Det mesta på webbplatsen handlar om personer som varit verksamma i Nykarleby, men åtskilliga uppvuxna i staden har sökt sin lycka ute i världen. Eftersom jag själv är emigrant och både farfar och morfar var på förtjänst ”Over There” och mormor kom till där, ligger emigrationshistoria mig varmt om hjärtat. Farfars tre systrar och enda bror emigrerade till USA.

Först i oktober 2024 upptäckte jag att Finska-Amerikanaren som utgavs 1901–1935 finns i Nationalbibliotekets digitala samlingar. Den blev senare emigranttidningen Norden.

Här finns ett urval av notiser som berör Nykarlebybor och notiser om Nykarleby som citerats i tidningen.

Karl Axel Johanson omkom

30

24/7

Resebrev av Gångerolf

49

4/12

”

Brev från Butte av En Butte Miner

”

”

”

Johan Björklund ej död

4

8/1

1902

Mr. J. Johansson efterfrågas

4

8/1

Bref från Canada av Munsala Kalle

9

26/2

Brev från Two Harbors, Minnesota av  A. J. K., Kovjokibo

11

12/3

Brev från Summit, New Jersey

14

2/4

Brev från Gardner, Massachusettes av Gånge Rolf

15

9/4

Wilhelm Mattson efterfrågas

21

21/5

Utfärdade respass

23

4/6

Bref från Nykarleby

24

11/6

Resebrev av Mrs. Sofia Maunula

”

”

Bkand annat Nykarleby-interiör

28

9/7

Resebrev om hemfärd från Nykarleby av Sophia Maunula

40

1/10

Sjömannen Joel Östman aflidit

42

15/10

Nykarleby-notiser

43

22/10

Efterfrågas: Carl Gustaf Carlson från Socklot

Flyktingarne i ödemarken och Vinter- och vårdagar

Efterfrågas: M. Viljam Finström från Soklot

Efterfrågas: August Johnson

Nov. 20 1901.

Herr red. af F. A.

Nu när det är slut med all tvist i vännernas afdelning, så vill jag berätta om min resa ifrån Finland hit till West Gardner. Den 12 Juli 1901 lemnade jag Nykarleby kl. 4 e. m., det var en vacker dag, men för mina bekanta, hvilka följde mig till Kovjoki station, var det en sorgedag. Vi voro 17 emigranter, hvilka där stego på tåget, och vid hvarje station ökades vårt antal.

[Om tåget följde tidtabell avgick det 4,35.
Österbottniska Posten, 05.07.1901, nr 27, s. 1. ]

När vi kommo till Härmä varsnade jag en flicka som sörjde djupt och försökte jag trösta henne. Fick då veta att hon hade glömt sin biljett vid Kovjoki, så att hon inte kunde slippa ifrån Hangö. Jag lofvade hjälpa henne och telegraferades från nästa station att den skulle sändas med första tåg. Vi fortsatte vår resa, utan vidare äfventyr till Hangö, hvart vi anlände följande dag hvita af dam. Ifrån tåget marscherade vi upp till emigrantkontoret, hvar våra biljetter undersöktes. Flickan utan biljett kom till mig för att få hjälp. Jag vände mig åter till vår reskamrat herr Salin, han gick upp till kontoret för att höra om något telegram hade anländt, hvilket det ej hade gjort. Utan biljett, sade man, finge flickan ej följa med: herr Salin drog fram sin plånbok för att köpa en ny, men då beslöts att hon finge följa med till England. Efter en stund fingo vi ut våra biljetter, men en flicka hade ej pengar nog att betala sin. Jag tänkte åter på Salin och fick honom att hjälpa till. Nu var allt klart att gå ombord på ångaren Polaris, hvar stadens borgmästare examinerade våra pass. Klockan 10 lade ångaren ut från bryggan samt ilade framåt mellan klippor och skär ut till den fjärran västern. Efter ett dygn nåddes Köpenhamn, hvar man aflastade smör och några timmar därpå fortsattes färden. Jag tyckte då att vi i en fri hamn borde uppstämma i en sång och samlades alla på däck samt sjöngo ”Vårt land” och ”Vasa marsch”. Med ett trefaldigt hurrarop, som besvarades ifrån stranden, brusade vi vidare och anlände efter 3 dygns färd, i vackert väder, till Hull, hvarifrån färden med tåg fortsattes till Liverpool. Här stego vi ombord på den präktiga ångaren Dominionwall och nådde Boston på 7:de dygnet. Vädret hade under hela resan varit det vackraste. Reskamraterna skiljdes åt och några timmar senare befann jag mig i West Gardner, hvar jag ämnar stanna en tid.

Afslutande mitt bref, som jag hoppas skall finna rum i vår goda tidning, med många hälsningar till red., läsekretsen, men mest till vår goda landsman Alfred Salin samt alla Nykarlebyboar, tecknar

Vänligen

Den 20 Nov. 1901.

Red. af F. A.

Efter så sällsynt är att något bref synes i vår ärade tidning från denna plats, så vill jag bedja om rum för några rader.

Butte City är och har varit en stor koppar camp; här har arbetats med emellan 8 och 10 tusen man i långa tider. Men nu ser det ut som om allting här skall stoppas eller sättas ned. Arbetarne bli afsatta nästan från hvarje mina, från 50 till 200 man i gången; en del minor runna ännu, men med liten kraft, en annan del igen äro alldeles nedsatta, så det är ej mer än 2 man där, nämligen dag- och nattvakten. Här är omkring 5,000 sysslolösa minare för närvarande och 3,000 ha dragit sina travelingkort från Miner's Union Hall och begifvit sig till andra platser för att söka sig sysselsättning. Många familjefäder ha fått vända ryggen till Butte samt lemna sina hustrur och barn i knappa omständigheter. Om oturen medföljer familjefäderna på deras utflykt så kommer hustru och barn att gå en hård vinter till mötes. Därför landsmän vill jag varna eder att ej ställa eder resa till Montana, allra minst till Butte City. Om dessa rader bli synliga i vår ärade tidning, kommer jag igen en annan gång. Slutar så med många hälsningar till tidningens alla läsare och läsarinnor samt red. och sättaren ej förglömda.

Vänligen

Bland landsmän.
——

— Charles Johnson (Karl Axel Johanson), från Nykarleby, ljöt döden d. 15 juli i Simpsons Logging Camp N:o 4 Matlock., Wash. Han arbetade med att lasta timmer å en järnvägsvagn, då en stor stock rullade ned på honom med den sorgliga påföljd, att han en timme senare afled. Liket braktes af landsmän och arbetskamrater till Olympia, där det begrofs d. 16 juli.

— — —

SJÖMANNEN JOHAN BJÖRKLUND från Nykarleby, hvilken enligt en i F. A. för d. 20 november förlidet år intagen notis [andra Nykarleby] förmodades hafva omkommit, då en firman Brown & Fleming tillhörig mudderpråm kantrade utanför Sandy Hook, befinner sig lyckligtvis ännu bland de lefvandes antal. Ett från svenska konsulatet i Bristol, England, ingått meddelande bekantgör, att Björklund välbehållen anländt till  Bristol ombord å en bark från Savannah.

Efterfrågas.
——

— — —

Mr. J. JOHANSSON, hemma från Nykarleby. För 4 år sedan var hans hemma kända adress 2030 E. 1 Ave. New York, men ännu förliden höst torde han hafva vistats i Brooklyn. Han själf eller någon annan, som känner den saknades vistelseort, bedes godhetsfullt därom underrätta hans hustru. ALBERTINA GRÖNLUND, Nykarleby, Finland, Europe.

