Nybyggargärning av makarna Lönnqvist
på Boxalmyren i Nykarleby

Det låter som en nybyggarskildring från de första kolonisationstiderna, då Amanda Lönnqvist på Boxalmyren berättar om hur mannen och hon med sex små barn flyttade ut för att bryta mark på myren. Och dock hände detta för knappt 30 år sedan. Då var Boxalmyren endast en myr. Nu finns där ett välskött hemman på över 30 tunnland odlad jord, en traktor och ett eget el-verk samt en paradväg på 1350 meter till byvägen Kovjoki–Markby. Vägen har sönerna egenhändigt byggt och överhuvudtaget är hela lägenheten och allt övrigt på Boxal egna händers verk. Detta skriver Hbl, som nyligen utsåg fru Lönnqvist till månadens namn. Att det var ett gott val är säkert. Läs här om bragden på Boxalmyren.


Medan mannen, likt en sentida Bonden Paavo, grävde dubbelt djupare diken för att hålla frosten borta utförde hustrun Amanda i all stillhet sin stora gärning i nybyggarhemmet på myren. Hon strävade idogt som han, uträttade alla de tusen och en sysslorna i det halvfärdiga hemmet och fostrade de sju barnen – det sjunde föddes i hemmet på Boxalmyren – till präktiga samhällsmedborgare. Det är en livsgärning lika beundransvärd i sitt slag som mannens nybyggarbragd.

Det är i gränsregionerna mellan Markby och Kovjoki som denna nyodlargärning utförts. År 1931 inköpte Karl Lönnqvist ett skogsskifte i vilket även Boxalmyren ingick. Genom denna hade något år tidigare en utfallskanal grävts för sanering av myren. Fångdiket hette kanalen och det heter den än idag. Den grävdes av fångar, huvudsakligast spritsmugglare som sattes i produktivt arbete. Vid en skiftesförrättning som genomfördes i byn omkring 1930 blev Lönnqvist utan tomt i byn och då vaknade hos honom tanken att flytta ut och bryta jungfrulig mark på myren

1931 blev tanken verklighet och han satte igång med de första utdikningarna. Familjen bodde fortfarande i byn medan mannen arbetade på myren, 7 km bortom bygemenskapen. Han byggde en liten stuga invid Fångdiket och efter fyra år hade han brutit så mycket mark att familjen kunde flytta ut till sitt nya hem.



[Det står ”Lönnkvist” vid den vita fläcken i nedre vänstra hörnet, så jag tror det är rätt del som visas. Markbyvägen går från överkant snett ner mot höger, där Långholm finns. Förstoring. Från Google maps.]


NYBYGGAR- OCH ÖDEMARKSLIV.

Det blev det verkliga nybyggar- och ödemarkslivet. Ingen väg fanns dit ut, endast längs fångdikets vall kunde man nödtorftigt ta sig fram till den lilla stugan och nyodlingen på myren. Markerna var frostömma och skörden frös ofta bort. I den lilla stugan trängdes familjen på åtta personer och tillökning blev det kort efter utflyttningen, då det sjunde barnet föddes. Det äldsta var då tio år. Första året efter utflyttningen var en kamin gjord av ett oljefat den enda eldstaden och på den kokades all mat som skulle mätta sjubarnsfamiljens hungriga munnar. För att skaffa den måste mannen allt emellanåt vara borta i arbete för att förtjäna pengar – hugga ved i skogen eller jobba med något annat inkomstbringande ... På den tiden fanns inga barnbidrag som hade lättat på de värsta Så kom krigen och nybyggarfamiljen fick klara sig utan husbonde och leva på frontmannalönen tills han återvände. Men de gick också de åren på något sätt. Mannen återkom och fortsatte att bryta mark. Så kom barnen i skolåldern och med det följde nya bekymmer. Skolvägen var 7 kilometer lång och dålig. Men barnen vandrade sina 14 kilometer om dagen och klarade skolgången liksom alla andra. Det var lika segt virke i dem som i föräldrarna.

