KAP. VI

[Grand-seigneuren]




     Kyrktuppen vände sin yviga stjärt mot norr så sunnanvinden spelade utmed hans vinglösa sidor. Luckorna i tornet stodo på vid gavel, de smala fönstren, som belyste torntrappan, voro öppnade och frisk luft sopade ut vinterns unkenhet. I kyrkoskvären lyste maskros och ranunkel, gatorna voro tomma och staden dåsade i middagsro, blott forsen brusade fram genom lugnet.
     Tornuret slog ett då Erik gick över bron. Han hade om ock med motvilja beslutat sig för att söka hjälp hos rådman Berg. Det var tunga steg han vandrade, men han hade givit sitt ord och det ville han hålla.

Detalj ur vykort från 1920-talet.
[Detalj ur vykort från 1920-talet.]

     Rådman Berg bodde ett lågt och långt gammalt hus, som stod på en omåttligt hög stenfot på älvbranten. Mellan huset och forsen vaggade gamla mäktiga hängbjörkar sina grenar och på andra sidan gården tog tallskogen vid. Då Erik kom in i verandan möttes han av husets dotter, som knäppte sina handskar på väg ut.
     — Nej, är du i staden, Erik! — Hon rodnade lätt och räckte honom mjukt och livligt handen, som han tryckte med värme.
     — Du är vackrare varje gång jag ser dig. — Han lät blicken förstulet glida över hennes unga och smidiga gestalt och det var intet hyckleri, då han upprepade:
     — Ja, du är vacker, Signe. Och han kunde i sanning säga så. Det låg något retande över hela hennes väsen. Det var mer än naturlig charm, det var intelligent beräkning, som visade sig i varje detalj; i det sätt på vilket hon bar den skandalöst enkla hatten, i jacketten, som sannerligen icke såg ut, som om den vore sydd i småstaden. Erik förstod att det hade varit ett helt studium att få barmen framhävd så diskret utmanande, och då han lät blicken glida, nedåt över höftens rundning log det kritiska inom honom och han tänkte: Ja, ja Signe, din största sorg är visst att du blir för fyllig från midjan till knäna, det är tid att du gifter dig, ty blommor som tidigt slå ut, vissna tidigt.
     Hon kastade en snabb blick på honom: — Nå ja, man är tyvärr ung. Men, kära Erik, begagnar du ännu din gamla kragmodell?
     Han avbröt henne: — En motfråga: Svärmar du fortfarande för Mozart?
     Hon log vänligt, men blicken var skarp då hop ryckte på axlarna: — Mozart? Nej, kära Erik, jag har inte råd att odla ideal. Jag försöker följa med min tid. Nu spelar jag Rachmaninoff. Så gott jag kan på vårt gamla instrument. Känner du Rachmaninoff?
     Åter lät han blicken glida över hennes gestalt och han märkte att hon njöt sensuellt därav: — Icke mycket, men jag har en känsla av att den ena för mänsklighetens talan, den andra sjunger blott blodets sång.
     Hon strök sig nedåt höften och skrattade. — Vet du vad jag vill säga dig, Erik, filosofi är dumhet. Välkommen hem.
     Erik var för trött att längre leka med ord och kvinnor och hon förstod med kvinnans snabba instinkt att leken var slut för i dag.
     De gingo in. Rådmanskan kastade en öm blick på de två unga. Det var ingen hemlighet för någon i staden att hon varmt omhuldade alla unga män, som nått förlovningsåldern, och hela staden visste att hon sedan flere år gjort allt för att förljuva Eriks besök i hemstaden. Men Erik hade från början genomskådat henne och skulle icke Signe varit den skönhet hon i själva verket var så hade han knappast med jämnmod funnit sig i situationen. Signe hade visat intresse även hon, men det är icke svårt att förlåta en ung vacker dams beundran. En smula flirt, en månskenspromenad och någon gång en lätt handtryckning — men det var också allt.