— — —

BREF FRÅN CANADA.

North Anjigimi, Ont, d. 9 febr. 1902.

— — —

Bland de allt utom hoppingifvande nyheterna från hemlandet, såg jag för icke länge sedan, att bland tidningsindragningarna äfven nämndes ”Österbottniska Posten” utgifven i Nykarleby; indragningstiden var en månad. — Nu kan det vara många utaf ”Vännerna” som knappast har sig bekant att ett sådant organ någonsin utkommit och förty skänka händelsen ingen uppmärksamhet Hvad mig beträffar är förhållandet helt annat, Ö. P. var min barndomsbekant, ty redan i de dagar, då tidningen redigerades af den högaktade och i sin hembygd odödlige folkskolläraren och landtdagsmannen A. Svedberg, läste jag tidningen med större intresse än min läxa i hustaflan. Tidningen, som innehöll en både nyttig och roande läsning för hemmet och familjelifvet, uttalade sig ganska sällan i politiken, samt iakttog en reserverad hållning. Hvad som nu dragit Bobrikoffs och indragningsmaktens i uppmärksamhet på detta lilla lokalblad, är en ”puzzle” för mig. hvarför jag nästan borde fråga utgifvaren, kantor J. W. Nessler, därom. I alla fall måste det vara en stor saknad för prenumeranterna i Nykarleby och omnejd, ty huru skola de nu, under loppet af denna månad, veta t. ex. om ”Torra, köttfria kreatursben uppköpes å Herrfors såg till på orten högsta à pris”, hvilket utgjorde en stående annons i Ö. P. från dess födelse, m. fl. för tidningens läsare nödvändiga kungörelser.

Ja, i sanning äro meddelanden från hemlandet nedslående och smärtsamma, och en förväntan på något bättre är hopplös, ty vi kunna ej mera hysa hoppet om, att tyrannen stannar i sin brutalitet förrän Finland fått prägeln af en rysk provins.

— — —

Febr. 22 1902.

Red. af F. A.

Jag får nu åter komma en gång med några rader till vår ärade och nyhetsbjudande tidning.

Hvad väderleken beträffar, så hafva vi haft en utmärkt vacker vinter här uppe i år. Intet snö med obetydlig köld blott några dagar jultiden. Och som det nu ser ut, så hafva vi att emotse en tidig vår — om man ej blir bedragen. Detta kunna vi dock först tala om efter den 4:de juli, men ej förut, ty här ute vid stora Superior-sjön, kan man ej vara så säker på väderleken. Det händer ofta på högsommaren, att en öfverrock ej är för varm, då vinden blåser från nordost, ty då går stormen genom väggar och tak utan barmhärtighet här i Two Harbors, eller i “tvåhamnars”-staden. Hvad arbetet under vintern beträffar, så är jag en af de många, som har plats på den mekaniska värkstaden, och har jag alltså arbete året rundt, men för dem, som arbeta utomhus, har det varit mindre gynsamt.

En kamrat till mig förlorade genom en olyckshändelse sitt ena öga. En stålbit sönderskar ögonstenen, så att ögat måste opereras, och har han nu ett konstgjordt öga af glas utan att få någon vidare ersättning för ett sådant lyte. Mannen är omkring 22 år, svensk till börden vid namn Ernst Nelson.

Får nu fråga hvart vår hedervärda Fred tagit vägen, när han ej mera är synlig som förr. Vi undrar om gumman ej är med om saken, eller om han har fått skiljsmessa och således kommit in på törnebanan. Vi bedja honom meddela oss sin sorg eller glädje, hvilket det än är. Därför fråga vi nu. Fred hvar är du? Vi skulle, med nöje vilja veta, hur det står till med prenumerationsfonden, om den snart är utlupen, så vore vi villiga att stärka kassan med några cents härifrån igen, om så fordras. Men om så är, att kassan är stark nog ännu, så är det bra hvad kråkan ropar om hösten.

Det vore nog min önskan att skrifva mera, men som jag fruktar för en för tidig papperskorg, så afbryter jag detta med varma fosterlandskänslor för vår vidt omfattande läsekrets, för bestyrelsen och vår vänliga redaktör. Till sist tecknar med vördnad

Eder landsman

Den 27 mars 1902.

Herr red. af F. A.

Med eder tillåtelse ville jag efter ett års tystnad komma med några rader i vännernas afd. För det första får jag då frambära mitt hjärtliga tack till red. för allt det arbete han nedlägger på vår kära tidning F. A. och man till stor del har honom att tacka för det den numera kan mäta sig med hvilken tidning som hälst på det svenska språket. Jag läser många tidningar, men F. A. är själf fallet den käraste af dem alla därför att den är vårt eget språkrör, genom hvilket vi kunna få underrättelser från vårt eget fosterland och kunna följa med händelserna, sådana de te sig därhemma. För hvarje gång jag läser F. A., känner jag mig dragen mer och mer till detta land, till detta folk, som äro mina egna. Jag känner hur jag är ett med dem. Jag är fullt öfvertygad att F. A. haft samma goda värkan på andra, som läsa den samma. Och är min varmaste önskan att den finge allt större spridning bland vårt folk här och på alla de ställen, där den landsflyktige finnen vistas. Med lifligt intresse har jag följt med diskussionerna i vännernas afd. Skada blott att det är så få som uttrycka sig däri. På frågan: Hvad bör vara vår sysselsättning på lediga stunder, vill jag svara detsamma som ”Förgät mig ej”: läsning och skrifning. Ty kom ihåg: en god bok är alltid bättre än dåligt sällskap. Vill blott tillägga, att en promenad nu och då i Guds fria natur äfven har sina goda följder, om vi blott hafva ett öppet öga för allt hvad naturen — vårdarinnan — har att lära oss.

Uti n:o 12 af F. A. fann jag ett bref, undertecknadt ”Rosa”, hvari vi uppmanas att skrifva om vår hembygd. Förslaget var i mitt tycke utmärkt. Och hoppas jag, att alla ville skrifva därom.

Hvem känner icke till Nordens lilla Bethlehem, Nykarleby, där den ligger så idyllisk skön omramad af den mörka furuskogen. O, huru härliga voro ej dina sommaraftnar, då intet annat ljud, än forsens dofva brus störde den högtidliga tystnaden. Och elfven med sina lummiga fagra stränder, där jag så ofta som barn kunde sitta och drömma. Ja, du är skön, du lilla Nykarleby! I mitt minne skall du alltid få fortlefva som ett jordiskt Eden. N. är ej någon bullrande affärsstad, men väl kunde man kalla den för en skolornas stad, ty där finnes många olika lärovärk. Till de förnämsta hör dock Seminariet, från hvars härd årligen utgå från 19 till 20 unga män, redo att bringa ljus och bildning till de djupa leden af vårt folk.

Nej, nu får jag visst sluta, ty annars fruktar jag att göra alldeles för mycket arbete för vår kära red., då han skall gå igenom alla felen. Min hjärtligaste hälsning till hvarje finne, som älskar sitt fosterland. Nästa gång ni få höra från mig, blir allt från lilla Nykarleby. För denna gång förblir jag eder landsmaninna

21 mars 1902.

Min hembygd.

Red. af F. A.

