KAP. II

[Dåliga nyheter]

 


     Följande morgon vaknade Erik Falander sent. Han läste tidningen i sängen och ögnade till och med i annonsavdelningen för att få tiden att gå. Så sträckte han åter ut sig och somnade för att vakna vid en knackning på dörren.
     Boreus steg in och Erik satte sig upp i sängen en smula skamsen.
     — Jag störde dig visst, sade Boreus generad, men du vet att jag i morgon skall giva mig av från staden, och årens erfarenhet har ju lärt dig, att jag lever också av bröd.
     Erik nickade godmodigt medan han steg upp och begynte kläda sig. Han visste att det var den obligatoriska växeln, som punktligt återkom vid slutet av varje termin, och varje följande termin lika punktligt infriades. Denna ständigt upprepade affärstransaktion hade för Erik redan fått något av traditionens helgd och gav ett slags godmodig avslutning på samvaron med kamraterna.
     Boreus slog sig ned i soffan, tände en cigarrett och lät blicken glida över rummet medan hans värd tog sitt morgonbad.
     Det var icke något vanligt pensionsrum Erik Falander bebodde. Allt var här hans eget, sammanfört efter hans något osäkra smak. Och redan från första studentterminen hade kamraterna döpt rummet till Falanderska ungkarlsvåningen.
     Erik kom in och klädde sig omsorgsfullt.
     Jag har alltid förvånat mig, sade Boreus, över dina tavlor Fra Angelico och Michel Angelo. Medgiv att sammanställningen är en smula bizarr.
     — Människorna äro ofta nog löjliga att köpa skrivbordet, en spegel eller en soffa idiotiskt, ej efter sin personliga smak. Men billiga reproduktioner av gamla tavlor angiva oftast mera ärligt ägarens läggning. Du skall inte le, men jag har själv mången gång undrat då jag betraktat avbildningarna där om jag icke i grund och botten är just det du sade, en smula bizarr.
     Boreus skakade energiskt på huvudet
     — Du är en av de mest hela och harmoniska människor jag känner, och så underligt det kan låta, även energisk.
     Erik log: — Tror du! Jag älskar mildheten hos Fra Angelico. Ibland kan jag ligga på rygg långa stunder och betrakta litografien efter Fra Angelicos Yttersta domen, eller ännu hellre, den där borta, som ger en svag aning om den florentinska målarens syn på landskapet: blommor över en gräsmatta, som hör hemma i en annan värld och som knappast beträtts av en människofot; träd under vilka vinden aldrig fört en viskning av hårda, onda röster; allt så rent och stilla, så fjärran från livets ävlan; något som aldrig fått form utom i visionerna hos denna målare, som i klostercellen med penseln mellan de knäppta händerna bad till madonnan.
     Erik var icke religiös, men Fra Angelico lärde honom ibland vilan, friden och friheten från all dagens brutala strävan, glädjen att helt uppgå i betraktelsen av det mysterium, som kallas evig salighet.
     Och ändå hade han stunder då Fra Angelico glömdes och Michel Angelos sibyllor och hans Jeremias helt behärskade honom. Det var stunder då han dyrkade de våldsamma affekterna, handlingen, livet. Det var isynnerhet den Delphiska sibyllans underbart kraftiga linjer han älskade, och det kunde ibland hända, att han så behärskades av dessa bilder att han med spänstig och trotsig hållning gav sig ut på en vandring långt bortom stadens råmärken, feberaktigt drömmande om att gripa fatt i livet och bita märke i samtiden. Men kritiken låg ändock alltid på lur och efter några timmar fann han sig själv löjlig. Han aktade sig omsorgsfullt att låta kamraterna få en aning om sådana stämningar. Men då samtalet lätt och ledigt i halvt utsagda och helt förstådda omdömen flöt över estetikens vaga allmänningar, då kunde det hända att han plötsligt gav ord åt något som han intensivt känt under sina ensamma stunder. Gåvo hans uttalanden då anledning till debatt så deltog han själv sällan; satt blott halvt ironiskt och hörde hur de andra togo parti för eller emot. Han hade redan genomskådat värdet av dessa debatter. Vad voro de i grund och botten annat än ofruktbara ordstrider, vilkas enda tvivelaktiga nytta var att på ett angenämt och urbant sätt döda tiden. Var det då icke lika gott att sitta som åskådare och höra på.
     Erik ifyllde växeln och räckte den med en kort nick åt Boreus.
     — Jag är hungrig. Har du lust att följa med så få vi oss frukost.
     Boreus hade icke tid, han tog avsked och gick. En stund senare satt Erik på König. Där nere slokade ett sällskap nybakade studenter, som bleka och glåmiga av nattvak drucko öl. Uppasserskorna utanför stamrummet hängde trötta och likgiltiga på sina stolar, blott portieren gled snabbt omkring, och ögonen voro nu på morgonen lika pigga som alltid. Det var en man som sett mycket, visste mycket, talade mycket och förteg ännu mera.
