Ada Hongell

Då John Grafton hade stött på grund utanför Jakobstad, ville några huvudstadsaktivister uppbåda österbottningarna för att fråntaga ryssarna den förlorade vapenlasten. Planen befanns outförbar. Återkommen till Helsingfors sade den misslynte ledaren: »Vi ha överskattat österbottningarna. Det finns nu bara en karl ibland dem och det är Ada Hongell. Hon var genast villig att rycka ut.»

Omdömet torde till sin allmänna del få anses missvisande, men beträffande Ada Hongell stämmer det. Hon var en kärnkvinna varje dag, från morgon till kväll, så länge hennes korta liv varade; till yrket pedagog, vår första, och hittills enda, kvinnliga rektor i ett statsläroverk med manliga elever.

Ada Hongell hade både sjömans- och krigarblod i ådrorna. Hennes mormors morfar hette Anders Palm och var fältväbel vid Lappo kompani av Finska indelta militären. Han deltog med utmärkelse i slaget vid Hogland år 1788.

Två av fältväbelns söner blevo sjökaptener, två döttrar gifte sig med skeppare. Två söner blevo bönder, den ena på Back hemman i Purmo, den andra på stamgården Palm i Nedervetil, där hans ättlingar genom giftermål kommo att bära socknens bästa namn: Slotte, Loulubacka, Viitavesi, Tast och Snåre.

Fältväbel Palms yngsta dotter hette Karin. Hon hade stålblå och prövande ögon, tillknäppt mun och en näsa av det smala och vassa slag, som brukar uttrycka en bestämd vilja. Då sjökapten Olav Olsson från Korshamn i Norge var vinterliggare i Karleby, tog hon hand om honom och gjorde honom liksom hans bildsköna avkomma bofast i Österbotten.

Karin Palm och Gustav Olsson. Enligt teckning av Hilda Olson.

Denne norrman skildras som en herre med »världsvana, konstnärlig talent och en del snillrika distractioner». I en sådan snillrik distraktion skänkte han en duktig pojke åt mamsell Anna Charlotta Backman, dotterdotter till vice borgmästaren i Nykarleby Isak Wacklin, som enleverat magistratssekreteraren R. V. Backmans sköna dotter och i Sverige vigts vid henne på förfalskade papper, samt farmor till den framstående hembygds- och släktforskaren, läkaren och professorn Voldemar Backman. Inom äktenskapet hade Olav Olsson åtta barn, alla litet originella och ett par därtill konstnärligt begåvade. Mamsell Hilda Olsson målade som ung flicka hela det dansande Nykarleby: majgrevar, skalder, löjtnanter, blivande ämbetsmän, affärsmän och skeppsredare jämte deras flammor; senare slog hon sig ned som utövande konstnär i London. Kapten Oscar Olsson var en vidlyftig byggherre. Såsom ägare till Kuddnäs gjorde han alla dessa tillbyggnader, som Topeliusstiftelsen fick riva, när skaldens barndomshem återställdes i sitt ursprungliga skick. Ändå hade han det för trångt på sina fester och byggde sig »en riktig herrgård» vid Åminne.

Äldst bland de åtta syskonen var Maria Sofia, Adas mormor, född 1819, samma år som kejsar Alexander gjorde sin kvinnotjusande rundresa genom det nyss erövrade Finland. Hon var välväxt, danslysten och så mån om sitt utseende, att hon klippte bort strumpfötterna för att kunna gå i dockskor på bal. Men hon dansade för länge, och när hon tröttnat att vänta på den rätte, ingick hon äktenskap med sjökapten Johan Henrik Backlund, en till åren kommen man av föga tilldragande utseende och med svag ekonomi. Sedan han skänkt hustrun fyra barn, dog han, jämte hela sin besättning, av gula febern i Rio de Janeiro. Han lämnade sin familj, blottad på utkomstmedel, i en tvårums stuga vid norra tullgrinden i Nykarleby.

