L e o  Å g r e n s  s e n a s t e

Leo Ågren har utkommit med sin sjunde bok, Ballader kallar han den.

I denna bok går Ågren nog samma väg han tidigare beträtt, dvs. han tar upp precis samma ämnen som för honom är, vill man säga, självklara. Det är inte vad ämnesvalet beträffar vi möter någon ny Ågren, men väl vad stilmedlen, kompositionen och sättet att se beträffar. Vad det sistnämnda beträffar ser Ågren här problemen ur en vida större synvinkel än han tidigare gjort. Hans stil är nu mer koncis, lättläst, lugn.

Det är därför vi nu möter en ny Leo Ågren. Och en sympatisk diktare Ågren, som förmår lyfta skildringen från det snäva och bundna till den verkliga konstens all tid och rum omfattande allmängiltighet. Han ställer individen mot kollektivet. Ballad visar kluvenheten i vår tillvaro, ångesten över att måsta dö, ångesten över att tvingas döda …

„Jag vet med mig att jag är villig att ge mitt liv i natt om det krävs av mig. Därför har jag också rätt att ta de liv, som står emot den stora idén …“, säger han på ett ställe, men också: „Det finns ingenting som hindrar att vi kombinerar hämnd med rätt där det låter sig göras“. Att Ågren verkligen ser problemen ur olika aspekt ser vi också av denhär repliken: „Vi måste döda, svarade hon, men vi får inte göra deras offer meningslöst“. Men också det här resonemanget: „Eriksson säg att världen ändå är god. Säg att den är god innerst inne. Säg att vi inte behöver mörda. Säg att livet kommer att segra …“. Ågren tror nu som förr på Livet och Kärleken: „Och när jag steg in i fångbilen visste jag att vi trots allt segrade, att livet alltid skulle stå som segrare, alltid. Att det inte finns någon orsak att förtvivla. Så länge kärleken finns“.

Ballad kanske belastas av några svagheter i detaljerna, men vad den novellistiska sviten i stort beträffar är den en fullträff, en stor framgång för Leo Ågren.

V. N.
— — — — — — — —
Å g r e n,  Leo: BALLAD
105 sidor. Söderströms.



Vilhelm Nyby, Österbottniska Posten nr 16/1962.


Läs mer:
Om tillkomsten av Gösta Ågren.
Boken filmades 1968 av brodern Gösta Ågren.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2004-08-07.)