— Jag vill nu uppfylla Rosas kloka önskan och skrifva om min hembygd. Mitt hem är beläget i Nykarleby, vid östra sidan af torget eller vid Norra Torggatan no. 33. Gården ligger vackert och naturskönt, 3 stora björkar växa just framför trappan, där jag som liten brukade sitta i min gunga, lyssnande till fåglarnas kvitter. Uppe i en af björkarna hade en stare byggt sitt bo i en där anbrakt blåmålad trälåda. På en liten pinne vid boet satt fågeln drillande från tidiga morgonstunden. Två vackra rönnar stodo på hvardera sidan om porten. På gårdsplanen växa björkar, rönnar och pilträd om hvarandra. Mellan de tre stora björkarna skymta törnros, stickelhäckar och vinbärsbuskar fram. En jordsoffa, betäckt med den vackra björnmossan, inbjuder till hvila.

Går man Norra Torggatan upp till torget, så ser man vår nätta kyrka med den stiliga klockan, visande tiden åt alla fyra väderstrecken, och då den lyfter hammaren emot höjden för att gifva till känna att timmen är full, så hör man det klingande ljudet på flera kilometers afstånd. På västra sidan af kyrkan kommer man till det vackraste af allt, nämligen den natursköna forsen, öfver forsen leder en bro (Storbron) med sina höga stenkistor. Nykarlebys järnväg har äfven ett spår öfver denna bro, hvilket leder ner till hamnen. När man skådar ut öfver landskapet från denna bro, fäster sig ögat vid två vackra natursköna ställen, nämligen seminariet med dess vackra parker och gångar och, på andra sidan älfven, Nykarleby park med lummiga träd och buskar. På norra sidan af staden hafva vi Topelii beryktade hem. [Berömda vore mer på sin plats.]

Innan jag afbryter mina rader, vill jag ännu tillägga, att Nykarleby med all säkerhet är den naturskönaste nejden i Finland och, tror jag, äfven i hela Amerika, och det är min hembygd.

Vänligen

NYKARLEBY. — Emigrationen från Nykarleby. Ett trettiotal ynglingar och ungmör har åter hos emigrantagenten i Nykarleby löst sig biljetter för öfverfart till Amerika.

— Den 27 mars afled i Nykarleby enkefru Teresia Augusta Aminoff, född Silfvast, vid 42 års ålder. Den aflidna var sedan 1896 enka efter framlidne stadsfiskalen Germund Fredrik Gustaf Aminoff.

Efterfrågas.

—Hvar fins WILHELM MATTSON hemma från Forsby, Nykarleby socken, sist hörd från för omkring tre år tillbaka, var han i Mexico. Senare skall han ha vistats i Oregon. Han eller någon annan, som känner till hans vistelseort, bedes godhetsfullt insända hans adress till hans syster. ANNA LOVISA MATTSON, 47 Sacramento St., San Francisco, Cal.

NYKARLEBY. — Respass till utrikes ort utfärdade magistraten i Nykarleby under sistlidne april månad till ett antal af 49, alla för emigration till Amerika. De emigrerade voro hemma: 16 från Munsala, 14 från Jeppo, 3 från Oravais, 7 från Nykarleby socken och 9 från Nykarleby stad.

NYKARLEBY. — Från Nykarleby skrifves till Vbl. den 18 maj: “Sedan vi under hela våren haft torr väderlek med mestadels nordlig vind, började i torsdags morgon ett efterlängtadt regn, som ännu fortfar att falla (lördagsafton), till glädje synnerligast för åkrars och lindors innehafvare, hvilka nu önska att den gamla Bondepraktikans spådom må besannas:

”Maj månad våt och kall
fyller bondens hus och lador all”.

Tillredningen af åkerjorden har på sina ställen börjat.

Till telegrafist vid Uleåborgs telegrafstation har från den 1 juni antagits hr B. A. Svanström i Nykarleby, som i öfver 20 år tjenstgjort som vaktmästare vid telegrafstationen härstädes.

Emigrationen fortfar. Så afreste i fredags eftermiddag med bantåget härifrån åter 12 unga personer, hvilka i det förlofvade landet ämnade bryta sig nya lefnadsbanor. Under detta år har agenten härstädes hr J. H. Holstius, hittills försålt 160 emigrantbiljetter, hvarförutom ett tjugotal afreste härifrån på biljetter, som de fått sig tillskickade.

Lektorn i musik och sång vid härvarande seminarium, hr I. E. Forsman, hvilken som bekant erhållit ett finska statens resestipendium à 1,200 mark, afreste i går eftermiddag med Tyskland som närmaste mål. Till afresan hade vid stationen infunnit sig seminariets elever; hvilka med några sångnummer önskade sin afhållne musiklärare “lykke paa rejsen” och välkommen åter.

NYKARLEBY, BONÄS,
FINLAND,

i juni 1902.

Red. af F. A. samt hela läsekretsen. Som tidningen nu redan aflagt två besök hos mig, sedan min ankomst hit, kan det småningom vara på tiden, att jag gör en återvisit, hälsande på Eder alla såväl kända, som okända landsmän och landsmaninnor på Amerikas jord.

Den 22:dra april reste jag ifrån Astoria med Union Pacific R. R. och nådde New York efter 6 dygns resa för att därifrån med Hvita Stjärnlinien fortsätta färden. Resan gick lyckligt, utan något som hälst äfventyr. I New York tillbrakte jag en och en half dag, men någon bekant träffade jag ej. En tripp gjorde jag öfver till Brooklyn för att hälsa på F. A:s redaktör, men kunde ej finna vägen, hvilket för mig var en stor missräkning. (En ännu större för red.) Onsdagen den 30:de gick jag jämte många andra ombord på Oceanic som är en präktig, snabb och snygg båt. Det enda motbjudande, var de många irländska flickorna.

Vädret var vackert, ingen storm, men kallt hade vi. På båten voro 1500 personer, besättningen inberäknad, sjuka funnos knappast några förutom två lungsotister och en kvinna ifrån Sverige, som blef sinnessvag. Den 7:de maj, kl. 10 på morgonen landade vi i Liverpool och fingo vänta där ända till lördagen, innan resan kunde fortsättas. En förfärlig villervalla rådde på hotellet. Vi träffade där många just på väg till Amerika, en del slogos, andra söpo, ynkligt är det med de stackars ynglingarna, som just bjudit sina anhöriga farväl och redan så hunnit förglömma sig. Ett okändt öde gå de tillmötes i främmande land, men de glömma allt, utom bränvinsflaskan, som dock fört så mången i fördärf.

På lördagskvällen gingo vi så ombord på Finska Ångfartygsaktiebolagets båt Polaris på väg till H:fors. Jag har i tidningarna läst så många klagomål emot ofvannämda bolag och vill därför äfven uttala min mening i saken. Hvad maten beträffar, så var den god, bättre än på oceanbåten, ordningen var äfven bra, såsom man kan vänta sig den på en mindre båt, betjeningen var vänlig och tillmötesgående. Jag kom alltså till den slutsatsen, att det är passagerarne, ej bolaget, som fela. Så t. ex. hunno uppasserskorna ej duka matbordet färdigt, än mindre hemta in maten, förrän många passagerare kastade sig öfver den första brödkorg, som blef synlig, i stället för att litet gifva sig till tåls och hålla ordning, då säkert enhvar skulle få sin andel.

