Litografi (af grek. li'thos, sten, och gra'fein, skrifva), konsten att medelst aftryck från en stenskifva mångfaldiga teckningar eller skrift; det genom detta förfaringssätt frambragta resultatet. Litografien l. stentrycket uppfanns 1798 af Alois Senefelder (f. 1771 i Prag, d. 1834). Det är baseradt på förhållandet, att fett och vatten ej blanda sig med hvarandra. Om en teckning framställes med ett fett ämne på en torr s. k. l i t o g r a f i s k  s t e n (se d. o.), intränger fettet i stenens porer och kvarhålles energiskt af densamma. Behandlas den sedan med vatten, "fuktas", intränger vattnet endast på de icke feta ställena, de feta ställena däremot stöta vattnet ifrån sig. Vid invalsning med fet färg taga endast de ställen färg, som förut icke upptagit vatten. Efter infärgningen får stenen i kontakt med ett papper passera tryckpressen, hvarvid färgen afges åt papperet och ett aftryck erhålles. För hvarje nytt aftryck upprepas fuktning och invalsning. Under det att vid t. ex. träsnittet de färgtagande och färgafgifvande ställena ligga upphöjda, vid koppartrycket fördjupade, ligga, vid den egentliga litografien, de färgtagande och färgafgifvande ställena i samma plan som de icke färgtagande partierna. Litografien tillhör den grupp af grafiska reproduktionsförfaranden (jfr Grafisk konst), som kallas flacktryckförfaranden och är typisk för denna grupp. De egentliga litografiska förfarandena kunna uppdelas i direkta och indirekta. Till de förra höra de förfaranden, vid hvilka teckningen med l i t o g r a f i s k  t u s c h eller k r i t a (se dessa ord) utföres bakvänd direkt på stenytan. Framställes teckningen med tusch, måste stenytan vara mycket finslipad och teckningen utföras medelst penna, pensel eller dragstift. För kritteckning finslipas först stenen och "kornas" därpå genom afrifning med fin sand. Kornigheten gör maneret mjukare och möjliggör bättre återgifvande af tonvärden och öfvergångar. Utförd med skicklighet och konstnärlighet, kan den litografiska kritteckningen lämna synnerligen vackra resultat.
 
Numera ha de direkta förfarandena, synnerligast genom utbildandet af de fotolitografiska metoderna, alltmera fått träda i bakgrunden och ersättas i regel af fotolitografien (se d. o.), emedan därigenom teckningen kan utföras rättvänd på papper, hvilket är vida bekvämare och lättare än att teckna den bakvänd på stenen. — Stor användning har äfven det s. k. öfvertrycksförfarandet, genom hvilket ett redan befintligt aftryck kan öfverföras på stenen och tryckas. Af trycket kan vara utfördt i litografi eller något annat grafiskt förfarande i streck- eller punktmaner, t.ex. boktryck, träsnitt, kopparstick, och förfarandet tillgår så, att af trycket tryckes med en speciell färg (öfvertrycksfärg) på ett med ett gummi- eller klisterskikt öfverdraget papper, hvarefter det bringas i kontakt med den torra stenytan. Genom att fukta papperets baksida upplöser man gummi- eller klisterskiktet, så att själfva papperet kan dragas bort och den feta bilden kvarstannar på stenen. Man kan äfven med fet krita eller tusch teckna bilden på ett med gummi eller klister öfverdraget papper och på nyss beskrifvet sätt öfverföra bilden på stenen.