     Rådmannen var en godmodig, gråhårig enstöring undergiven religionen och undergiven sin hustru. Han spelade över huvud taget ingen betydande roll vare sig i rådsturätten eller i hemmet; och han hade inga andra intressen än sin rätt stora förmögenhet, sina tidningar och kommunaltaxeringen. Vad han fann i tidningarna talade han aldrig om och i taxeringsnämnden yttrade han sig endast i frågan: sidoarv; men varje gång sidoarv kunde taxeras, då knäppte han med pekfingret mot snusdosan och log belåtet. Dessa hans få egenskaper hade berett honom ett lidelsefritt och lugnt liv.
     Då kaffet var drucket bad Erik om ett enskilt samtal med rådmannen. De gingo in i rummet närmast salen och Erik framförde pinad men utan tvekan sin anhållan om ett lån på tretusen mark. Han kastade en blick ut genom fönstret och såg att tornuret närmade sig halv två.
     Rådman Berg skruvade sig, illa berörd, där han satt i gungstolen: — Summan är ju inte stor, nej den är inte stor, men vill du vänta ett ögonblick så skall jag gå ut och tala med mor.
     Dörren slöts och Erik hörde ett oredigt mummel, ur vilket rådmanskans röst då och då höjde sig. Naturligtvis, naturligtvis, sade hon upprepade gånger med allt större eftertryck.
     Rådmannen inträdde åter. Erik fick en check, tackade och skyndade bort skamsen och med en känsla av att hava gjort något orätt.
     Då skylighturet på kontoret slog två steg Erik in. Backen var redan där och satt upphetsad och röd i synen vid dörren. Han kastade en skelande, misstänksam blick på den inträdande, men då Erik stannade framför honom steg han upp.
     — Det var ju tretusen Backen hade att fordra, sade Erik lugnt.
     Backen jakade.
     — Han har väl skuldsedeln med?
     Bonden drog upp en gammal plånbok och sökte rätt på skuldsedeln. Granö såg skyggt och frågande och respektfullt på magistern, som lade en packe sedlar på pulpeten. Så nickade Erik avmätt åt prokuristen: — Ni gör ju upp affären med Backen, icke sant?
     Granö bugade sig med tydlig vördnad, medan Erik hängde käppkryckan över armen och gick ut.
     På gården mötte han drängen, som ledde hästen in i stallet.
     — Har patron kommit hem redan?
     — Nej, sade drängen, han skickade mig hem och bad mig komma tillbaka i kväll vid elvatiden.
     Han vill undvika en obehaglig uppgörelse, tänkte Erik, men har jag börjat, får jag väl löpa linan ut. Vill icke farbror taga det första steget, så måste jag göra det. Och då konkursen en gång är oundviklig, så är det lika gagnlöst som förödmjukande att flere gånger gå och tigga om hjälp.
     Efter middagen lät han åter spänna för och åkte ut till villan. Vägen var dålig och gropig, det gick steg för steg och han hade god tid att ytterligare tänka sig in i situationen.
     För första gången i livet hade han nu skulder, skulder, som han alltid betraktat såsom något oskönt, något nästan förnedrande. Han kom så väl ihåg studiekamrater, som skyggt eller lättsinnigt begärt hans borgen i avdelningskassan eller hans namn på en liten magisterväxel. Alltid hade han varit den överlägsne, till vilken de andra kommo, och han mindes även att han mången gång ogillat en fattig kamrat, som, byggande på en mer än osäker framtid, vinglat sig fram från termin till termin med tillhjälp av små lån.
     Men kritiken satt på lur. Vilken framtid hade han själv nu utan att hava avlagt en examen, utan att syftat högre än till en illa avlönad plats vid universitetsbiblioteket? Och ändå hade han i dag skuldsatt sig. Huru många år skulle det dröja förrän dessa tretusen mark kunde återbetalas? Han erfor en kväljande känsla. Vad livet kan vara oskönt för den som är fattig och beroende.
