Resa i Vasa län år 1815.

[Inte så mycket Nykarleby, men i alla fall lite.]


Den, som med ledning av äldre källskrifter söker skaffa sig en föreställning om förhållandena i Österbotten i äldre tider, har ej mycket att välja på; det är en skäligen mager litteratur, som i detta avseende står till buds. Det rikaste materialet erbjuda självfallet de lokala och centrala arkiven i form av otryckta handlingar och protokoll, men dessa förträffliga dokument lida tyvärr av det felet, att de för menige man bilda en svårtillgänglig och tämligen onjutbar anrättning. De verk åter, som i form av sammanhängande skildringar och beskrivningar kunna meddela upplysningar om gångna tider, äro å andra sidan lätt räknade.

Vi kunna emellertid glädja oss åt, att vi från år 1815 äga en förträfflig, uttömmande och sakkunnig beskrivning av den österbottniska allmogens ekonomiska förhållanden vid denna tidpunkt, författad av en av tidens främsta auktoriteter på detta område i vårt land, förste sekreteraren i Kejserliga Finska Hushållnings-Sällskapet i Åbo, professor C. C. Böcker. Beskrivningen har tillkommit under en resa, som denne företog nämnda år genom Österbotten, och finnes uttryckt i sällskapets handl. för år 1823.

Det är en vaken och sakkunnig iakttagare, som det nämnda året 1815 rör sig i Vasa läns bygder. Han har blick för allt och alla, han upptäcker fel och brister, men även förtjänster, och hans noggrannhet tillåter inga flyktiga omdömen och slutsatser. Han uttalar sig med största sakkännedom på det område, som är hans, den ekonomiska odlingens; varje socken får sin beskärda andel av hans tadel, men även av hans uppmuntrande råd. Han anställer intressanta jämförelser av framstegen i de olika bygderna, så som han sett dem, och svårt torde det vara att på denna punkt jäva hans framställning. Det är blott, när han söker tränga djupare in i frågorna och uppleta inre orsaker och verkningar, som han någon gång hugger i sten. Detta blir bland annat fallet, då han genom en skicklig utläggning söker förklara österbottningens driftighet och energi såsom framsprungna ur det rörliga och omtänksamma liv, som tjärbränningen erfordrar. Man har anledning att undra, om han ej i detta fall förväxlar orsak och verkan; möjligheter till tjärbränneri förefunnos dock i lika grad i hela landet. Däremot kan man med fullt skäl ge honom rätt, då han som en bidragande orsak omnämner de många krigen, varav Österbotten i högre grad än andra landsdelar lidit; under stora olyckor utvecklas, som han riktigt säger, stora krafter. När, såsom i Lillkyro efter Storkyro-slaget, i hela socknen finnas, endast tre arbetsföra karlar, då är nöden nära och då tvingas alla dolda källflöden i dagen.

Men även för geologiska och botaniska frågor har han intresse över. Han gör, visserligen först uppmärksamgjord därpå av en österbottnisk bonde, den märkliga upptäckten, att bergen vanligtvis ligga blottade mot norr, ett sakförhållande, som han sedermera finner bekräftat i sin hemtrakt Åbo. Något försök att förklara fenomenet gör han däremot icke. Vidare finner han det anmärkningsvärt, att växter, som egentligen tillhöra sydligare trakter (lind, olvon, try, källarhalsbär) påträffas endast på de största höjderna; detta anser han bero därpå, att flyttfåglarna om våren först finna bar mark uppe på höjderna och där utså medförda frön. — Att forskningen i vår tid betraktar dessa plantor som relikter från en efter istiden inträdd varmare period, då en stor del av de nuvarande kustlandskapen ännu låg under vatten, är ju något, som icke förringar författarens iakttagelseförmåga.