Ett liknande förfarande är den s. k. autografien (se d. o.), som ofta användes, då det är fråga om att mångfaldiga handskrifter. Skriften utföres på papper med s. k. autografiskt eller l i t o g r a f i s k t  b l ä c k (se d. o.), i hvilket fett ingår som väsentlig beståndsdel, och genom pressning bringas papperet i kontakt med stenen, hvarvid den feta skriften öfverföres på denna. Har man på ett eller annat sätt anbringat den feta bilden på stenen, måste densamma "etsas", innan stenen är färdig för tryckning. Denna etsning har emellertid icke, som vid de egentliga etsningsförfarandena, till uppgift att åstadkomma någon relief, utan åsyftar att öka stenens porositet på de ställen, som ej äro täckta af bilden och därmed stenens förmåga att uppsuga och kvarhålla vatten. Etsningen sker med en med salpetersyra svagt surgjord lösning af gummi arabicum. Gummit intränger i stenens porer och bidrar i hög grad att hålla de icke tecknade partierna rena, d.v.s. hindra dem att taga färg. För tryckningen användas speciellt konstruerade litografiska tryckpressar (se d. o.). För mindre upplagor och för öfvertryck användes handpress, vid hvilken fuktning, invalsning etc. sker för hand, vid snällpresstryck ske dessa manipulationer automatiskt. En litografisk snällpress kan lämna 4-5,000 aftryck per dag.

Stengravyren skiljer sig väsentligt från den egentliga litografien och är till sin princip besläktad med kopparsticket, men den litografiska stenen ersätter här kopparplåten. För stengravyr användas; de hårdaste och finaste stenarna. Stenen slipas, behandlas med oxalsyra och finpoleras, hvarefter teckningen med gravernål, eller, i speciella gravermaskiner, medelst diamantspets, inristas i stenen. Stenen kan äfven, som vid kopparsticket (se Kopparstick och Koppartryck), förses med etsgrund och etsas; i detta fall är det fråga om ett verkligt etsningsförfarande. Infärgning och tryckning ske enligt samma principer som vid koppartrycket.

Vid kromolitografien l. färglitografien (jfr Färggravyr) framställas flera tryckstenar, hvar och en motsvarande en bestämd färg, och de resp. färgerna tryckas på eller vid hvarandra, så att den åsyftade koloriten erhålles. Färglitografien har mycket stor användning för framställning af kartor, etiketter, industriellt tryck etc.; äfven för framställning af de bekanta s. k. oljetrycken eller oljefärgstrycken användes detta förfarande. Stundom användas ända till 20-25 olika färgstenar för att åstadkomma åsyftad effekt. Som exempel på färglitografi kan hänvisas till de kartor i färger, som finnas i Nordisk familjebok, samt till pl. vid art,: Andfåglar, Bär, Dräkt, Höns, Keramik m. fl. Färglitografien utföres på så sätt, att konturteckningen med fettfri färg, "klatsch tryck", öfverföres på lika antal stenar, som man önskar färgstenar,: De partier af teckningen, som motsvara en viss färg, behandlas med litografisk tusch eller krita och tryckas sedan med motsvarande färg, på detta aftryck tryckes nästa färg o. s. v. Passningen åstadkommes genom uppnålning efter särskilda passmärken, som anbringas i konturteckningens kanter och utmärkas på hvarje färgsten.

Litografien, i synnerhet kritmaneret, användes på sin tid i stor utsträckning för att återge den äldre eller samtida målarkonstens alster och intog under 1800-talets förra hälft en afgjordt förhärskande ställning på den grafiska konstens område. Så i Pilotys stora galleriverk öfver samlingarna i Münchens pinakotek, så i det utmärkta s. k. Boisseréeska galleriverket med afbildningar af gammaltyska och gammalflandriska målningar, så i Hanfstängels Dresdengalleri. I Frankrike däremot upptogs den nya tekniken af konstnärerna som ett medel att utföra originalkompositioner, således på ett sätt, som är jämförligt med de äldre målaretsningarna (Vernet, Gericault, Charlet, Delacroix, Raffet, Gavami, Daumier, Carriere, Toulouse-Lautrec och många andra). De i Tyskland och Frankrike gifna föredömena följdes sedermera på andra håll, och äfven i Sverige ha ur den litografiska pressen framgått både återgifningar af målningar och ej få originalkompositioner (J. Cardon, se pl. II, Billmark, pl. l, Hj. Mörner, Södermark, Troili, Tollin, Wahlbom, O. Anderson, pI. l, R. Widing, Karl Larsson, E. Norlindh m. fl.).