     Trillan skakade fram i de djupa hjulspåren över en sumpig mark mellan täta alsnår, och Erik lade knappast märke till att det mulnade och ett sakta duggregn började falla. De körde in genom grinden, uppför björkallén och stannade framför verandan. Villan låg tyst och öde, trädgården var orörd, blott dörren till stora salen stod öppen. Erik steg ur och gick in.
     Nu såg han en syn som han aldrig skulle glömma. I den stora vitlimmade spiseln flammade en brasa och framför brasan satt farbrodern hopsjunken i en korgstol. På bordet bredvid stodo flere flaskor och bredvid flaskorna låg en revolver. Farbrodern tittade upp med omtöcknad blick, gjorde ett misslyckat försök att resa sig, strök famlande revolvern i paletåfickan och sjönk slö tillbaka i stolen. Så höll han ett dricksglas fullt av sin gamla bourgogne och sade med lallande röst: — Vad fan gör du här, pojke?
     I ett ögonblick begrep Erik alltsamman och han förstod att här fanns blott en enda sak att göra. Revolvern skulle listas av den gamle.
     — Jag tror farbror har slagit sig lös. Du bjuder väl även mig på ett glas i kylan.
     Grand-seigneuren försökte göra en artig gest. Erik letade fram ett glas, hällde i och begynte försåtligt pokulera och prata med den gamle, som inom en timme sov djupt och tungt.
     Då reste sig Erik, sköljde hastigt ned det sista i sitt glas, fick revolvern ur farbroderns ficka och städade undan flaskorna. Så gick han ut på verandan och kallade på drängen, som satt på bryggan och metade.
     — Vill Mården komma hit upp.
     — Mården jakade godmodigt, lade spöet utmed bänken och med en sista blick på korken kom han sävligt över de knarrande kavlarna och upp genom trädgården.
     — Kom in, sade Erik kort.
     Mården stannade i dörren och kastade en förvånad blick på den sovande. — Är patron sjuk? viskade han ängsligt.
     — Patron mår inte bra, vi skall lyfta honom på soffan och låta honom sova ut.
     Men då de hjälpte den gamle, begrep Mården med ens sjukdomens art. Han plirade listigt och godmodigt med ögonen: — Ja, ja, magistern, det kan nog hända den bästa karlen här i världen. För övrigt kan jag säga magistern att fast jag i tjugu år varit i gården, har jag aldrig sett patron så här mera än en gång förr. Och det var kvällen efter det skomakarens Lina draggats ur forsen.
     Erik makade en kudde under farbroderns huvud, knäppte upp hans krage, täckte väl över honom och kastade några vedträn på glöden.
     — Nu skall Mården få ett ordentligt glas god vara och en cigarr, och så skall han veta att tiga.
     Mården drack ut sitt glas med synbar njutning, och det var med övertygels grundad på lång egen erfarenhet som han svarade: — Magistern kan vara lugn, för si det som händer i vårt hus det angår ingen annan än oss. Och så skall jag säga ännu en sak, tillade han tröstande, magistern kan vara säker på att i morgon är patron ändå den finaste karlen i hela stan.
     — Mården vet att jag litar på honom, och nu kan han gå och meta.
     Erik slog sig ned framför brasan, trött av dagens händelser och en smula tung av vinet. Tankarna irrade utan att få fäste. För några dagar sedan hade han druckit med kamraterna i Helsingfors, och de hade kastat boll, med livsåskådningar och framtidsmöjligheter och trott sig avhandla realiteter, som inga realiteter voro; de hade lekt med verkligheten därför att de själva aldrig behövt taga ett brutalt tag för att hejda motgången. De hade svarvat välgjorda fraser om alltings intighet. Det var uttrycket för den kulturståndpunkt de strävat till. Han såg sig själv sitta bland kamraterna och relatera situationen: villan med sin instängda kyla, brasan, bourgognen, den sovande gamle grand-seigneuren och revolvern. Revolvern ja, huru skulle icke den episoden kunna omtalas sarkastiskt och överlägset.