Vid sidan av allt detta visar sig prof. Böcker även äga sinne för naturens skönhet. Han prisar Kuivasmäki, Laukas och Viitasaari för deras ,,många härliga pittoreska situationer; skada blott att löfskogen för svedjandet aldrig får hinna till den höjd, att landet skulle få sine naturlige conturer”. Om Mäntä höga backe i Keuru heter det, att den ,,lemnar en utsigt öfver ett vildt skönt landskap och fem branta, tre famns höga vattufall, hvarmed få uti Finland torde kunna förliknas”. Och när han kommer upp till Terjärv, stannar han nästan i hänryckning: ,,Vid Purmojärvi vidtager åter ett couperadt land, som sträcker sig parallelt med kusten, på en sträcka af 4 à 5 mil, och som isynnerhet uti Teerijärvi kapell af Kronoby, lemnar en af de småtäckaste belägenheter i Finland. Inom föga mer än en quadrat mil finnas der 42 träsk, afskurne utaf temmeligen höga, bördiga kullar. Hvar och en Gård ligger som ett Slott på sin backe, i midteln av sine åkrar och albeväxte ängslindor, ögat möter der oftare än i Tavastland välbehållne skogslundar, som gifva utsigterna en förträfflig hållning. Landets skönhet och Inbyggarenas enfald (enkelhet) och rena seder ger detta kapell ett visst romaneskt intresse, och Teerijärvi omtalas öfver allt såsom Österbottens Arkadien”.

Sitt huvudintresse ägnar författaren emellertid som nämnts åt den  ekonomiska  odlingen, och på detta sitt speciella gebit är han oöverträfflig. Han inlåter sig på långa diskussioner om jordbruk, boskapsskötsel, tjärbränning och salpetersjuderi. Han ger råd angående kyttlandsodling och gödselvård, han utför räntabilitetskalkyler för pottasktillverkning och påvisar nya exportmöjligheter. Hans omtanke om befolkningens välmåga och kreaturens välbefinnande är nästan rörande.

Vilket omdöme ger då den sakkunnige professorn om näringslivets ståndpunkt och utveckling i Österbotten vid denna tidpunkt? Vi skola i det följande försöka ge en kortfattad sammanfattning av hans synpunkter.

Jordbruket finner Böcker vara högt utvecklat i Ilmola, Lillkyro, Lajhela och Storkyro samt delvis i Vörå och Lappo, vilka huvudsakligen producera den eftersökta Vasa-rågen, i norra delen av länet ha vackra framsteg gjorts i Nykarleby, Esse, Kronoby, Nedervetil, Kaustby och Kannus. Som allmänt omdöme gäller emellertid, att jordbruket ingenstädes skötes med den omtanke och skicklighet, som man kunde vänta sig med hänsyn till befolkningens ,,höga Industrie och mobilité för allt nyttigt”. En orsak härtill finner författaren i avsaknaden av större lantegendomar, som kunde giva goda föredömen och lärdomar.

Åkrarna bestå i de egentliga spannmålssocknarna av bördig lerjord, för övrigt av mer eller mindre stenbunden backjord. Vid kusten i norra delen av länet äro åkrarna i allmänhet omsorgsfullt rensade från sten och författaren nämner, att ,,t. ex. uti Larsmo kapell, der man vanligen hela vintern igenom sysselsätter sig med att bränna bort stenar, exempel gifvas derpå, att stenar blifvit borttagne som varit så höge, att man nödgats med stege klifva uppå dem”. ,,Uti det inre af landet äro deremot stenarne till större delen, ofta äfven trädstubbarne qvarlemnade, och man krafsar jorden så godt man kan emellan stubbar och stenar.”

I de egentliga spannmålssocknarna samt dessutom i Östermark, Bötom och delvis Terjärv äro åkrarna indelade i två skiften, av vilka det ena trädes. I övriga socknar använder man sig av tre mer eller mindre ordentliga skiften, av vilka två besås, medan det tredje ligger i träde.

Dikning verkställes i södra Österbotten, delvis av nödtvång, ganska ordentligt och dikena rensas vart 4-de eller 5-te år. De, som hava backåkrar, äro i detta avseende, om undantag göres för delar av Esse, Purmo, Nedervetil, Kaustby och Lochteå, mera vårdslösa. I de östra socknarna påträffar man mera sällan någon tillstymmelse till diken.

Österbottningens jordbruksredskap underkännas helt och hållet. ,,En usel trädesstock, med en stupande bill, af en flat hands storlek, och små, illa ställda vändskifvor eller fösor, stundom med en liten knif, är det redskap, hvarmed Inbyggarena uti spannmålssocknarna reda sin åker. Men det beröm måste man gifva dem, att de oförtrutet begagna detta redskap; plöja 5 à 6 fåror på hvarje aln, och sålunda ordentligt öfverfara sitt trädesgärde fyra gånger, så att det, ehuru kanske med 2/5 onödigt arbete slutligen blifver såsom en kryddgårdsäng.” -- Gaffelplogar och vält komma till användning från Oravais norrut; för övrigt begagnas vändplog i Kyrkobygden [Kyrobygden?], järntinnad harv i kustsocknarna och risharv i de inre delarna av landet.

