Lipponen hedersgäst när Nykarleby firade Snellman

Riksdagens talman Paavo Lipponen tyckte i går att det är självklart att Nykarleby deltar i festligheterna kring Snellmanjubileet. Det var en lite trött men leende talman som kom för att avtäcka en minnesplakett på den plats där J.V. Snellman bodde 1839.

Paavo Lipponens dag i Nykarleby började med en kaffesits i Gula salen på Kuddnäs. Fullmäktigeordförande Allan Blom passade på, utan att spara på krutet, att berätta om Nykarlebys bästa sidor. Talmannen sade efteråt att han nu kan förstå varför Nykarleby hade valts till Finlands lyckligaste stad.
     Efteråt bar det iväg till KWH-Mirka i Jeppo där Lipponen fick ta del av stadens kanske mest dynamiska näringsliv. Lunchen intogs på Keppo gård där Snellmans syster en gång bodde.
     Paavo Lipponen deltog också i Snellman-seminariet där han bland annat berättade vad Snellman hade för sig i Nykarleby 1839.

”Utvecklingen började i Nykarleby”

Talman Paavo Lipponen hade tydligen läst på en hel del innan han i går äntrade talarstolen på Snellman-seminariet på Juthbacka kulturcentrum. Lipponen kunde berätta flera detaljer kring varför J.V. Snellman valde att bo ett helt år i Nykarleby år 1839.

– Snellman kom till Nykarleby på grund av stridigheter och svårigheter vid universitetet i Helsingfors. I Nykarleby utförde han kroppsarbete och det visade sig att han var en rätt energisk person, sade Paavo Lipponen.
     – Jag har förstått att tiden i Nykarleby också var viktig för hans utveckling. I Nykarleby blev han mera självständig som filosof och debattör.
     Snellman hade säkert besökt Nykarleby innan han valde att komma till staden. Men det ett år långa besöket gjorde han för att han ville slippa bråkstakarna i Helsingfors. Tröskeln var låg att bosätta sig i Nykarleby eftersom hans syster var gift på Keppo gård och dessutom fanns det en kusin, eller nära släkting, som var kyrkoherde i stan.
     Lipponen påminde att Snellman var en man som kämpade för språkliga rättigheter. Snellman, som själv hade svenska som modersmål, kämpade för de finskspråkigas lika rätt till sitt språk, på ungefär samma sätt som de svensktalande gör idag.
     – När ni kämpar för det svenska språket är det ju en snellmansk hållning, sade Lipponen.
     Lipponen tror att det var i Nykarleby som Snellman började utvecklas till den stora man han senare blev.
     – Det var i Nykarleby det började, bland annat med den egna tidningen “Spanska flugan”. Tidningen var det första försöket att skapa ett diskussionsforum. Han visade vägen för den övriga finländska pressen, förklarade Lipponen, som tycker att det är självklart att Nykarleby deltar i festligheterna kring Snellman.
     Enligt Lipponen var Snellman en mångsidig man, inte minst när det gäller fruntimmer.
     Snellman startade småningom flera tidningar, bland annat den första politiska tidningen Saima, i vilken han var ensam redaktör och skribent.
     – Han gav ut Saima för sina egna syften och kastade ofta en stridshandske på den politiska eliten i Helsingfors.
     Enligt Lipponen ansåg Snellman att nationalitetskänslan var viktig. Finskan skulle var nationellt språk vid sidan av svenskan. Den bildade klassen skulle också lära sig finska.
     – Men han körde inte ut svenskan utan båda språken skulle verka sida vid sida, sade Lipponen.
     Paavo Lipponen passade också på att påminna att Finland har haft tre lyckostötar under sin historia
     – Den första lyckostöten är att Finland fick vara en del av Sverige och fick ta del av den västerländska kulturen och det relativt demokratiska systemet.
     Den andra lyckostöten kom, enligt Lipponen när Finland blev en autonomi till Ryssland. Vår nation kunde då skapa en kulturell och ekonomisk utveckling utan like i Europa.
     – Ryssland var en positiv sak trots att vi förlorade Sverige. Vi hade inte tur bara av att vi fick bli en autonomi , utan vi fick också tillgång till en stor marknad och nära till världsmetropolen S:t Petersburg.
     Den tredje lyckostöten kom när Finland blev ett självständigt land.
– Vi har haft tur men vi har också själva bidragit till turen, menade Paavo Lipponen.

     Docent Kari Selén, som pratade om Snellmans språkliga miljö, berättade att Snellman föddes i Stockholm av finländska föräldrar. Enligt Selén vet ingen om han kunde någon finska när familjen bodde i Stockholm. Men efter flytten till Gamlakarleby ändrades Snellmans språkliga miljö. Efter Gamlakarleby blev Åbo Snellmans nya hemort innan han 1843 flyttade till Kuopio och fick en helt ny språklig omgivning.
     Professor Nils-Erik Forsgårds inlägg handlade om Snellmans europeiska resor. Han kopplade Snellmans resor till Nykarleby genom att jämföra dem med Topelius reseberättelser.
     Enligt Forsgård hade Snellman en mycket vassare penna än Topelius. Han beskrev bland annat den katolska kyrkan som ett motbjudande offentligt spektakel. Snellman tog ofta upp politiska och moraliska aspekter och fördömde främst moraliskt lättsinne.
     I den allmänna debatten efter föredragen påpekade Kari Selén att Snellmans hela litterära produktion skrevs enbart på svenska.
     – Hans samlade verk, som har kommit i nyutgåva, är tryckt på originalspråket, alltså det är ingen översättning, sade Selén.
     Enligt Selén var Snellman en mycket mångsidig man men han var också en “tråkig besserwisser”.
     Nils-Erik Forsgård menade att mycket av det som skrivits om Snellman är konstruktioner i efterhand. Selén anser att Snellman har blivit ett slagträ i mångas hand, men först efter sin död.