     Så irrade tankarna till historien om skomakarens Lina. Nåja, den historien var en episod från gångna tider, och huru mycket skvallret än lupit då, så hade det varken rubbat husets anseende eller världens gång. Och för övrigt angick det icke honom och han hade aldrig känt lust att forska i detaljerna.
     En snarkning från den sovande väckte honom till verkligheten. Här hjälpte varken sarkasmer eller ironi, varken likgiltighet eller glömska. Nu stod han inför en verklighet, en brutal verklighet, som pockade på handling. Det var klart att från farbrodern kunde ingen hjälp väntas. Granö, prokuristen, hade lämnat det sjunkande skeppet, och att slutet var nära det hade han sett i dag, då bonden krävde igen sitt. Han stod ensam och förstod intet av det invecklade maskineriet i ett stort affärshus. Ord, affärstermer uppsnappade på kontoret under barndomen och uppväxtåren, kommo som en svärm humlor och surrade i hans öron utan att han begrep något av det språk de talade. Hela hans erfarenhet av affären inskränkte sig till att skriva borgen eller, som han gjort i dag, tigga om lån. Nej, det fanns ingen annan utväg än att rymma fältet och låta förödelsen gå fram över det hela.
     Det var oundvikligt, men han lovade sig att sortien skulle bliva lugn och värdig. Ingen skulle säga att kommerserådet Falanders son hade böjt huvudet.      Kommerserådets son. Här stannade hans tankegång och flöt in i en ny bana.
     Vad skulle far hava gjort i en situation sådan som denna.
     Erik reste sig nervöst och gick ut på verandan. Nu dök ett minne upp för honom, ett minne från en fest, som alltid stått i hans hågkomst ljus och glad, som tavlan ur en barnbok: sommar och blommor och vita klänningar; och över allt detta svajade och smällde den svenska flaggan under en skimrande hög sommarhimmel. Men centrum i det hela var ändock far. Far, som gick tyst och allvarlig med händerna på ryggen och likväl sorglös och lycklig, nickande åt unga och gamla. Det var fars födelsedag och det var farbror Johans glansdag. Vem kunde väl tävla med en fest där kommerserådet drack just så mycket, att han släppte lös glädjen och där grand-seigneuren lät förgångna tidevarvs galanteri spela medan sommarsolen lekte på strömoln och flaggan smällde över blomsterrabatterna.
     Åter ljöd en snarkning från salen. Erik vek upp paletåkragen — Livet var visst enklare då, tänkte han, och vackrare och lättare att leva. Jag föddes för sent.
     Det hade åter begynt dugga och han kände kylan och missmodet allt starkare. Han gick in i salen och slog sig ned framför brasan. Blicken gled utmed sparrarna i taket, tjocka vitlimmade bjälkar. Villan hade byggts av farfar och förstorats av far, men huru än tider och smak skiftat, alltid hade något blivit kvar, som påminde om dem som gått. Mellan dörren och fönstret hängde i mahognyram oljetryck av lätt klädda kvinnor symboliserande vår och höst, men på långväggen mitt emot spiseln funnos litografier från en senare tid: en afton hos van Dyck och som pendant en kvällsunderhållning hos Mazarin. Erik kom ihåg att fadern i tiden hade pekat på damen, som satt vid den sjuka kardinalens säng och sagt: Den frun där är Anna av Österrike; han hade sagt det som man berättar för ett barn: Det är rödluvan eller det är prinsessan. Men många år senare då Erik i skolan läste Frankrikes historia, då blevo både kardinalen och Anna av Österrike levande personligheter för honom, och de torra raderna och årtalen i Mellanders historia fingo en bakgrund av litografien på villans vägg.
     Erik satt länge stilla och undrade: Huru mycket hade han icke fått av far, huru mycket, som omedvetet insmugit sig i hans själsliv under barndomen, då allt var lek, men leken måhända även den omedvetet alltid syftat längre. En man som far måste om han ville eller icke alltid syfta till något positivt.