Av sädesslagen odlas råg mest, därnäst korn. Höstvete har försökts och lyckas stundom mycket väl; mera odlar man dock sommarvete. Sommarrågen säges ännu för 20 år sedan varit ganska mycket omtyckt i Pedersöre-trakten. Havre och ärter ha större betydelse endast för de östra socknarna, likaså rovor. Potatisodlingen har nått längst i Pedersöre, Kronoby och nedre delen av Gamlakarleby; i övriga socknar odlas denna nyttiga växt ingenstädes i tillräcklig mängd. På många ställen, såsom i Lajhela och flerstädes i Östermark och Närpes är potatisen redan vid jultiden förtärd; i Kronoby och Esse kan den däremot även användas som kreatursfoder ,vilket betraktas som ett uppenbart slöseri. I de norra socknarna kommer potatisen även till användning vid brännvinsberedning.

Kyttlandsodlingen har nått sin största blomstring i llmola, Lajhela och Storkyro socknar, Norr om Nykarleby har detta odlingssätt varit så gott som okänt, ehuru på senare tid fägnande framsteg gjorts särskilt i Nedervetil, Kaustby, Vetil, Esse och Purmo; ännu längre har man i detta avseende dock hunnit i Lappjärv, Lehtimäki, Evjärv och Aljärv.

Svedjebruket är vanligast i Konungså [Soini] och Lehtimäki samt nästan allmänt i Kuortane och Alavo.

Kärrodlingarna ha i de norra socknarna fått samma omfattning som kyttlandsbruket i de södra. Främst i detta avseende stå Kelviå och Gamlakarleby. I Nedervetil kapell ensamt finnas 13 uttorkade träsk, av vilka ett är så omfattande, att det ger ända till 20,000 lispund hö årligen.

Beträffande gödselvården stå de norra bygderna betydligt framom spannmålssocknarna, i det att de förstå sig på konsten att utöka den naturliga gödseln med konstgjorda ämnen, som kärrjord, tuvor, björn- och vitmossa. I detta avseende ha Larsmo och andra delar av Pedersöre, Kronoby, och delvis Gamlakarleby och Lappjärv nått längst. I de inre socknarna är man även på det klara med en rationell gödselberednings finesser; där föredrar man dock att i själva fähuset blanda tuvorna och kärrjorden med gödseln, ,,som i sådant fall icke utmåkas, förrän samlingen stigit till den höjd, att Boskapen icke mera kan stå upprätt under taket.”

Om jordbruket i Vasa län, trots förefintliga brister, befinnes intaga en ganska hög ståndpunkt, äro däremot ängsskötseln och betesodlingen där i samma eländiga skick som i det övriga landet, ja kanske ännu mera vanvårdade. Samma hårda dom gäller boskapsskötseln. Vad kreatursrasen beträffar säges den vara ,,af liten växt, men treflig och lätt född, och ofta får man utaf denna race kor som mjölka lika väl, ja bättre än utaf den stora Holländska, som födes på Bennviks gård.” För boskapens utfodring beräknas i de västra socknarna liksom i det övriga Finland 5 skrindor hö per ko, i de östra socknarna däremot vida mindre ,,hvaremot korna derstädes näres med hästspillning och renmåssa.”

Boskapen skötes bäst i Terjärv, som i detta avseende står främst i hela landet och säljer mera smör än Gamlakarleby och Pedersöre socknar tillsammans. Därnäst följa Kauhava och Härmä, Kelviå, Östermark, Jurva och Kauhajoki. Av de östra socknarna intar Viitasaari den ledande platsen.

I norra delen av länet, från Nykarleby norrut, finner man fähus av sten hos en stor del av allmogen, i synnerhet i huvuddelen av Pedersöre, Kronoby och Gamlakarleby, ,,der de uti flere byar finnas nästan i hvarje gård, och utgöra ett ibland de mast i ögonen fallande bevis uppå, huru högt industrien här stigit.”