Stentryckets svaghet ligger hufvudsakligen i dess oförmåga att frambringa skarpa bestämda linjer. Vid upprepad tryckning breda teckningens linjer småningom ut sig, hvilket menligt inverkar på af tryckets klarhet och skärpa. Däremot återger det på ett förträffligt sätt alla gradationer i ljusstyrka, från de högsta dagrar till den djupaste skugga. Det eger därför ofantlig mjukhet och äfven smidighet, men jämväl de bästa litografier få lätt en vek och obestämd hållning samt förefalla ofta suddiga. Emellertid är litografien, rätt använd, ingalunda något förkastligt artistiskt uttrycksmedel. Den borde tvärtom, genom de ringa svårigheter i tekniskt afseende, som teckningen medför för konstnären, i jämförelse med träsnittet eller kopparsticket och etsningen, samt genom den relativa säkerhet i afseende på resultatet, hvarpå han kan räkna, vara af ej ringa konstnärlig betydelse. Emellertid har denna lätthet gifvit upphof till mycken omogen dilettantism på det konstnärliga området, på samma gång som den stegrat stentryckets praktiska användning och betydelse. Som konstnärligt uttrycksmedel har litografien numera fått vika för de rent fotografiska eller fotomekaniska reproduktionsförfarandena, men har fortfarande mycket stor användning för industriellt tryck, karttryck, bildtryck, för tekniska och vetenskapliga verk, äfvenså, kombineradt med fotomekaniska reproduktionsförfaranden: autotypi, ljustryck etc., för framställning af färgtryck. Litt.: Richmond, "Grammar of lithography" (1886), Fritz, "Die photolithographie" (1895) och "Handbuch der lithographie" (1900), Munie, "Traité de lithographie" (1898), och Hesse, "Die chromolithographie" (1905).


Nordisk familjebok (1912).
Upk.* [G. H. W. Upmark.] J. Htzg. [Hertzberg, J., hoffotograf, redaktör.]


Läs mer:
Litografin Ville de Nycarleby ur Voyages [de la commission scientifique du nord] en Scandinavie ...
Litografin Ny-Carleby ur Finland framställdt i teckningar.

Litografisk kalksten. Se Litografisk sten.


Litografisk krita användes för teckning på kornad sten (se Litografi) och framställes genom att man sammansmälter 32 dlr hvitt vax, 16 dlr spermaceti, 24 dlr marseilletvål, 8 dlr schellack och 12 dlr kimrök. J. Htzg.


Litografisk skiffer. Se Litografisk sten.


Litografisk sten, Litografiskkalksten, Litografisk skiffer, en till juraperiodens aflagringar hörande lerhaltig kalkstensart, som på grund af sin täta, likformiga textur befunnits vara den för gravyr och tryckning på litografisk väg mest lämpliga stensorten (se L i t o g r a f i). Den bästa litografiska stenen erhålles från Solenhofen (Solenhofenskiffer), Eichstätt och Pappenheim i Bajern. Bergarten är afsöndrad i tjockare och tunnare plattar. Till färgen är den i allmänhet ljust gul. Utmärkt väl bibehållna djurlämningar i förstenadt tillstånd ha påträffats i Solenhofenskiffern; särskildt är att märka det betydelsefulla fyndet af urfågeln, Archæopteryx (se d. o.). E. E.


Litografiskt bläck l. Autografiskt bläck användes för skrifning af sådana manuskript, som skola mångfaldigas genom litografiskt öfvertryck (se L i t o g r a f i), och består af ungefär samma beståndsdelar som l i t o g r a f i s k   t u s c h (se d. o.), men med tillsats af så mycket vatten, att blandningen får flytande form.
J. Htzg.


Litografisk tusch, en blandning af talg, vax, tvål, schellack och kimrök, som användes för teckning på den litografiska stenen. Ett lämpligt recept är följande. 16 dlr [delar] ren fårtalg, 10 dlr vax, 16 dlr marseilletvål, 14 dlr schellack, 5 dlr kimrök smältas tillsammans; blandningen, som har fast konsistens, utrifves med vatten, så att en lagom flytande vätska erhålles.

J, Htzg,

Litokromi (af grek. li'thos, sten, och chröma, färg), litografiskt färgtryck. Se L i t o g r a f i.