     Och medan han satt där och längtade efter den döde, timme efter timme, och hörde grand-seigneurens snarkningar, började en ny syn på människorna gro inom honom: De starka männen i livet äro de, som aldrig göra något ändamålslöst; medvetet eller omedvetet siktar allt deras görande och låtande till ett resultat. Varje tanke förbereder en handling, varje handling skall giva ett resultat. En fest är för dem vila från arbetet, arbetet är vila från vilan.
     Kylan och fukten kröp in genom verandadörren, han spädde på brasan och då han åter slog sig ned i den knarrande korgstolen tänkte han: Vore du, far nu här, skulle allt åter reda sig. Jag ville se den bonde, som vågade komma in på kontoret och pocka och hota.
     Grand-seigneuren vände sig i oroliga drömmar. Erik steg upp och täckte väl över honom. Vad du och jag, tänkte han, ändå äro svaga. Far, han var en man.
     Han spratt upp, farbrodern hade rest sig och sade med osäker röst:
     — Åh, tusan, jag tror jag har sovit.
     Men så förstod han situationen: — Jaså, det är du Erik, du förstår, det är tillfälligt.
     — Ja, visst förstår jag, jag är väl inte ett barn. Men tycker inte farbror att vi jämka oss hem.
     — Ja, naturligtvis, min gosse — — — Han kastade en blick på bordet vid spiseln och begynte förstulet leta i fickorna.
     — Ja, naturligtvis, sade han tafatt, säg åt Mården att han spänner för.
     Då Mården lämnat sitt fiske och kommit upp på verandan, bjöd Erik honom på ännu ett glas bourgogne. Drängen drack och nickade förstående och så hjälptes patronen upp i åkdonet. Trillan vinglade från sida till sida. Erik satt bredvid farbrodern och höll sin arm omkring honom. Regnet föll allt tätare och tätare. Men medan grand-seigneuren tungt stödde sig mot Eriks arm tänkte denne: — Ingen skall se mig böja nacken.
     Då de kommo fram till gatan bakom skolhuset väckte Erik den gamle.
     — Ryggen rak, vi komma till staden.
Grand-seigneuren rätade upp sig. Mården smällde med piskan och med förenade krafter kommo de genom den tysta tomma gatan över bron och in på gården.
     Då Erik hjälpte farbrodern ur kärran såg han rullgardinen röra sig i fröken Juths rum och ett gammalt ansikte för ett ögonblick skymta fram och försvinna. Så föll gardinen åter tillbaka.
     De två representanterna för huset Falander stapplade genom glasverandan, genom tamburen och genom salongen in i farbroderns sängkammare, och Erik drog en suck av lättnad. Men han hade tagit fel, den gamle rätade plötsligt på sig, gick fram till fönstret med stadiga steg, öppnade det och satte sig.
     — Seså min gosse, låt oss talas vid som två män. Erik såg på honom förvånad; hade den andre plötsligt blivit nykter.
     — Låt oss tala som två kamrater, fortsatte farbrodern. Men hämta oss först en chambertin. Du vet var källarnyckeln hänger.
     Erik utförde uppdraget och snart sutto de på var sin sida om det öppna fönstret. Regnet hade upphört, några grå skyar seglade bort över en klar natthimmel, trädgården låg frisk med sin blomsterprakt och sina gräsmattor och en doft av poppel och björk drog i ljumma drag in genom fönstret.
     Farbrodern satt sömnig och trött och stirrade ut. — Nå, frågade Erik, det var visst något du ville säga?
     — Ja, det var visst något jag ville säga, jag kan inte riktigt minnas vad det var, det var nog en förklaring, ja, ett slags redogörelse, vi skola säga redogörelse, just redogörelse.
     Så sjönk han framåt med huvudet mot armen på fönsterbrädet. Men Erik var icke sinnad att släppa taget och låta honom somna.
     — Drick farbror, och ruska upp dig. Vad var det för en förklaring du ville giva?
     Med ett ryck satt grand-seigneuren åter rak, skålade med brorsonen och log förbindligt.