Lochteå, Kelviå och Gamlakarleby samt till en del Kronoby och Pedersöre påstås fasthålla vid en gammal fördom ,,mot stokreatur, hvarföre betydliga summor för inköpet af hästar årligen utgå till Tavastland; men i det stället vårdar man sina hästar derstädes utmärkt väl, och sätter en stor ära uti att hafva dem vackra, hvilket hos mången öfvergår nästan till en vurm”. — Gamlakarleby-bons svaghet för hästar synes vara djupt rotad!

Skogarna äro i södra delen av länet i allmänhet väl bibehållna och bestå där huvudsakligen av gran och lövträd. Särskilt äga Jurva och Östermark ypperliga lövskogar, likaså Närpes, som snart i ett sekel skeppat ved till Stockholm, på senare tid ända till 10 å 15,000 famnar årligen. Skogarna från Nykarleby norrut bestå mest av tallskog, som till största delen är oskiftad och därför föremål för en verklig rovdrift. Denna sistnämnda omständighet inverkar märkligt nog på dränglönernas storlek; det är icke arbetsförmågan, som blir utslagsgivande, utan fastmer den fräckhet och kraft, varmed drängen förstår att i bokstavlig mening hugga för sig på de skogsområden, som grannarna vant sig att betrakta som sina. Attskogsbeståndet närmast kusten är otillräckligt framgår därav, att Esse-borna nödgas köpa timmer ända från Perho. —

Utrymmet tillåter ej ett närmare ingående på de mindre binäringar, som särskilt för de norra socknarnas vidkommande spela en stor roll i lantbefolkningens hushållning. Vi kunna dock ej underlåta att nämna ett exempel på de ,,verkliga mekaniska genier”, som prof. Böcker påträffar flerstädes bland allmogen, särskilt i Kronoby, Gamlakarleby och Kelviå. I Kronoby finner han ,,en ganska skickelig bildthuggare, som med fullkomlig färdighet efter ritning utskär hvad ornamenter man på meubler behagar. Hans arbeten afsättas hufvudsakeligen till Stockholm.” — Bonden Sparf i Pedersöre får åter betyget att vara ,,en af de klokaste och mäst forskande Bönder jag under min resa träffade.”

På tal om fisket och sälfångsten återfinna vi i Böckers skildring en djupt tragisk händelse, som genom Knape redan tillhör litteraturen; det är den historiska förebilden till den manhaftiga Mårten Spåra, som träder fram i följande citat:

,,Uti Oravais i Vörå har man redan för 50 år sedan upphört härmed (med fälresorna) i anledning af den rysliga händelse, att 80 af kapellets inbyggare, som lagt sig till vila i en håla uti ett isberg, som stormen uppdrifvit på ett grund, blefvo vid isbergets ramlande begrafne. Man har anmärkt att församlingen härigenom förlorade mera folk än vid Storkyro slag; det märkeliga skall äfven inträffat vid detta tillfälle, att en utaf de sofvande om natten drömde att isberget höll på att ramla, uppstod och väckte sina kamrater, hvilka likväl endast logo åt hans fruktan. Han begaf sig emedlertid bort med en båt, och var, då händelsen skedde, ännu så nära, att det uppkomna svallet nära hade stjelpt hans båt.” —

Böcker avslutar sin skildring med en karakterisering av befolkningens lynnesdrag och levnadsvillkor, som erbjuder åtskilligt av intresse, österbottningen skiljer sig, anser han, från landets övriga invånare icke så mycket genom högre ,,industrie”, som fastmer genom en viss energi och stolthet, en bestämd karaktär, genom kraft och verksamhetslust. Dock råder i detta avseende en viss åtskillnad mellan de olika yrkesutövarna. Åkerbrukaren har här liksom överallt annorstädes uppnått den högsta odlingen och välmågan, tjärbrännaren utmärker sig genom kraft och verksamhetsiver, som likväl äro förenade med en viss råhet i uppsyn och åtbörder. Fiskarna leva alltid, om Larsmo och Oxkangar undantagas, i torftiga förhållanden, de bo illa, äro osnygga och behäftade med skabb; deras kvinnor påstås dessutom vara mindre sedliga. Till en del är fiskaren i besittning av samma flegma, som så tydligt karakteriserar svedjebrukaren.