Den 15:de maj landade vi i Helsingfors. Tankar af olika slag trängde på vid anblicken af vår präktiga hufvudstad, som till det yttre kan täfla med hvilken stad som hälst, men som hårdt nog får kämpa emot en tryckande arm, utsträckt att krossa när som hälst. Vi stannade två dagar för att bese staden. Våren hade gjort sitt intåg, men vädret var ännu ganska kallt, dock fanns ett och hvarje att se på. Så spelade musiken på två ställen i esplanaden, och roligt var det att sitta och lyssna därpå. Mycket funnes att berätta af hvad vi erforo under dessa två dagar, vi kommo i samspråk med många människor, som i oss igenkände resenärer ifrån det fria Amerika, men jag lemnar allt detta för att hasta vidare.

Den 17 maj anlände jag per bantåg till vår lilla nätta stad Nykarleby och fick genast tag i stadens enda åkare, hvilken jag hyrde för att föra mig till mitt hem, 6 kilometer söderut. Först aflade jag dock ett besök på torget, hvar det var mycket folk, såsom det om lördagar plägar vara, men ingen kände mig och ej häller kände jag någon. Underbart huru man kan blifva obekant under 12 år. Jag yppade för en person hvem jag var, men blef helt förskräckt och fann rådligast att fortsätta min färd, ty alla började samlas omkring mig, och kunde man ju taga mig för någon för landet skadlig person.

Så bar det då ändtligen i väg till mitt egentliga mål, min gamla moder. Återseendet är ej vidare att nämnas om, ty enhvar, som älskat och varit älskad af sin moder, vet huru det käns. Visst fann jag henne gammal och af ålder bruten, men desto kärare för mig, ty samma varma hjärta klappar ännu inom hennes bröst, för hennes enda, älskade dotter.

Så snart budskapet om min hemkomst hunnit sprida sig, fick jag besök af en och annan, som har sina anhöriga i Amerika. De ville veta, om jag möjligtvis hade träffat dem och huru de ha det därute. Visst kunde jag hälsa från många, men beklagligt nog, så kände jag alls ej till de flesta, då de bo å andra orter. På det vänligaste uppmanar jag enhvar, som vet sig hafva far, mor eller syskon här hemma, att skrifva till dem om ej mera, så åtminstone några rader, och om ni visste, huru de längta efter de sina som rest ut, så skulle ni säkert alla som blott hafva råd därtill komma hem och hälsa på. Visst är ju resan dyr, men fröjden å begge sidorna är den värd.

Ännu har jag ej sett mig omkring mycket, en resa har jag dock gjort till Jakobstad, där jag har några bekanta, bland andra mina närmaste grannar från den tiden jag var hemma, Matt Boström och hans familj. Som jag hade med mig muntliga hälsningar från deras son i Astoria, Oregon, steg glädjen upp till tak. Att tänka på någon sömn under mitt besök, blef alls ej tid till, så mycket fanns att samspråka om. Gästvänligt blef jag bemött, som om jag varit en nära släkting, ja, än bättre. I Jakobstad stannade jag i tre dagar och skall snart resa dit igen. Staden är en fin, liten stad, som går framåt med stora steg. Arbetsrörelsen där är mycket liflig, så folk ifrån alla håll flyttar dit. Därstädes träffade jag äfven Matt Forsman, en välbergad farmare ifrån Amerika, han har äfven vistats i Astoria, Ore. och var således en gammal bekant till mig. Mr. Forsman är nu gift och har en mataffär samt förtjenar bra. Gästvänligt blef jag bemött som om jag kommit till en af de mina.

Till sist vill jag frambära mitt hjärtliga tack till mina reskamrater, Sven Sundkvist med fru, med hvilka jag blef riktigt väl bekant under resan. Måtte ni väl trifvas i allas vårt kära hemland Finland. Som jag vet, att ni läser denna tidning, beder jag eder på detta vis emottaga ett hjärtligt tack för all vänlighet bevisad mig, fastän jag var eder okänd. Slutligen en hjärtlig hälsning till alla både när och fjärran, red. inberäknad. Nästa gång kommer jag kanske med något annat.

Högaktningsfullt

NYKARLEBY. — Till vikarierande stadsläkare i Nykarleby antog magistraten medicine och kirurgiedoktorn Ernst Knape. Ö. P. hälsar den nyvalde stadsläkaren, ”hvilken gjort sig under föregående praktik fördelaktigt känd i de begge norra grannstäderna äfvensom nu senast i Lovisa och särskildt, såsom tidningarna meddelat, under olyckstillfället å ångaren Balder på dess Stockholmsresa.

— Nykarleby seminarium. Då uppgiften om utdimitterade lärarekandidater icke var fullt korrekt meddela vi rättelsevis ny förteckning öfver årets kandidater: ...

— Nykarleby-interiör. En handlande från Hernösand, som nyligen besökte vår byrå, uppgaf, att han föregående dag uppehållit sig i Nykarleby och därvid bland andra ortens sevärdheter äfven tagit de natursköna Brunnsholmarne i närmare skärskådande, men vid rekvisition af förfriskningar å värdshuset å stället blifvit snöpligen afvisad med underrättelsen, att man ”af stadens herrar blifvit förbjuden att servera andra än stadens finaste nobless”. Om skänkmadamen erhållit särskild förteckning öfver dem, hon borde servera, eller det lemnats till hennes eget välvisa bepröfvande, hvilka och huru många som höra till Nykarlebysamhällets nobless är ej kändt, men torde det väl icke stält sig svårt att afgöra, att den utländske främlingen icke hörde till värdshusets privilegierade kundkrets.

ASTORIA, OREGON,

i september 1902.

Red. af F. A.

Tiden försvinner snart, isynnerhet om man anslagit en viss tid till något, som skänker en tillfredsställelse och nöjsam omvexling. Så voro nu de tio veckor tilländalupna, som jag skulle vistas i min kära födelsebygd och fädernesland. Men jag hade lofvat de mina att på bestämd tid vara hemma hos dem, och det gälde att infria mitt löfte Med beklämdt hjärta måste jag begifva mig åstad. Det kostade på att bjuda farväl åt anförvandter, åt gamla och nyförvädvade goda vänner.

Den 25 juli kl. 4 e. m. var jag med mitt resfölje vid Nykarleby station. Vi voro 11 till antalet, dock icke alla från Nykarleby. Många sista välönskningar och äfven presenter fick jag emottaga och många varma hälsningar ville en och annan sända till sina här ute, fastän icke alla voro just på denna plats. Men de voro ju dock i Amerika, och man kunde ju af en händelse råkas. Alla, som jag känner till och som ihågkommits af vänner därhemma, hafva ordentligt fått de hälsningar och små presenter jag åtog mig att framföra. — Snart klämtade stationsklockan för sista gången, tåget satte sig i rörelse, ännu en blick och de försvunno utom synhåll, de kära vännerna!