     — Förlåt, min gosse, åldern tager ut sin rätt. Vad var det du frågade?
     Erik lät blicken glida åt sidan: — Farbror ville tala om husets ställning.
     Farbroderns ansikte fick ett plågat uttryck. Sade jag det?
     — Javisst.
     — Skrev jag inte till dig om den saken?
     — Endast en antydan och så några ord om Lady Montrose.
     — Ja, ja, det var ju dumt det sista, men ser du min gosse, jag trodde inte då att det var så skralt med oss som det är.
     Nu tog ruset honom åter medan han fortsatte: Ser du, Lady Montrose — — Jag förälskade mig i henne för några år sedan. Det var i Köpenhamn. Hon påminde så fördömt om en ung dam, som jag en gång kände i Holland.
     Han höjde bourgognen och nickade över glaset:
     — Jag har levat jag, min gosse, och jag önskar dig detsamma. Antingen är man köksväxt eller prydnadsväxt, och Gud gav vart väsen i lustgården dess olika natur. Hon var ingen köksväxt, hon i Holland. Och ser du — —
     Erik avbröt honom. — Jag tror dig, farbror. Men det var om vår ekonomiska ställning du ville tala.
     — Det är ingenting att tala om. Det är slut allt. Vi ha ingenting. Det är slut, förstår du, slut. Fråga Granö. Jag känner inga detaljer och jag har aldrig känt några detaljer.
     Erik avbröt honom. — Du överdriver, farbror. Du har ju lett det hela.
     — Det är slut, säger jag dig, och jag har aldrig befattat mig med affärerna annat än så att säga i stora drag, knappast ens det. Det var ju otänkbart att vi skulle kunna bli fattiga, rent otänkbart, och nu vet jag varken ut eller in, bara att det är slut alltsamman, ditt och mitt och gården och villan. Alltsamman.
     Och då han fortsatte, hörde Erik huru rösten blev tjock och fylld av gråt. — Det är mitt fel, gossen min, och om du vill säga hårda ord, skall jag vara dig tacksam. Här sitter jag, som en gammal vän till dig, och du kan säga vad du vill. Det är ohjälpligt slut.
     Erik nickade vänligt. — Allt skapades i lustgården efter sin art, men tänk farbror om du ännu kunde rädda det hela.
     Farbrodern skakade tröstlöst på huvudet. — Nej, min gosse, min art räddar icke ett ruinerat handelshus.
     — Men något måste du väl göra, utbrast Erik otåligt.
     — Ja visst, ja, något — han begynte famla i rockfickorna och Erik förstod vad han sökte, och han förstod även att här var ingen hjälp att vänta. Egentligen hade han ej heller väntat någon hjälp från det hållet. Han hade blott velat få en bekräftelse på det som prokuristen meddelat. Nu hade han fått den. Han fyllde farbroderns glas till bräddarna.
     — Se så, drick ut nu och i morgon kan du, sköta om Lady Montrose.
Medan Erik hjälpte farbrodern i säng mumlade denne:
     — Det kan jag säga dig i förtroende, min gosse. Hon var en vacker kvinna.
     — Såg du henne vissna? frågade Erik medan farbroderns ögonlock småningom slöto sig.
     — Min gosse, man skall alltid klippa av en blomma förrän den vissnat. Var fan gjorde jag av revolvern? mumlade han och somnade.
     Tuppen gol i granngården, en rödstjärt sjöng på flaggstångens topp, solen steg mellan björkarnas bladverk och forsen mumlade entonigt och sövande. Nere på gräsmattan sökte några morgonfriska starar mask, hoppade in mellan tulpaner och krokus, pickade i mullen och flögo snabbt sin väg till holken, som hängde i den stora poppeln inne på gården.
     Erik tömde det sista av bourgognen, så gick han till sängs och somnade likasom grand-seigneuren, snabbt och tungt.




Ernst V. Knape (1925) Erik Falander, sid. 83—102.


Nästa kapitel: 7. En afton på Brunnsholmen.