I sådana plantskolor brukar Vår Herre ibland uppdraga sega vidjor. Alma Alexandra Backlund, Adas mor, född 1849, blev en sådan och är det än med sina 85 år på nacken.

År 1855 hade Alexander II bestigit sin stränga faders tron och vände sitt huldrika ansikte med en särskild välvilja emot Finland. Då gällde det — såsom Topelius säger i Islossningen — att »för stå sin tid» och öppna dörrarna för tidens liberala och humanitära vindar. Folkskolor hade inrättats i Lillkyro och Munsala, Nykarleby ville följa exemplet. Det blev i förstone bara en fattigskola för flickor, startad av filantropiska damer, men den var en god början, och den gav kaptensänkan Backlund och hennes fyra små barn ett nödtorftigt uppehälle.

Fattigskolan började i det ena av fru Backlunds två små rum, med tolv elever och med hennes trettonåriga dotter Alma som biträdande lärarinna. När den omvandlades till folkskola, hade Alma auskulterat undervisningen i Helsingfors folkskolor och för inspektör V. Öhberg avlagt utmärkta prov, varför hon utan formella hinder kunde antagas till folkskollärarinna.

För detta kall hade hon lyckliga förutsättningar i sin stora beläsenhet, sitt fängslande framställningssätt och sin moderliga hand med barnen. Liksom de andra syskonen var hon ett litet språkgeni och gav på eftermiddagen enskild undervisning i engelska språket — brodern Henrik hos Hackmanns talade flytande åtta språk —. Tillika betjänade hon allmänheten med ett lånebibliotek, som liksom ägarinnan dröp av sentimentalitet, men just därför var mycket gouterat av de unga damerna i Nykarleby stad.

Barnundervisning och romantiska berättelser äro dock endast klena surrogat för det mysteriespel, till vilket naturen alltid kallar en sund kvinna. Vid 28 års ålder började också Alma Backlund längta efter ett litet knubbigt och sprattlande liv att fara över med tvättsvampen. Just då kom sjökaptenen Nils Gustav Hongell från Gamlakarleby och anhöll om hennes hand. Han fick den.

Alma Backlund visste inte mer om sin blivande man än att han var son till en svarvare, som från Jakobstad flyttat över till Gamlakarleby. Möjligen var släkten av finskt ursprung. Den gråbleka hyn och de vassa ögonen tydde därpå. En bra man var han, på många sätt, men några storvinster seglade han inte hem, kanske dock åt redaren, men inte åt familjen. Kvinnan tror gärna att livet gestaltar sig billigare för två än för en, och när Alma väl hunnit avvänja barnen, lämnade hon dem därför i faster Fredrikas vård och följde mannen ut på de stora världshaven.

Melusine av Vasa.

Det blev förstås inte enbart lustresor, ehuruväl det låg mycken tjusning i världsomseglingarna. Den fattiga Alma Backlund hade visst inte slagit i sig engelska och spanska bara för att läsa om gentlemän och caballeros och exotiska landskap. Men många utropstecken förbrukade hon i de första breven från Rio de Janeiro till täti Dika och barnen. Spegelblank låg viken i det genomskinliga ljusets blåaktiga skimmer, och där innanför strålade Brasiliens drottning i all sin glans! Uppvaktad var hon av skogklädda sluttningar och höga bergstoppar, som inte tycktes ha någon annan uppgift än att förkunna hennes på en gång majestätiska och drömmande skönhet!