Till Hangö kommo vi lördagen d. 26 kl. 2 e. m. Där fingo vi erfara, att vi voro ett intet, men agenterna de voro herrar, den ena värre än den andra. Ett vänligt ord fick man ej höra, utvandrarne voro synbarligen ett afskum i de värda herrarnes ögon. På ett helt annat sätt hade agenten i Nykarleby, herr Holstius, bemött oss. Af denne gentleman hade vi köpt våra biljetter å Dominion linien, hvars annons vi läst i F. A. Trots de argsinta, ohöfliga herrarne i Hangö, kommo vi dock med lifvet ombord. Vi blefvo vaccinerade såsom hälsovården föreskrifver och då är det ju nog på sin plats. Tolftiden på natten lyftade ”Polaris” ankar, och snart blef det ett svalg mellan oss och fosterjorden. Ett trefaldt hurra uppstämdes af skaran ombord, som besvarades af folkmassan på stranden. Några fosterländska sånger afsjöngos af en manskör, senare togo alla del i sången. Snart var dock allt öfver, och enhvar begynte söka sin hviloplats. Tack vare fru Lina Hellman fingo vi, mina kamrater och jag, vårt rum för oss, och det var välkommet, ty resan öfver Nordsjön är svår emedan båtarne äro för små för de folkmassor, som nödvändigt vilja med. Två dygn hade vi storm. Knappast någon kände sig riktigt väl till mods, men sjösjuk var hvarken jag eller någon af mitt följe.

I Danmark fingo vi ej gå i land, emedan smittkoppor voro gängse i Finland. På torsdagen landstego vi i Hull, därifrån vi genast fortsatte till Liverpool. Här sammanträffade jag med två Bonäsbor, nämligen Wilhelm och Gustaf Östman, som dagen förut följt sin yngsta bror Joel till hans sista hvilorum. Vi voro bekanta från barndomen. Fastän de voro helt unga män, när jag sist såg dem, kände de igen mig genast. De sända vänliga hälsningar till alla bekanta genom mig. En af mina reskamrater Sofia Källström, som är deras kusin, skrifver väl närmare om dem, då hon sänder bref till hemmet.

Med Dominion liniens ångare “Commonwealth” anträddes resan öfver Atlanten. Vädret var det bästa, man kunde önska, och ombord på den ståtliga båten hade vi det riktigt bra. Alla i sällskapet fingo vara tillsammans, rummet var ljust och godt.

Till Boston anlände vi fredags morgon kl. 8, efter att hafva varit 7 dygn och 5 timmar på oceanen. Det tog nästan hela dagen, innan vi blefvo klara från landstigningsceremonierna, invandringskommissionärena är ganska kinkiga, men på aftonen fingo vi fortsätta resan. Vi reste med Northern Pacific-banan till Kansas City, hvarest vi bytte om till Union Pacific. Nu behöfde vi ej sitta om nätterna, inga agenter sågo vi till och inte behöfde vi dem häller, ty vi redde oss godt ändå.

Den 14 augusti voro vi i Astoria. Resan från Nykarleby hade således tagit 20 dygn, och det kan kallas att färdas snabbt. Hemmet fann jag i godt skick och de mina vid god hälsa. Nu står endast minnet af den långa resan kvar. Många glada hågkomster har jag från min vistelse i hemlandet, och vill jag nu på det hjärtligaste genom F. A. tacka Eder alla därhemma för visad vänskap och gästvänlighet. I troget minne skall jag bevara Eder alla! Nu har jag varit hemma en hel månad och hunnit i fulla drag njuta af picnicar och bröllop m. m. Men snart ha vi hösten att tänka på och sedan vintern med sitt mörker och rägn. Som bäst ha vi en sådan torka, som vi sällan haft, det har ej rägnat på flere veckor. Eldsvådor hafva sköflat människoboningar, skogar hafva brunnit och brinna. För ett par dagar sedan väntade vi i stor spänning hvad som komma skulle. Klockan 3 på eftermiddagen blef det så mörkt att lamporna måste tändas. Skyn flammade röd som eld, tunga, svarta moln stego upp i öster! En och annan talade om världens undergång — tecknen stodo i skyn. Hela den kvällen och följande natt lyste himlen så underbart och dystert på samma gång. Så blef det litet klarare, man andades lugnare. Snart nådde oss budskapet att stora skogsmarker i fjärran råkat i brand. Vi hade sett återskenet af lågorna, och öfver oss hade rökmolnen vältrat sig, tunga och hotfulla. Många hafva mistat sina hem och ännu är fara på färde, luften är full af rök och aska.

Med en hälsning till red. och alla läsare, tecknar Med högaktning

NYKARLEBY. — Enligt meddelande från ryske generalkonsuln i London har finske sjömannen Joel Östman, hemma från staden Nykarleby, aflidit i staden Liverpool i England efterlämnande 314 mark 73 penni, hvilka genom guvernörsembetets i länet bemedling komma att den aflidnes rättsinnehafvare tillställas.

NYKARLEBY. — Ovanligt ljusfenomen. Den 29 sept. kl. mellan 9 och 10 e. m. iakttogs å östra himlahvalfvet ett ovanligt vackert ljusfenomen. På hvardera sidan om månen syntes rägnbågsskimrande ljusknippen som lyste med ömsom aftagande och ömsom tilltagande sken. Det hela företedde en praktfull anblick.

— En väl bibehållen granat hittades nyligen i en potatisåker invid lektor Wichmanns bostad [Jakobstadsvägen 11]. Granaten torde med all säkerhet förskrifva sig från svensk-finska arméens intagande af Nykarleby och ryssarnes förjagande midsommardagen år 1808.

— Gårdsköp. Bagaren A. Markéns gård inropades den 16 sept. på offentlig auktion af väktaren J. Eriksson för ett pris af 3,050 mark.

— Dödsfall. F. d. tulluppsyningsmannen Anders Johan Bollström afled i Nykarleby den 24 sept. i en ålder af 73 år, 5 månader och 27 dagar.

CHINOOK, WASH.

8 jan, 1903.

Red. af F. A.

Mr. John Olin, från Nykarleby, med fru reste annandag jul till Augustana College, Rock Island, 111, hvarest han ämnar utbilda sig till orgelnist. Här i Chinook hade Mr. Olin en ”logging camp” och förtjänade bra med pänningar, men hans lifliga håg för musik har nu omsider förmått honom att söka sin längtans mål — tillfälle att förkofra sig i orgelspel. Hans många vänner önska honom lycka och framgång, i hvilken önskan äfven Mrs. Olin är innesluten.

NYKARLEBY. — Respass till utrikes ort utfärdade magistraten i Nykarleby under sistlidne mars månad till ett antal af 17, alla så när som på ett för emigration till Amerika. Dessa emigranter voro hemma: 8 från Munsala, 6 från Nykarleby och 1 från hvardera af Jeppo och Alahärmä kommuner.

NYKARLEBY.

den 17 april 1903.

Red. af F. A.

Jag hör liksom en röst hviska, ”det hör väl icke till yrket för en jordbrukare att vara tidningsskrifvare, en landtman, som själf måste lägga handen vid plogen. Det borde åtminstone vara en sådan, som har arbetare nog”. Men jag ber om ursäkt, ty jag är som vår 6-års gamla Matti. Jag vill äfven försöka allt, hvad jag hör och ser andra göra. Det är ju så, att pannan och plogen äro redskap af olika beskaffenhet. Därför ber jag red. upphjälpa min pännas brister.

Men hvad en skribent som jag skall taga till ämne, det är icke så lätt att veta. Talar jag om marknader för 9 år sedan, så tycker jag för min del, att det är liksom att tala om drömmar. Det är kanske därför bäst att hålla på med det gamla långhalmströskandet och prata litet om vädret.