     Erik fick fatt i L'Illustration medan han väntade på frukosten. Och redan den första bilden han betraktade — en gatuscen från Paris — försatte honom i resfeber. Här hemma var det tryckande lågt till taket, lågt som i det rum, där han nu satt. Ut måste han på en tid, ut i världen. Om ett par dagar skulle han väl hava brevet med respenningar från farbrodern. Och så var han fri.
     Han tänkte ett ögonblick på den lilla hemstaden där långt uppe i norr och kände sig tacksam mot farbror Johan, som så väl skötte det Falanderska husets affärer och hans eget fädernearv. Men att bo där uppe, nej omöjligt, blott att tänka på detta gav honom en känsla av huru småstadsdöden långsamt och säkert kryper över människorna.
     Efter frukosten tog han av ned till hamnen. Kanske skulle han redan om en vecka sitta på Skodsborg och se Öresund i kvällsbelysning. Någon kvinnlig bekantskap måhända, ett ärligt förhållande utan löften, små utfärder och promenader i bokskogarna, kanske en lustig afton på Tivoli, ett kort avsked utan upprivande scener, och så bort igen. Det var blott en sak han ville akta sig för: att råka landsmän på främmande botten. Av erfarenhet visste han att man alltid möter en finländare antingen på Norrbro i Stockholm, på Friedrichstrasse i Berlin eller på Kongens Nytorv i Köpenhamn. Någon gång kan det hända att landsmannen icke är på det sist nämnda stället, men då promenerar han säkert redan på Vimmelskaftet och anländer snart. Det finnes ännu ett fjärde ställe där man med visshet råkar en finländare: Holmenkollen ovanom Kristiania; och på Holmenkollen är finländaren alltid senator.
     Erik kom ned till hamnen, vinscher rasslade, lokomotiven visslade och kärror skramlade över stenläggningen. Bakom ångbåtarnas svarta skrov lekte vågorna på Kronbergsfjärden och över hela tavlan välvde en solmättad vårhimmel. Han andades djupt och njöt av den fräna och eggande lukten från hav, varubalar och stenkolsrök, och med ens kom han ihåg polyteknikerns ord från i går kväll: /till Stockholm, Bordeaux, Pernambuco eller Melbourne/. Där ute pulserade livet. Bort måste han.
     Och med spänstiga steg och sakta visslande gick han hem för att se om posten möjligen redan haft med det väntade brevet.
     Brevet hade kommit och han slet upp det med ett segerglatt löje. Nu voro de närmaste två månaderna hans. Världen låg öppen.
     Farbror Johan brukade vanligen skriva långa och humoristiska skildringar från livet i hemmet och småstaden. Men nu var det blott några rader.
     Min kära Erik! Du vet att jag håller av dig som en fader, och därför blöder mitt hjärta då jag måste meddela dig följande.
     Konjunkturerna hava de senaste åren ständigt försämrats, varför firman icke kunnat undgå att göra stora förluster. Till följe härav ser jag mig nu urståndsatt att såsom du önskar sända dig dina penningar. Jag behöver väl icke upprepa huru ont det gör mig. Jag kan dock icke dölja för dig att vår ställning är ytterligt svag, men vi få väl bära motgång med samma jämnmod som vi burit medgång.
     Emellertid ber jag dig enträget komma hem. Vi kunna då muntligen rådgöra. Din tillgivna farbroder
Johan Falander.
     P. S. Om du hos någon blomsterhandlare får fatt i goda exemplar av Lady Montrose så ber jag dig ta med några. Det är ännu icke för sent här uppe att plantera rosor.
     Erik satte sig ned framför skrivbordet och läste brevet på nytt. Han hade svårt att fatta detta, det var ju otänkbart att firman, den gamla solida firman, kunde hava svårigheter, och att han själv skulle kunna råka i penningförlägenhet, det var en tanke, som kan ännu aldrig tänkt. Hela grundvalen för hans existens, hans livssyn och framtiden vacklade och han kände sig förvirrad.
     Det är omöjligt, farbror måtte hava blivit ålderdomssvag. Var det endast ett tillfälligt trångmål eller var det rent av fråga om konkurs. Men i varje fall fanns det intet annat val än att resa hem för att taga reda på förhållandena.
     Tankarna virvlade runt medan han mekaniskt begynte polera sina naglar. Men så tog han beslutsamt hatt och käpp och gick till utställningen på Ateneum.
     Det senaste året hade nya vindar blåst genom måleriet: skarpa, brokiga färger, ny känsla för valörer, en teckning, som överdrev mera än den ärliga publiken var benägen att acceptera; det var ett sökande och ett famlande, som tvang till och med de gamla ledarna att byta om uttrycksmedel från det ena året till det andra och tvang dem att gå från kärnan för att åter begynna studera skalet.