Vilket vittnesbörd om Skaparehandens ofattbara kunnande! Men när de med barkskeppet Melusine av Vasa, redare J. E. Moe, gingo i trävaror från Kotka till Marseille, då blev det haveri på Medelhavet, så att barken drev mot kusten av Afrika. Och vid utgående, med trä från Husum, hade de på Nordsjön en så svår storm, att tre man spolades över bord och in tillbaka; en fjärde blev borta för alltid. År 1895 gingo de med last av teakträ från Port Elisabeth till Moulmain (Indien). Där fingo de beriberi ombord. Ännu den 7 november firades kaptenens födelsedag med blommor och godsaker, men genast därefter började fötterna svälla, och snart måste Alma sänka sin man i oceanen under sydkorset. Styrmannen och första båtsman gingo samma väg, och hela manskapet var svårt angripet. Men med ett par tillfrisknade matroser förde Alma Hongell briggen Saama av Brahestad först till Falmouth och sedan till dess redare Heikko Sovelius. För den bragden fick hon väl Sjöräddningssällskapets medalj, men löneavräkning endast till mannens dödsdag. Med den medaljen och mannens guldankare för räddning av haveristen Melusine och en pension på 40 mark i månaden gick hon till sitt värv att ta vara på och uppfostra tre minderåriga barn.

Alma Hongell.

Ada var då 16 år gammal. Såsom den äldsta hade hon under moderns mångåriga bortavaro tidigt lärt sig att känna moraliskt ansvar för syskonen. Nu förstod hon, att även det ekonomiska familjeansvaret var ämnat åt henne. Medan modern dag och natt drev på med sitt renskrivningsarbete, och till själens vederkvickelse därjämte undervisade samskolisterna i engelska, genomgick Ada Brahestads handelsskola och fick därigenom frågan om dagligt bröd in i hjälpliga gängor. Så som kontorist läste hon sig till student, såsom hemlärarinna bekostade hon sina akademiska studier, och såsom skolmästare i sin hemstad kunde hon befria modern från det värsta jäktet med protokollen. Den gamla fick då tillfälle att i ett författarskap utan anspråk ge form åt sina drömmar och erfarenheter. Hennes barnböcker blevo mycket omtyckta, t. ex. »De första bladen», »Blomster», »Lilla Rosas födelsedag» och »Majdrottningen». Om hennes småskrifter i religiös och nykterhetsvänlig anda, såsom »En enkel livsbild» och »Gamle Jakob», kan åtminstone sägas, att ingen har tagit skada av dem. Oss förefalla de friska i sin måttfulla och harmlösa tendens.

Ada Hongells bildningsgång hade något av den amerikanska aftonskolans stålsättande karaktär. Hon slog sig aldrig till ro på räntorna av sitt lärdomskapital, utan utökade oavbrutet sitt vetande. Och när det gällde allmänt väl, syntes hennes krafter räcka till för vilka anspråk som helst.

Sålunda var hon redan som självförsörjande student träget med i folkbildningsarbetet, stiftande marthaföreningar, predikande passivt motstånd mot förryskningen och ordnande studiecirklar till hembygdens upplysning och inre lyftning. Då gendarmväldet blivit tillräckligt starkt och importen av Fria Ord ställde sig riskabel, sade Ada Hongell aldrig nej, när ett käckt karlatag behövdes. Huru många gånger hon med den sydösterbottniska miniatyrångaren »Falken» flög över till Sundsvall för att hämta förbjuden litteratur och ocensurerad post, lär väl ingen kunna uppge, helt enkelt därför att hon själv i sådana ting hade ett pålitligt lås för sin mun. I lugnare tider var hon energiskt verksam i hemortens föreningsliv, i kommunala uppdrag, i skyddskåren och framför allt såsom rektor för Gamlakarleby svenska lärdomsskola. Hon var ordförande i folkskoldirektionen, i biblioteksstyrelsen, i Lotta Svärd och i Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. Såsom rektor byggde hon det nya skolhuset och vinnlade sig om en god sammansättning av lärarkollegiet. För sistnämnda ändamål höll hon i Svenska normallyceum ett vaket öga på återväxten. När hon åhört en övningstimme av magister A. V. Smeds, sade hon: »Den där ska jag ha till Gamlakarleby, om han så ska hämtas med kronoskjuts». Hon fick honom, och han blev även hennes efterträdare i rektorsämbetet.

Ada Hongell.

