Jeppovakterna som beundrade gatlampan fick mig att anknyta till detta, skrev Lars Pensar.

 


Några 50-årsminnen från Nykarleby

På söndagen passerades en datumgräns i Finlands historia, vars betydelse en stor del av stadens nuvarande invånare hört berättas om, men inte upplevat. Man tänker på de spänningsmättade dagarna kring den 28 januari 1918, då de ryska trupperna skulle avväpnas och föras ut ur det självständigt förklarade Finland.

Det första världskriget hade upphört. Kejsardömet Ryssland var störtat. Bolsjevikerna hade tagit över och godkänt Finland som en självständig stat. Men de tiotusentals ryska soldater, som voro förlagda i vårt land, reste inte hem frivilligt. Här hade särskilt de högre officerarna det tryggt. I hemlandet kunde vad som helst inträffa. Och vad värre var. Den ryska soldatesken gjorde gemensam sak med våra röda garden och hotade att bli en fara för vår självständighet, detta hände särskilt i södra och mellersta Finland.

Enligt en karta i ”Mannerheims minnen” var ungefär 300 ryska soldater förlagda till Nykarleby med omgivning. Av dem fanns 30 i Socklot, där ett artilleribatteri dessutom med två långskjutande kanoner fanns på Gråsön. Ett annat batteri fanns i Monäs med omkring 50 man. Resten låg förlagt i Nykarleby med manskapet i den dåvarande Rings gården vid nuvarande Bio Scala (en flygel av gamla Rings finns ännu kvar) och ett kustbatteri med tvenne mindre kanoner vid Andra sjön. Den s.k. Nylundska gården var förläggningskasern vid hamnen. Officerarna i staden bodde i olika gårdar. På hösten 1917 var över tusen ryska soldater t.f. inkvarterade i normalskolan, där stadens invånare fick betrakta deras sportlekar och övningar på torget, berättar Rudolf Holmström. Men dessa flyttades sedan söderut, vilket var en lycka för staden, när det äntligen begav sig.

Det var ju förbjudet med offentliga skyddskårer, men dylika bildades långt före ovannämnda datum på olika håll i landet, oftast under sken av brandövningar, gymnastikövningar och dylikt. I Nykarleby fanns den händelserika natten en samling som uppgick till ungefär 135 man bestående av dylika brandkårister och skyddskårsmän samt frivilliga ungdomar. Anförare för truppen var Verner Labbart från Vasa. Men med utrustningen var det si och så. Männen var utrustade med några graftongevär, mynningsladdare, hagelbössor och revolvrar. De andra hade gärdsgårdsstörar, yxor osv.

I Socklot var det något bättre ställt, berättar Evert Smeds. Där hade man 12 ordentliga gevär, tack vare närheten till kusten. [Tack vare ”närheten till kusten” hade man några år senare också tillgång till annat ...] Därför satte Labbart först i gång med avväpningen av förläggningen i Socklot, för att få gevären frigjorda för det — som man trodde — större äventyret i staden. Men det hela gick smärtfritt på alla orter. Inget blod behövde flyta. Endast två skott lossades i misstag, det ena i förstugan vid Rings och det andra utanför officersbostaden i den nuvarande Lindholmska gården. Också vid Andra sjön och i Monäs avlöpte det hela utan skottlossning.

I befrielsetruppen deltog förutom ovannämnda brandvärnsmän och skyddskårister även många seminarister, bl. dem T. Granqvist som då var i klass ett i Semi. Även många av stadens ynglingar ville vara med och hade utrustat sig, så gott de kunde, berättar en dåtida 15-åring.

Krigsbytet blev ganska betydande. Ungefär 250 gevär, ovannämnda 4 kanoner, samt många handgranater och tusentals kg sprängämnen samlades in. Dessutom sammanfördes de ryska soldaterna från nejdens förläggningar och placerades i seminariet, som inhägnades och förvandlades till koncentrationsläger. Också från andra trakter fördes fångarna hit. Småningom kunde man hemsända en del av dem, sedan den nya järnvägslinjen Haapamäki — Pieksämäki — Nyslott — Ellisenvaara öppnats. Ture Granqvist var med om en sådan transport. Omkring 250 ryska soldater fördes den vägen via Sordavala över gränsen. Under tiden kämpade de vita mot de förenade ryska och röda skarorna söder om en front som sträckte sig från Bottenhavet över Vilppula och ut till Vuoksens mynning vid Ladoga.

Det hade blivit en kamp på allvar. Den planerade avväpningen av ryska soldater förvandlades till ett blodigt inbördeskrig i de södra delarna av landet. På högre ort hade man kanske väntat sig detta. Därför hade många unga män redan tidigare sökt sig över till det kämpande Tyskland för att lära sig militärisk organisation. I den s.k. 27 Jägarbataljonen i Tyskland hade 1.800 man skolats för kommande behov. Från Nykarleby torde ett tiotal ha deltagit, av dem tre seminarister.

Men av dem som var med den händelserika natten till den 28 januari 1918 i Nykarleby stad torde endast 4—5 personer numera finnas kvar på orten.



Österbottniska Posten nr 5/1968.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Frihets-/Inbördeskriget.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2006-03-12/HK.)