Stor=Jutt.

(“Ur Herreskick och Bondfasoner”)

af

A. J. Nygrén.
——

Stor-Jutt hade blifvit obändig och egendomlig till lynnet i följd af olycklig kärlek, sades det. Sådant händer sällan, ty kärleken på landet är vanligen mera tillbakadragen och sansad, än den lär vara i stan, där man t. o. m. kungör den i tidningarne, men ingen regel utan undantag. Emellanåt kan också under halfyllejackan kärleken vara stark som själfva beckoljan, och då den är i stånd att förstöra både humör och sinnesfred hos en vanlig mänsk’, hvad ska’ den inte kunna göra åt en, som är så storväxt, att han med ena handen kan omfatta en porslinstallrik, som Stor-Jutt.

Jutt visste icke egentligen hvem han skulle skylla sin otur på. Den onde, som ju spelar med öfver alt, där något förtretligt händer, fick till en början bära hela skulden, men sedan Jutt, för att skingra sitt dåliga humör, började fara in till Nykarleby och taga sig en tår glädjevatten nu och då, fick stadens polismakt träda i den ondes ställe. Så ofta han såg fiskalen, var det som hade han erinrat sig sina motgångar och fick en oemotståndlig lust att leka buse. Men hvad Jutt gjorde på lek, tog fiskalen på allvar och började jämka sig undan, om han icke hade någon konstapel i sin närhet, hvar gång Stor-Jutt uppenbarade sig. Sålunda utvecklade sig Juttas förhållande till stadens polismakt småningom därhän, att vid ena tillfället Jutt fick lunka undan hela polisstyrkan, vid ett annat, att fiskalen måste byxa af undan Jutt.

En gång hände, att Stor-Jutt upphann öfverhufvudet för stadens polisstyrka på den öfver forsen ledande storbron, tog honom med ena handen i nacken och med den andra ändalykten, lyftade honom utanför broräcket och frågade:

— Ska’ ja’ släpp’ nu?

Men fiskalen bad för själ och pina att han icke skulle släppa och Jutt, som ingalunda hade så ondt i sinnet, som det såg ut, satte fiskalen tillbaka på bron och lät honom gå.

— Men akta sej, att han int’ kommer i händerna på mej en gång till, varnade han.

Ett annat tillfälle stod Jutt, i sällskap med några af sina bekanta, i en portgång, då han fick se sin vederdeloman på afstånd spatsera förbi.

— Krypen bakom porten nu, godt folk, så ska’ ni få se någonting roligt, sa’ Stor-Jutt.

Vännerna åtlydde uppmaningen, dolde sig i portgången och Jutt skyndade efter fiskalen. När han upphann honom, fattade han tag i bägge skörten på fiskalens långa paletå, liksom för att granska tyget, och då fiskalen i anledning däraf hastigt vände sig om, refs paletån upp ända till kragen.

Efter detta fula skälmstycke kunde Jutt icke längre undgå att ställas till svars för sina bedrifter inför rådstufvurätten. Under förhöret tillfrågade honom domaren:

— Är det sant, att ni sprungit omkring och kört stadens fiskal?

— Nej, genmälde Jutt, jag brukar aldrig köra i sta’n, jag går alltid till fots Karlen måtte icke begripa, tänkte domaren, och beslöt formulera frågan annorlunda.

— Jag menar, har ni rakat fiskaln?

— Nej, int’ brukar jag raka någon häller, för jag måst själf anlita Pelat Lill-Bigg, när jag vill ha mej rakad.

Ungefär på detta sätt gick hela förhöret. Rätten kunde icke få någon reda med Stor-Jutt och då fiskalen icke häller hade tillräcklig bevisning, lät man Jutt gå.

[Tror inte att Stor-Jutts bekanta gömde sig bakom Grundfeldts
port, men bilden är så fin att den får illustrera i alla fall. Fakta om fotot.]

*  *  *

Det vore emellertid orätt att säga, att Stor-Juttas kärlekssorgen alltid bröt ut i skälmstycken; någon gång hittade han på att göra väl också, hvarpå jag vill nämna par exempel.

När han en gång hade torgfört ett hölass, men icke lyckades finna köpare till höet, delade han det i tre högar på torget och bestämde att den ena högen skulle tillfalla staden, den andra stadens fattiga och den tredje, såsom ett försoningsoffer, hans gode vän fiskalen. Därpå for Jutt sin väg.

På resa till en grannsocken besökte han ett ställe, där man och hustru klagade öfver missämja och omöjlighet att lefva så endräkteligt tillsammans, som katekesen och vigselformuläret föreskrifva.

— Nå, no’ vet ja’ ju bot för de’ också, förklarade Stor-Jutt.

Och sedan makarne samtyckt att underkasta sig Juttas behandlingsmetoden, surrade han ihop dem med ett rep och rullade dem en stund omkring på stugugolfvet, under det han läste en massa obegripliga be svärjelser och bar sig åt som en teaterkomediant. Sedan behandlingen var slut, ornerade han :

— Bara ni nu aktar er från att börja tvist, så blir det hädanefter ingen osämja mellan er.

Till Juttas berömmelse sägs det, att kuren hans hade god värkan.