Den tunga trafiken
över stora bron

    En nyss timad trafikolycka har aktualiserat en fråga, som torde vara värd allvarlig eftertanke. Redan under åratal av livlig trafik har infarten till bron på västra sidan om älven ansetts vara en farlig plats. Med de alltmera växande lasterna på nutida bilar är det dock skäl att nu börja tänka på, om inte själva bron är en lika farlig, ja, kanske farligare plats. Någon skylt angivande brons bärförmåga finns inte, knappast har väl ens denna bärförmåga utretts på senare tid med sakkunniga beräkningar. De moderna långtradarna betyder numera en 12—15 tons belastning av bron otaliga gånger i dygnet. Bilarnas stötar mot ojämnheter gör belastningspåfrestningarna ännu mera krävande. Tyngre bilar kanske nu och då passera bron och sammanstötande omständigheter kan göra att tvenne lastbilar möts på bron med en sammanlagd vikt av kanske 25 ton. Är denna bro verkligen konstruerad för dylika påfrestningar? Måste allvarsamma olyckor inträffa med spolierade människoliv och materiella skador av stor ekonomisk betydelse som följd, förrän denna sak undersöks och om nödigt ställs i rätt förhållande till den moderna trafikens behov?
     Stora bron skötes och underhålles nu av Nykarleby stad. Staten har icke ansett sig böra befatta sig med den under hänvisning till att den utgör förbindelse mellan tvenne stadsdelar och sålunda är jämförbar med en gata i staden. För trafiken inom vår stad erfordras dock ingalunda någon bro för 20—30 tons belastningar och staden har ej heller ekonomiska nöjligheter att hålla sig med en sådan bro. Skulle en olycka inträffa och bron lida skador, skulle detta betyda sådana utgifter för staden att den knappast skulle gå i land med dem åtminstone icke utan stora uppoffringar från skattebetalarnas sida. Skall en dylik tingens ordning få fortbestå?
     Brons huvuduppgift är ingalunda numera att utgöra en förbindelselänk mellan staden och nystaden, ehuru den som sådan är nödvändig. Långt mera är denna bro nu en viktig del av riksvägen norrut och betjänar den alltmer växande trafiken på denna allmänna landsväg. Det naturliga är att staten tar omhand skötseln av denna bro på samma sätt som den sköter riksvägen i övrigt. Landsvägstrafiken har numera nått en storleksordning, som gör den till ett riksintresse och ingalunda en angelägenhet för en småstad med begränsade resurser.
     De första åtgärder, som borde vidtagas, vore ovillkorligen att varningsskyltar för osäker bro skulle uppsättas tills man kunnat utröna vilken belastning bron garanterat kan tåla. Om så befinnes nödvändigt kan bron därefter på statens försorg förstärkas, så att den motsvarar trafikens krav, och i fortsättningen skötas av staten. Sker icke detta, bör väl staden i eget intresse förhindra att en överbelastning av bron leder till svåra olyckor.

[Kyrkan i slutet på 1960-talet. Notera den den trearmade belysningstolpen och på den den röda och vita skylten som visar att riksvägen går genom staden. I prästfarstun som skymtar bakom den blå Opeln (?) finns ”tvenne gravstenar”. Vykort, foto: Volker von Bonin, Kuvataide—Bildkonst nr 627/3. Baksidan visar en variant på stadsnamnet: Uusi Kaarlepyy.]