     Erik hade följt företeelsen med intresse och han besökte utställningarna med andakt.
     I trappuppgången stormade medicinaren upp efter honom och de två följdes åt. Medicinaren lät blicken glida över de upphängda tavlorna och hans ansikte började glöda av iver.
     — Har någon människa sett ett huvud, sådant som det där? Är det form? Och är det färg? Det skall enligt katalogen föreställa en ung dam, men liknar, vid gud, min gamla farfar, som hade ena ansiktshalvan förlamad och näsan kolorerad av acne rosacea. Dessutom har hon epicantus och en försummad inåtskevning. Säg mig, skall det vara konst?
     — Förstår du kinesiska, frågade Erik.
     — Nej, sade medicinaren förbluffad.
     — Inte jag heller, men jag förmodar ändå, att även det språket är ett lämpligt uttrycksmedel för konst. Jag tror man först måste lära sig fatta uttrycksmedlet.
     — Du är galen, for medicinaren ut och pekade på en duk föreställande två sillar och ett äpple. — Ser du, är det där ett motiv, värt behandling?
     — Varför icke. Utförande är motiv.
     — Säg mig uppriktigt, bror: Är du verkligen med om att hurra för allt det här? Skulle du själv vilja måla så?
     Erik log — Det kan jag omöjligt veta. Nu blott iakttager jag och lär. Varje ny tid kräver nya uttrycksmedel. Man kan inte alltid leva på det gamla. Och utvecklingen går nu så svindlande snabbt framåt, att ingenting hinner stagnera och bliva vant och behagligt för lata själar. Vår tid är en kampens tid i högsta grad, för de flesta. Vi hava ännu inte hunnit få någon stil, något att vila vid i konsten. Men det är intressant och väl värt att studera — från parkett.
     Den andre blev allt hetsigare. — Ja för — han hade på tungan: för rikmans söner — för er är det snarare som att sitta på cirkus och se de uppträdande riskera livet. Men skulle ni vara tvungna att själva söka ert bröd ur konsten så tror jag ni inte skulle finna det så enkelt att se allt flytande och vaggande. Jag har ett par vänner, skulptörer för resten, som få försörja hustru och barn, de ha det sannerligen icke för fett. Och målarna, de ha knappt hunnit lära sig själva och publiken vad ni kalla den nya tidens form förrän första bästa omogna kritiker förklarar dem vara efterblivna.
     — Naturligtvis gäller det att taga hårt i.
     — Säger du, ja.
     Erik kände sig obehagligt berörd, hälsade och gick. Han mindes farbroderns brev och som en blixt for den tanken genom hans hjärna, att han möjligen själv skulle bliva tvungen att armbåga sig fram genom bekymmer och genom osäkra förhållanden som flöto och vaggade. Och han tänkte på dessa fattiga konstnärer, som här exponerat det yttersta av sin förmåga, men vilka famlade och arbetade sig fram icke blott till en övertygelse och en bestämd riktning utan även till en position, som gav bröd, bröd om också blott för dagen, och ändå drevos av en vilja att göra något nytt, att följa med sin tid eller hinna framom sin tid. Tänk om han själv plötsligt vore tvungen att ställa sig i deras led, bära vända kläder och leva på kredit för dagen eller för veckan. Han mindes åter farbroderns brev och kände sig modfälld.
     Ute på gatan i solljuset slog stämningen åter om. Bah, en Falander blir väl icke fattighjon. Farbror är säkert gammal och överdriver. Så jämkade han handskarna på och tog av till Mikaelsgatan.
     — Se, god dag, god dag, magistern.
     Erik såg upp och igenkände trävaruhandlaren Koski; en fetlagd, axelbred, ljuslätt herre med solbrynt ansigte och stora händer och fötter. Erik lade märke till att Koski, trots vårvädret, gick med galoscher, som dessutom voro spruckna. Han visste att Koski, som ett par gånger besökt farbrodern i affärer där uppe i landsorten, tidigare varit lanthandlare, och arbetat sig fram till sin nuvarande ställning.
     Trävaruhandlaren hälsade bullersamt och brådskande och sträckte ut en grov och kraftig hand.
     — Se, god dag magistern, ska vi gå in på Kämp och ta ett glas punsch.
     — Tack, herr Koski, men jag dricker inte punsch på förmiddagen.
     — Så. Men ett glas Steinwein i en boxbeutel. Det är gott det. Jag får väl äran att bjuda magistern? — Han såg litet skyggt på Erik.
     Jag tackar, det är utomordentligt vänligt, och ni har rätt. Steinwein i, ja i en boxbeutel är verkligen gott. Men tyvärr medger inte tiden.