Bland utövarna av samma yrken är dock en tydlig skillnad märkbar mellan länets norra och södra delar. I allmänhet kännetecknas de norra inbyggarna av större arbetsdrift, händighet och snygghet, genom bättre bostäder och renare seder. Likaså skilja sig finnarna i stort sett från svenskarna genom större arbetsamhet, men dessutom genom större överdåd och böjelse för prakt; svenskarna åter äro, om Vörå undantages, ,,af en stilla character och tarflige”. Finnen åtnöjes hellre med barkbröd och usel hemväxt tobak än han ,,cederar något af den kära paruren”. Svensken åter har större behov av att äta väl och hava god tobak, även om detta måste ske på bekostnad av klädseln. ,,En viss jalousie hysa Finnarne ännu mot Svenskarne och söka hvvad de kunna hindra deras utbredande, hvilket likväl icke alltid lyckas, utan utvidga Svenskarne sig mer och mer, och komma vida oftare igenom giften till Hemman ibland Finnarne, än Finnarne ibland Svenskarne.”

Mest civiliserad säges befolkningen vara i de svenska socknarna Kronoby, Pedersöre och Gamlakarleby samt i delar av Larsmo, Esse och Nedervetil; närmast i ordningen följa Närpes, Vörå och delvis Korsholm. Av de finska socknarna intager Lillkyro första rummet, följt av Ilmola och Storkyro. Lajhela påstås hålla lika envist fast vid de gamla sederna som Nykarleby bland svenskarna. Författaren anser sig känna nylänningen för litet för att våga ett säkert omdöme; dock tror han, att befolkningen i de förstnämnda socknarna ej skall stå efter sina sydliga landsmän. — I övriga delar av länet är hyvsningen vida mindre.

Om sederna gäller den anmärkningen, att de här liksom överallt annorstädes i landet blivit försämrade, så att dryckenskap bland männen och otukt bland kvinnorna tilltagit; dock finnas ännu många orter, som bibehållit de forna enkla och rena sederna. Bland dessa framstår Terjärv alldeles som en dröm från forntiden; av 1,800 personer fanns där ingen, som lidit kroppsstraff och före kriget knappt en enda förförd kvinna. Hos svedjebrukarna påträffar man i allmänhet ,,finnarnas uråldriga stilla character, gästfrihet och rena seder”.

Längs hela kusten från Gamlakarleby till Närpes samt inåt landet i Storkyro och Ilmola hava ganska många bönder boningsrum som ståndspersoner och en stor del åtminstone något ,,tapetseradt rum samt porcellains käril, något siifver och duktyg”. I Lillkyro, Storkyro och delar av Ilmola, Vörå och Närpes har allmogen allmänt ,,ganska goda bredchaisar på resorter”. Kaffe är känt av alla och njutes av många dagligen; likaså ,,caffepounch och toddy”. ,,Det kan likväl icke nekas, att ju hos Finnar i allmänhet den yttre paruren går framför den inre snyggheten och vällefnaden, isynnerhet är uti Storkyro och Ilmola qvinnogrannlåten så öfverdrifven, att det icke är sällsynt att finna qvinnor klädda med femtio Riksdalers schavlar och förgylda silfverbriskar som någon gång hafva ett qvarter i diameter och kosta lika mycket.”

Av alla socknar i länet torde Lajhela vara den förmögnaste. Man lever där ganska sparsamt och har nästan allmänt spannmålslager om 50 å 60 tunnor; i Kelviä finnas även välmående bönder. Vörå, Ilmola och Storkyro ha goda inkomster, men låta dem gå som de komma; detsamma är delvis fallet med Lappo. I Närpes, Maxmo, Oravais, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby, Nedervetil och Kaustby är välmågan jämn, så att bonden under vanliga förhållanden har spannmål i tillräcklig mängd för sitt eget behov; dessutom förtjänar man på varjehanda sätt så mycket, att icke ens under mindre goda år — om ej någon gång i Nedervetil och Kaustby — nödbröd behöver tillgripas. —

Vi skola härmed avsluta vårt referat av professor Böckers märkliga skildring. Vi finna, att tillståndet i länet år 1815, om hänsyn tages till det förödande krig, som några år tidigare övergått landsdelen, är ganska gott. Vidare konstatera vi med tillfredsställelse, att det icke alltid är bygderna med de rikaste naturtillgångarna, som nått längst i odling; det är det märkliga, att även en karg och stenbunden trakt genom flit, omtänksamhet och uppfinningsförmåga kan förvandlas till hemvist för välstånd och kultur.

Str.

 

Emil Strömsnäs (1927) Resa i Vasa län år 1815 i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.


Läs mer:
(Inf. 2021-01-24, rev. 2021-01-24.)