Vårt land synes nu blifva beskärdt med en tidig och vacker vår med ymnig nedderbörd och väta, så att man nu vågar hoppas på bättre afkastning i höst än förlidet år. Äfven de af oss, som hittills kunnat lefva af egen skörd, hafva fått lof att nöja sig med kornbröd, ty med vår råg blef det smått

Du yngling öfver hafvet gått
Bert till det fjärran land,
Jag ser du ej förgäter den,
Som fattig är och arm.
Du yngling, som än tjänar krog.
Dig ångra och besinn,
Om du ännu till hemmet vill,
Hvad tar du dig då till!

Om dessa rader ej bli synliga i F. A., förblifver jag för den skull ändå gärna tidningens läsare. Till sist en kär hälsning till alla Nykarlebylandsbor från en gammal jordbrukare.

ASTORIA, ORE.,

i april 1903.

Red. af F. A.

Fastän ingen skribent önskar jag att få komma med några rader. Med synnerligt intresse läser jag igenom F. A., isynnerhet vännernas afdelning. Det är trefligt att höra från andra platser, där vårt lands folk bygger och bor. Och godt är det att höra att nykterhetsarbetet går framåt. Här äro vi få landmän, men dock hoppas jag, att vi i sinom tid skola få en förening till stånd äfven här. [Astoria.]

Vackert och vårligt väder hafva vi nu. Naturen ikläder sig sin gröna skrud, och blommorna öppna sina kalkar för solens värmande strålar. Denna är min första vår i Amerika, och underligt är det att tänka huru mycket snö och huru kallt vi hade det hemma i fjol. Men fogelsången saknar jag! Jag slutar med en vänlig hälsning till hela läsekretsen och isynnerhet till flickor från Nykarleby församling.

Efterfrågas
——

22) Min fader JOHN JOHNSON från Markby, Nykarleby landsförsamling, som vistats i Amerika omkring 15 år och senast afhördes från Canada för 5 år sedan, då han skref till sin hemmavarande hustru. Om godhetsfulla upplysningar beder den saknades son, som nyligen kommit till detta land. JOHN JOHNSON L. Box 5, Hibbing, Minn.

PHILADELPHIA, PA.

i okt. 1903.

Red. af F. A.

Om dessa rader synas lämpliga, så ber jag om rum för dem i vårt modersmåls veckotidning, som regelbundet helsar på mig. Jag har varit här så liten tid ännu, att det intressantaste för mig äro nyheterna från hemlandet. Jag likar mig utmärkt bra här, fastän det är svårt, förrän man får språklådan i gång, och det tycks gå sakta och makligt. Man får allt börja med A B C, som vore man barn på nytt. [Philadelphia.]

Hvad denna plats beträffar, så är den en stor stad med stor rörelse, isynnerhet med spårvagnar. När man rör sig ute, får man allt hålla ögonen opp, så att man ej är i vägen för dem, ty de komma från alla håll. Nog är det litet annorlunda, än då man hemma i Finland gick till den stora staden Nykarleby. För tjenarinnor tyckes det vara godt här, betalningen är god. Jag har ej så noga reda på manspersonernas förhållanden, men äfven de synas ha det ganska bra. Många finländare ha slagit sig ner här, både svenska och finska talande. Vi ha en svensk kyrka här, men ingen svensk-finsk förening. Att landsmännen ej kommit sig för att bilda en sådan, tycker jag är ett underverk.

Vi ha haft en utmärkt vacker i sommar, ej för varm. Men nu rägnar det dygnet rundt, så att man hälst håller sig inom hus. Och med den nyheten får jag nu sluta med många helsningar till läsekretsen, men mest till Kovjokibor och till mina många släktingar i Vestern samt alla mina reskamrater, som med ångaren ”Arcturus” d. 22 juli från Hangö lemnade det vackra Finland, kanske för evigt.

Tecknar med all vänlighet

En Kovjoki-flicka

MUNSALA. Plötsligt dödsfall. Fiskaren Karl Mattsson Flygar från Monäs by i Munsala hade nyligen jämte sin 15-årige son med båt varit inrest till Nykarleby för att sälja sin fiskfångst. Efter att hafva öfvernattat i staden, skulle F. på morgonen anträda hemresan, men hann blott ner till stranden, där han nästan omedelbart afled i hjärtslag. Den så plötsligt bortgångne var endast 47 år gammal.

Efterfrågas
——

51) Min broder Carl Gustaf Carlson från Socklot by af Nykarleby landsförsamling, som för 10 år sedan vistades i Virginia, Minn., där han för någon tid var intagen å hospital. Den, som känner till den saknades öden, om han lefver eller är död, samt därom godhetsfullt underrättar mig, är jag villig att med 2 dollar ersätta för besväret, hvarutöfver jag skulle känna mig mycket tacksam. Wm. Carlson. Box 451, Norway, Mich.

Nykarleby. Stora gåfvor från Sydafrika. I Sydafrika boende emigranter hemmahörande i Nykarleby o. omnejd ha till julen genom Vasa Aktiebanks kontor i Nykarleby hemsändt icke mindre än 25.000 pund sterling, motsvarande 639,000 mk.

— Folkmängden i Nykarleby stadsförsamling som ökats med 4 män och 5 kvinnor, utgöras nu af 1,189 personer.

— Folkmängden i landsförsamlingen, som under året ökats med 73 personer, utgöres nu vid årets slut af 3,655.

OM TILLVARON AF FINSKA AMERIKANAREN,

— — —

Miss Selma Nylund från Nykarleby erhöll af nykterhetsföreningen Topelius på sin 25 födelsedag den 6 januari ”en fin guldring med en dyrbar sten uti och en blomsterbukett som ett tecken på medlemmarnas vänskap för henne.”

Efterfrågas
——

14) Min farbroder John Janson Ryss, hemma från Ytter Jeppo af Nykarleby landsförsamling, Finland, vistades för två år sedan i Murray, Utah. Om han själf eller någon annan känner hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig. Emil Anderson, South Galina Mine, Bingham Canyon, Utah.

Nykarleby. Topeliusstatyn har icke sin rätta plats i Vasa utan i Nykarleby, menar tidningen Jakobstad.

Att Zacharias Topelius minne borde hugfästas genom en staty, därom kan ej fler än en mening råda, säger tidningen. Därtill är hans insats i det fosterländska bildningsarbetet, hans förmåga att hos ungdomen och barnen ingjuta kärlek till ljus, frihet och fosterland, att inprägla i dem sin höga lifssyn, för stor. Men att den rätta platsen för resandet af denna staty vore Vasa, därom kan man ej känna sig rätt ense med de ärade undertecknarna af uppropet. — Låt vara att Topelius städse med särskild hängifvenhet yttrat sig om Vasa, långt rikare och kärare minnen för honom torde dock för honom varit förknippade med vid en annan ort: Nykarleby. Här var skalden född, här tillbringade han sina somrar på den idylliska, natursköna Alön. Här mottog han tvifvelsutan sina gladaste intryck, hvarför redan därför Nykarleby borde tillerkännas det främsta i berättigandet att blifva platsen för en staty af honom. Men ännu mera talar härför en pietet för skaldens diktning. Vän och leende som Topelius’ skaldeskap är naturen i Nykarleby, fjärran från den stora världens strider och i stormar, i den grönskande småstaden borde barnaskaldens bild resas.

Efterfrågas
——

40) Hvar fins min far Karl Westerlund, hemma från Kovjoki, Nykarleby, Finland. Var senast afhörd från Brooklyn. Han själf eller någon annan, som har reda på hans vistelseort, bedes vänligen underrätta mig, hans son, Johannes Westerlund, Edith, Logg Camp, New Mex.