     — Så, nå då kan vi ju språka här på gatan — hans röst fick med ens ett ärligare och behagligare tonfall. — Jo, saken är den, att magisterns farbror och jag ha små affärer med varandra.
     — Det vill säga, fortsatte Koski, jag har en fordran på firman. Men nu svarar prokuristen [firmatecknaren] vad heter han — — —
     — Ni menar herr Granö?
     — Ja Granö, han svarar bara undvikande på alla brev. Säg mig, magistern, är det svårigheter för tillfället? Ja, tro inte att jag vill ligga hårt efter, men i affärer är det bäst att ha klart besked.
     — Det förstår jag, herr Koski, men jag är inte affärsman, sade Erik undvikande.
     Modlösheten och ängslan föllo åter över honom. — Nej, nej, det förstås, magistern är inte affärsman, jag ville bara fråga i förbigående. Ja, ja, farväl, och trevlig sommar — och rösten fick åter sin burdusa och bullrande klang.
     Även han, tänkte Erik med obehag. Skola nu vilt främmande människor tänka förklenande om den gamla firman, och i nedlåtande eller kanske rent av i hånfull ton nämna namnet, familjens gamla namn. Redan i blotta namnet låg något av rikedom, omutlig hederlighet och förfining. Och nu skulle kanske en herr Koski vid punschen ha rätt att säga: Falander kan inte betala mig, jag tror att jag får lov att klämma efter Falander.
     Erik kände sig ensam; vänner hade han, men inga, som han ville förtro sig åt.
     Han drev gata upp och gata ned fördjupad i sina tankar under det att känslan av ensamhet ständigt växte. Ensam gled han genom människoströmmen utan att som vanligt granska damernas vårtoaletter. Han var plötsligt mera isolerad än någonsin förr, men nu kände han intet av den isoleringens njutning han så mången gång erfarit i storstädernas vimmel. Något nytt och obehagligt och framför allt osäkert hade brutalt kommit in i hans liv.
     Under bulevardens solskimrande lindar stördes de trista tankarna av att någon åter tilltalade honom.
     — Oh, förlåt mig min distraktion, Barbro.
Hennes stora grå ögon sågo snabbt och forskande in i hans medan de fylliga läpparna logo gott och tillika en smula tungt. Hon räckte honom handen.
     — Du ser ut som om du inte kände huru vårsolen värmer. Vad är det med dig, Erik?
     Han drog åter handsken på — Envar har sitt.
     — Det har man. — Hennes ögon gledo utmed trottoaren, över alla de tusen fläckarna av ljus och skugga, som ständigt skiftade.
     De voro barndomsvänner, Barbro och Erik. Nu satt hon som kontorist i en liten agenturaffär, där allt gick sin jämna gång blott det hela sköttes punktligt. Hon hade lärt sig expediera telegram, brev och handelsresande, alltid punktligt och alltid lika lugnt. Över hela hennes unga väsen låg något av den mogna kvinnans harmoni.
     Under uppväxtåren i hemstaden hade de två varit goda vänner, nästan mera än vänner, men senare hade livet skilt dem åt och dock hade Erik alltid känt sig varm om hjärtat då han av en tillfällighet råkat henne på en studentbal, på teatern eller på gatan. Och nu fick han plötsligt lust att anförtro sina bekymmer just åt henne, viss om deltagande och tystlåtenhet. Alla hans manliga kamrater skulle säkert varit tacksamma för ett förtroende, men han fruktade instinktivt att de i sin tur skulle kräva deltagande i gengäld. Men hon, Barbro, hade ännu aldrig pockat på intresse för egen glädje eller sorg. Det hade han förr prövat, kvällen efter modrens död; och ändå var Barbro då själv fader- och moderlös. De hade vandrat bort genom hemstadens tull port utmed landsvägen och satt sig på strandbranten ovanför forsen. Knappast mera än ett barn då, lät hon honom lägga sig bland ranunkler och blåklockor med huvudet mot hennes knä, och medan han utan uppehåll talade om far och mor, smekte hennes händer mjukt och stilla hans panna och hår. Han kom isynnerhet ihåg huru hon lätt och mjukt strukit håret ned bakom hans högra öra.      Men redan dagen därpå var han oåtkomlig som förr och det blev aldrig ett ord nämnt om den stunden sedan.
     Nu fick han åter ett impulsivt begär att anförtro sig.
     — Är du upptagen i kväll?
     Hon såg på honom med ett trött leende. — Nej, det är inte många kvällar under året jag är upptagen.
     — Har du lust att supera på Alphyddan?
     — Tack, gärna.
    De skildes vid hennes dörr vid Albertsgatan.

 



Ernst V. Knape (1925) Erik Falander, sid. 19—34.


Nästa kapitel: 3. Ett förtroligt samtal med Barbro.