En främling kunde av det anförda få uppfattningen, att Ada Hongell var en robust företeelse, med maskulina yttre åthävor. Intet vore oriktigare än detta. Hon var så kvinnligt blid, så moderligt öm och god som någonsin en kvinna kan vara. Hon skrattade i dur med de glada, och hon hade en till hjärtat trängande medkänsla med de prövade. Därför blev det vanligt att gå till henne med både fröjder och bekymmer. Hon var hela stadens »Ada» — också sina elevers, och det kunde väl hända ibland, när det i skolan rustades till fest, att en på stegen uppkliven parvel tillropade henne: »Hör du Ada, räck hid hede hamare!» Men sådana intrampningar undskylldes ömsesidigt med »hede levandis bråsko» och ändrade intet i det självklara förhållandet, att hon skulle räcka till för alla, råda och hjälpa överallt. Vem tänkte egentligen på, att också ett sådant villigt och glatt självutgivande i längden tär på en människas kraft. Vid femtio års ålder blev hon medveten om att hon kunde behöva en vilopaus och for utomlands för att söka den. Hon kom dödstrött tillbaka. I mars månad 1930 sjönk hon ihop som ett tyst dragdjur i skälmarna. Först då fattade man riktigt vad hon betytt och varit: en sann och god och trofast människa, en trogen arbetare med den svenska fattigdomens tappra hållning och kyska inre skönhet.

Hongells gårdsplan.

Vid Storgatan i Gamlakarleby, bort åt Hållhagen, ligger ett hus, där idyllen synes ha funnit ett hemvist och dröjt kvar ända in i den moderna orons tid. Uthusvinkeln är en lustig sammansättning av visthus, mangelbod, redskapslider, loft och annat. Den liknar närmast ett museikomplex från Skansen eller en bild ur någon gammal sagobok. På gårdsplanen sticka stockrosor, riddarsporrar och svärdsliljor upp sina vänliga huvuden ur trampgräset. Själva boningshuset med sina originella möbler, fönsterblommor, skeppsporträtt och kuriosa från främmande hamnar är ett anspråkslöst, smakfullt och rart minnesmärke över småborgerlig kultur i Österbotten. I ena gavelkammarn sitter stora syster och korrigerar häften eller lånar ut sina böcker åt gristassar, som skola börja knapra på bildningsarvet. I andra gavelkammarn väver lilla syster ryor, dukar och sommarkläder för de soliga sommardagarna på Varvet. Mor diktar sedelärande sagor eller övar gästvänskap mot täti Dika och Malin och vad de allt heta, dessa tidlösa tanter, som dricka kaffe på bit i salongen och tala gott om sin nästa. Vilken forndoft ur skåp och lådor, vilken charm över tingen, vilken änglagodhet hos människorna! Mor synes tunn som kinesiskt porslin, men själsstyrkan har hållit i påfrestningarna. Aldrig mötte hon en olycka så stor, att hon inte tacksamt tog emot den för att vänta och se vad Gud hade gömt för en gåva i den sorgen.

Stadssundet i Gamlakarleby.

Detta var Ada Hongells hem. Tre människor som för egen del modigt kunnat se Fasan och Döden i vitögat, de gingo där, ängsligt givande akt på varandra och skyddande varandra för drag och sinnesrörelser. Alma Hongell skrev inte till barnen att fadern var död, den smärtan skulle de få ta del av först i moderns omslutande och skyddande armar. Ada lät varken mor eller syster få kännedom om att hon smugglade in illegal litteratur eller bar aktivistbomber i handväskan. Alla tre sökte i det längsta hos varandra vidmakthålla illusionen att det inte var lungsot, som lille bror Paul tynade bort i. Den fåkunnige kunde uppfatta dem som pretentiösa kvarlevor från en sentimental tidsålder. Men de voro äkta, äkta representanter för sinnesstyrkans, modets och godhetens dygder. Världen bleve arm, om deras art skulle dö ut.