Socklot, Nykarleby, d. 18 sept. '06.

Ett trevligt brev av Adolf Nyman, men texten är så dålig att den måste knackas in för hand, så jag hoppar över den nu. Exempel:

Sokiu’, \ka; om . d l' ~“pi öö
Ä i ade ied a: I . A Er vård<*fu4ln tiiliin
nij.‘ vecka. Bref i väumrnas
rika genomin»»-r .;ö_ all’.’ ’’»Arkiin
händer «U
g Aauin-r >ili pfatsi

Men den kan läsas.

Flyktingarne i ödemarken
och
Vinter- och vårdagar.

Kapitlena ur Topelius Fälskärns berättelser utspelar sig i Nykarlebytrakten och är publicerade sedan tidigare:

• Flyktingarne i ödemarken.
• Vinter- och vårdagar.
  

Nykarleby. Från Argentina återvände nyligen folkskolläraren J. Ahlnäs med familj. Som man kan förstå, har herrskapet Ahlnäs icke funnit sig väl i det främmande landet. Vinsten af den långa resan utgör en dyrköpt erfarenhet, skrifver Ö. P.

Nykarleby landsförsamling. En korr. skrifver:

Den första och lifligaste ungdomsföreningenen i socknen — den i Forsby — håller för närvarande på med uppförandet af ett eget hem — ett stycke från ”Döbeln vid Jutas”. Tomten har erhållits gratis, och husbönderna ha fört stock. Genom soaréer, folkfest och insamlingar bland landsmän i Afrika har föreningen erhållit en icke obetydlig byggnadsfond. Ungdomens lotteri instundande sommar skall väl också, hoppas vi, tillföra kassan en välbehöflig förstärkning.

Efterfrågas.
——

Min fader M. Viljam Finström, från Soklot, Nykarleby, Finland, som senast afhördes från 706 West 3 street, Anaconda, Montana. Han själf eller någon annan, som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig, hans dotter, Anna W. Finström, Newcastle, Box 2, Wash.

Efterfrågas.
——

33) Min broder Wiljam Johanson, hemma från Markby, Nykarleby, Vasa län, Finland. Hans senaste vistelseorter för 2 år sen voro West Duluth, Minn., samt Rhinelander, Wisconsin. Han själf eller någon annan, som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig, hans broder, Erick J. Johanson, Metropolitan, Box 47, Mich.

Nykarleby

— Till provincialläkare i Nykarleby har senaten utnämnt järnvägsläkaren i Tammerfors, med. lic. Durchman.

— Under första marknadsdagen i Nykarleby öfverföllo tvenne Härmäbor en tredje person och gaf den ena honom bakifrån ett knifhugg, som skadade ena lungspetsen. Mannen afled den 29 sept. Den ena af gärningsmännen är häktad. [Ond bråd död.]

— Under marknadsdagarna lär lönnkrögeri i stor skala hafva förekommit. 28 personer blefvo intagna för fylleri.

Efterfrågas.
——

August Jakobson och Jakob Fråst, båda ifrån Soklot, Nykarleby, Finland, nu bosatta i Edith, Mexico. De själfva eller någon annan bedes vara snäll och skrifva mig deras adresser. Wendla Dala, S1 Washburn street, Springfield, Mass.

Nykarleby

— Funnen dynamit. I seminariet i Nykarleby vedlider fann anstaltens vaktmästare här om dagen 11 paket dynamit, vägande omkring ½ kilo jämte en rulle stubintråd bakom en vedtrafve. Huru dynamiten kommit dit och hvad ändamålet därmed varit, har icke kunnat utrönas. Då remont å verkstadsbyggnaden senaste sommar utfördes, användes för sprängning dynamit af detta slag, hvarför den med all sannolikhet då blef gömd bakom vedtrafven. En noggrann polisundersökning har icke kunnat ådagalägga, om dynamiten blifvit stulen och gömd där, eller om den helt enkelt blifvit af arbetarna satt undan och sedan kvarglömd på stället.

Efterfrågas.
——

Min broder John E. Haglund, hemma från Nykarleby, eller någon annan, som möjligtvis känner till hans nuvarande adress, ombedes på det vänligaste att därom underrätta mig. Viktiga underrättelser från hemmet. Selim Haglund, Box 526, Two Harbors, Minn.

Johan Edvard Wäst och Selim Haglund.
Stig Haglund tillhandahöll och berättade att bröderna fick kontakt.
Förstoring.

Selim Haglunds dekoratörsdiplom.
Förstoring.

The Koester School of Window Dressing
THIS CERTIFIES
THAT
Selim A Haglund
has completed the course of study in Window Dressing and Show Card Writing,
as prescribed by the the Koester School, and is entitled to this
DIPLOMA
as an acknowledgment of proficiency.
Given at Chicago, Ill., this Twenty seventh day of February 1909

Nykarleby.

Ihjälsparkad af sin häst blef den 20 febr., arrendatorn af Yrjas kronoboställe i Nykarleby landsförsamling, Matts Mattsson Karf, hemma från Munsala. Mannen fördes till Nykarleby och blef där opererad, men afled följande dag.

ÄRO ARBETARNA MÄNNISKOR?

— — —

Det har om och om igen visat sig i grufstaterna, att mulor äro i högre värde än en arbetare, ty om en mula dör, är det förlust för kompaniet men icke så med en arbetare. I ofvannämda grufva [”Tiger Mine” i närheten af Silverton.] arbetade bland andra en landsman Alex Erikson, hemma från Soklot, Nykarleby. En ung godhjärtad man. Han var den sista jag talade med, innan jag på kvällen lämnade platsen. Följande morgon kl. 5-tiden blef han “inkäfvad” i grufvan och tog det 17 ½ timmes hårdt arbete att få honom ut. (De hvilka beprisa amerikanska förhållanden så vidt och bredt, hade bordt vara där.) När man slutligen fick ut honom, var han ännu i lif, i trots att han blödt i magen och fått sina ben och ena armen illa klämda. Den 13 febr. besökte jag honom å hospitalet i Durango och led han då oerhörda plågor, och när detta skrifves har jag just bref, hvaruti det säges, att man amputerat hans ena ben och att lifvet sväfvar i fara. Hvem är nu orsak till denne unge mans död, eller att han blir krympling för lifstiden? Jag säger rent ut, att grufkompaniet har mördat honom eller gjort honom till krympling.

— — —

Efterfrågas.
——

37) Min syster Hilda Bäck, hemma från Nykarleby, Forsby, som för ett år sedan vistades i Astoria, Oregon. Hon själf eller någon annan, som känner till hennes nuvarande vistelseort, bedes vänligen underrätta mig, hennes bror Vicktor Bäck, 1126 Carpenter St., Camden.

FINLAND ETT DJ—A LAND
———

I V. P. berättar en ”Resande”: ”Detta är hädelse”, hör jag alla Vasa-Postens läsarinnor och läsare utbrista.

Javisst, det är hädelse.

 Men just så hörde jag nyligen på tåget norrut en Finlands son häda sin fattiga moder. Och jag har hört samma hädelse förut.

Det var naturligtvis en från det ”fria” Amerika återvändande mr, som på detta sätt förhäfde sig öfver de i hans tycke ”små” förhållandena i ”det gamla landet”.

