanåt han. Då och då tar han stöttingen och sparkar ut från staden i skymningen. Den ena byggningen efter den andra kommer närmare, glider förbi och blir borta. Sovande, tunga, oföränderliga hus. Att få lämna dem och komma till någonting nytt. Men alltid når han en punkt på sin färd, där liksom en vägg möter. Eller trådar drar tillbaka. Han har ingenting att skaffa utanför denna krets. Det är dit han hör. Till spisröken och stalldörrn. Till de malande tankarna, Fältskärn och tyska grammatiken. Till vedlidret och vindbrunnen.

När det lider mot sommar igen kliver han i stället upp på taket. Han sitter överst på åsen med de mossbelupna tegelpannorna kring sig. Solen sjunker tungsint bakom åsträndernas grenverk. Han studerar omgivningen från den nya utsiktspunkten. Envetet präglar han in i sig förbisedda detaljer i den kända bilden: gårdsplanernas uthus och trappor, stenarna i ån, kvällshimmelns skiftningar. Men i bröstet gräver ett envist svårmod.

Allt omkring honom är som det har varit och skall förbli, hur många nya smådrag han än upptäcker. Allt står på stället och är oföränderligt. En ny vindflöjel må skjuta upp i Enbacks trädgård, han sitter ändå där han sitter: mitt över sin säng och en bit från vedlidret. Han kommer inte ut ur denna cirkel. Det är trist till förtvivlan. Detta är just denna plats och ingen annan. Han är oföränderligt där.