Inte var det lätt, det ska Gud veta, säger fru Lönnqvist när hon stillsamt berättar om alla vedermödor som mötte. Men när vi en gång hade gett oss i kast med det hela så var det bara att fortsätta. Vi tyckte att det inte fanns någon återvändo. Och det gick ju också på något sätt, säger hon. Om sitt eget slit med att fostra barnen och sköta hemmet talar hon inte så mycket, det är mest om mannens arbete hon berättar och ställer sig själv i skymundan. Hon berättar hur han slet hela dagarna och halva nätterna med att dika ut kärret, röja björkarna som växte där, bränna det metertjocka torvlagret för att komma till fastare jordmån där havren kunde slå rot. Hon berättar hur han lade teg till teg och hur frosten ofta tog havren och kornet och hur potatisen slog fel i torvjorden, som inte alls var lämpad för sådan odling. Hon kan räkna upp besvikelser av olika slag som avlöste varandra under de första svåra åren. Men hon berättar hellre om de få glädjeämnena som lyste upp tillvaron någon gång också, om mannens sega framåtvilja och aldrig svikande tro på de bättre tider som snart skulle följa. Glädjeämnena var få, men de som fanns uppskattades desto mera.

När familjen flyttade ut 1935 fanns på Boxalmyren bara den svarta dikesjorden som mannen skyfflat upp och den bruna avbrända kärrjorden. Inte en blomma eller minsta färgklick fanns som skulle gett en smula liv åt den svartbruna tristessen. Men en dag kommer pojken Erik glädjestrålande till sin mamma och berättar att han funnit en blomma. Det var bara en ogräsplanta med rödgula blommor och trots allt en ljusglimt i allt det mörka. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det var så rörande, men tillika så betecknande för vår tillvaro, säger fru Lönnqvist.

Karl Lönnqvist dog 1954. Han fick inte se den nya vägen som han drömt om och som skulle bryta isoleringen. Men han hann i varje fall se det vackra resultatet av sin odlargärning, hur åkern växte fram ur kärret och blev ett hemman som hör till de större i byn. 15 hektar nyodlade han egenhändigt och 5,5 hektar inköptes senare. Och den magra jorden hade efter hand börjat få allt större must och ge goda skördar och från den utdikade myren svepte inte längre den iskalla frosten över fälten och spolierade skörden.


HELLRE 6 ÅR PÅ BOXAL ÄN INGENJÖR I STOCKHOLM

Barnen har vuxit upp till dugande och präktiga ungdomar och alla utom sönerna Erik och Ragnar har flugit ur boet. Nu är det de som sköter gården och mor Amanda får andas ut ett tag. Erik har förresten helt nyligen återvänt hem från Sverige där han vistats i tio år. Han läste Hermods kurser, gick i tekniskt institut och avlade ingenjörsexamen. Han hade en fin anställning på L.M. Eriksson i Stockholm men lämnade den och återvände till Boxalmyren. Det är bättre här hemma ändå och föräldrarnas nyodlagärning förpliktigar. Man kan helt enkelt inte lämna Boxalmyren säger Erik Lönnqvist.

Den lilla grå stugan står ännu kvar på andra sidan Fångdiket. Den är fallfärdig och dömd att rivas. Men först när jag är död säger mor, det är så många minnen förknippade med den stugan, där vi nio personer bodde lika många år av vår tid här på Boxalmyren. Det var slitsamma och arbetstunga år över all måttan, men det var år fyllda av förhoppningar och tro på framtiden. Och när jag ser den stugan kommer jag alltid att minnas hur det var då och förstår att bättre uppskatta hur bra vi har det nu.


Österbottniska Posten nr 2/1962, tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Inget skryt, ingen sjävlförhävelse, nästan som en morgonsamlingstext. Livet är hårt, så är det bara.



Läs mer:
Möte 1919 om torrläggning.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2017-08-17, rev. 2019-02-03 .)