Well! Mr Jackson hade varit borta i 14 år. “Gick” nu för att hälsa på sin mor i Nykarleby. Hade ej skrifvit på 2 ½ år, så han visste inte om det gamla käringkräket lefde mera ens men han hade nu föresatt sig att gå till Nykarleby, och det stod således icke att ändra. I alla fall var Finland “det sista land Gud skapat”, det gaf sig mr Jackson alla amerikanska hornbeprydda på.

Konduktören gjorde sin rond och begärde att få se biljetterna. Det blef för mycket för mr J. I Amerika kunde man resa hur långt som hälst utan att på förhand behöfva förse sig med biljett. Men det dj—a Finland. Hvad kostar det här usla tåget, spörjer mr J. och lägger upp sina stora amerikanska kängor på motsatta bänken, tätt intill ett par ljusa benkläder, tillhöriga en ung student.

Så blir det engelsk ”deklamation” med både känsla och öfvertygelse. I Finland fans det ingen “cevilisasjon”, och Nykarleby borde blåsas upp i luften. Mr J. hade tryckt president Roosevelts hand och finska statsjärnvägarna visste tydligen icke hvilken ära, som vederfors dem, då de beträdts af en i Amerika så uppmärksammad person.

Det blef ingen ände på mr J:s skryt, innan en gråhårsman med utländsk brytning tog honom i upptuktelse. Om det var den amerikanska ”cevilisasjonen” mr J. själf lämnade prof på, så borde Finland be Gud bevara sig från den. Skryt är öfverallt i världen narrens särmärke, och mr J. råddes vänligen att icke vidare göra sig löjlig genom att sätta sig upp på höga amerikanska hästar, dem han icke kunde styra. Mr J. “tog” tåget till Nykarleby och såg en smula misslynt ut. Helt säkert har enhvar träffat antingen honom eller någon af hans småkusiner. De ha alla varit i Amerika och alla mena de, att ”Finland är ett dj—a land”.

Crystal Falls Mich. Den 25 mars sammanvigdes härstädes i engelska metodist-episkopalkyrkan vår landsman pastor G. A. Schugren och miss Amanda Katarina Blomström från Nykarleby, Finland. Enligt ortstidningen ”The Diamond Drill’’ var bröllopet synnerligen ståtligt. De talrika gästerna fingo lyssna till omväxlande musikaliska och andra prestationer. Kyrkan var rikt dekorerad i grönt och vitt samt blomstersmyckad. Efter vigselakten höllos tal af pastorerna John A. Anderson och S. Magnusson, hvarefter en mängd telegram och gratulationsbref upplästes.

Efterfrågas.
——

18) Om någon skulle träffa Axel Sandström från Markby, Finland, eller han själf ser dessa rader, så uppmanas han att inte glömma bort sin unga hustru och lilla gosse hemma. Chas Josephson. [En av de mer gripande Efterfrågas.]

18) Min broder Oskar A. Rank, hemma från Nykarleby Högbacka Finland, senast afhörd från Hartford, Conn., för 5 år sedan. Han eller någon annan bedes godhetsfullt sända hans adress till mig hans broder, John Rank, Box 101, Hazelhurst, Wis.

REDOVISNING

öfver medel, som influtit från Ironwood till byggnadskassan för uppförandet af ett Ungdomshem i Soklot by af Nykarleby landsförsamling, Finland:

John Österholm $1, Otto Karlsson $1, Matts Anderson 50c., Andrew Eklund 50c., John Rand $1, John E. Eklund $1, Peter Brennäs $1, John Pettersson $1, Joe Anderson 50c., Sam Erikson 50c., Nykterhetsföreningen Morgonstjärnan $3, Victor Jakobson 50c., Victor Nyman $1.

Summa 12,50.

Pänningarna afsändes till Finland den 8 september. Ett tack till alla som bidragit till nämnda summa.

Vänligen

Nykarleby.

— Nykarleby stads sjukhus ...

— Arbetet på Nykarleby stads frihem ...

— Nykarleby  seminarium besökes denna termin af 79 elever.

— Soklot ungdoms- och samlingshus, som på entreprenad uppföres af hr A. Olin, torde inom ett par veckor vara så färdigt, att det kan upplåtas för sitt ändamål. Då man längs landsvägen reser genom Soklot ser man byggnadens torn och tak höja sig öfver de andra husen i Storsoklot.

— Nykarleby kyrkas gamla orgel användes sista gången den 19 sept. En ny orgel har nämligen blifvit köpt från Walker & Co. I Tyskland, och kommer att omdelbart uppsättas.

— En farlig leksak. Den 12 sept. lekte några barn med en dynamitknallhatt, som de påstå sig ha hittat invid det under byggnad varande sjukhuset i Nykarleby. En gosse Mattsson höll i den farliga tingesten, och andra stodo rundtomkring, då den exploderade. Lille Mattsson fick sina fingrar uppslitna, men de torde dock icke behöfva amputeras. Värre var det med en annan gosse, som fick en del af skärfvorna i sina ögon, hvilka skadades så, att läkaren sett sig tvungen att taga ut gossens ena öga, och det andra torde jämväl blifvit skadadt. Äfven de andra kringstående barnen blefvo skadade, ehuru lindrigare.

Barnen påstå, att knallhatten exploderat af solvärmen. Men med kännedom om barnens benägenhet att undersöka allting, kan man väl betvifla uppgiftens riktighet. [Bråd död och tillbud.]

RESEBREF.

— — —

Snö började falla och gjorde att allt började te sig ruskigt och oangenämt. I Amasa stannade jag blott två timmar och i Sidnaw tre timmar. I Ishpeming sof jag öfver natten hos årsgamla goda bekanta mrs och mr Rundman, hemma från Nykarleby, och med en lång rad af släkt och bekanta i New York. Mr Rundman är kontraktsmålare och har flera arbetare. Blef mottagen som en gäst också hos familjen Jacobson i Negaunee, också Nykarleby bor, ett hjärtligt tack till dessa begge familjer och alla som stå färdiga med tvåan under återfärden. En hälsning till både hem och borta, vänner och ovänner, prenumeranter och inte prenumeranter.

Ishpeming och Negaunee ungefär mitt i bild och Ironwood på den västra delen av halvön mellan Lake Superior/Övre sjön och Lake Michigan.
Förstoring.

Victor Källströms och Sofia Forsbacks bröllop är av så dålig kvalitet att det inte nu blir infört, men det kan läsas.

Efterfrågas.
——

49) Min man August Johnson, hemma från Soklot, Nykarleby, Finland, brukade vistas i Leadville, Colo., men reste för två år sedan till Wash. Han själf eller någon annan som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes vänligen sända hans adress till mig hans hustru, Maria Johnson, Ollandt, Munsala, Finland.

93. Leadville. Colo.
Förstoring.

BEKANTSKAPSANNONSER
(Pris: En gång, 40c., tre gånger $1.

Hallo flickor, unga och gamla, vänden eder nu till Port Brekle L Co. Här lefva 17 ungherrar, som genom brefväxling önska stifta vänskap med dito flickor. Obs! flickor att nu ha ni alla ett sjå, för vi förkasta ingen, utan de gamla stå lika högt som de unga. Våra namn; W. Henrikson, F. Liljeström, H. Johanson, I. Anderson, I. Erikson, J. Johnson, W: Anderson, J. Gronlund, F. Matson, C. Carlson, C. Erikson, J. Matson, C. Nyman, S. Linbeck, A. Carlson, A. Anderson, E. Hogen. Adress: Matlock, Camp E, Wash.