Första maj 1912

En ungdomens och vårens fest
Första maj
Socklot ungdomsförening
Dödsfall

En ungdomens och vårens fest firades den 1 maj på aftonen i missionshuset. Festen inleddes med ett kortare hälsningstal af pastor H. Josefsson, hvarpå sång utfördes af frälsningsarméns kör. [Ekumenik redan då!] Därefter bestegs talarstolen af direktor K. E. Wichmann, som i ett med intresse åhördt tal berörde firandet af första maj från historisk och kristlig synpunkt. Dir. W. uppläste härefter en utläggning öfver Hes. 7 kap. af den amerikanska predikanten dr Talmage. Efter en paus och sedan kören ytterligare sjungit några sånger, upplästes en religiös dikt, „Frid”, af seminaristen Algot Jansson, hvarefter pastor Josefsson i ett medryckande och af varm känsla för ungdomen buret tal tolkade vårens betydelse i naturen och i människolifvet.

Sista numret på programmet var Titanics dödshymn, „Närmare, Gud, till Dig”, hvilken först sjöngs af kören och hvaraf sedan de närvarande stående afsjöngo sista versen. Sången, som gjorde ett mäktigt och gripande intryck, ingår på annat ställe i tidningen. [Titanic hade gått under knappt tre veckor tidigare, den 12 april 1912.]

Missionshuset var under festen till trängsel fylld, och äfven i tamburen syntes ett antal åhörare, hvilka icke fingo utrymme inne i salen.

Första maj ingick med bitande nordlig vind, åtföljd af låg temperatur. [Historien upprepar sig allt för ofta …] Solen, som visserligen sken så godt som hela dagen, förmådde dock inte locka större skaror människor ut i det fria.

Half 8 tiden på morgonen tågade seminaristerna med sin fana i spetsen till stadens torg, där musik och sång utfördes. Senare på dagen spelade hornseptetten på bergsklacken utanför lektor Mennanders bostad. På eftermiddagen företog Nykarleby änglar [eg. sångkör, men jag lät det ursprungliga OCR:ade ordet vara kvar] en utflykt till Jutas, där aftonen förflöt under sång och lek. Kaffepannan anlitades flitigt, och sedan körens energiska och intresserade ledarinna, fröken M. Castrén bliflvit hurrad, anträddes återfärden till staden.

[Burkarnas tåg nedför Brostubacken året 1957, alltså för 61 år sen. Bärare av Finlands fana är Unto Rehula, senare Thomas Rehula. Backens jordfasta rester av berget syns tydligt. De fick bilarna att hoppa o skramla när man körde uppför. Förstoring.]

Soklot ungdomsförening föranstaltade en soaré i föreningshemmet den 1 maj. Efter avsjungandet af en sång hälsades den tillstädeskomna allmänheten Välkommen af ordföranden John Harald i ett tal, hvari tillika berördes ungdomsföreningsarbetet och våren. Härefter följde sång af föreningens kör, hvarpå seminaristen V. Ahlskog höll ett med intresse åhördt föredrag om folkbiblioteken och ungdomsföreningarna.

Efter kaffepausen sjöng kören Modersmålets sång och några folkvisor, hvarefter föreningens sekreterare Ellen Smeds med känsla och värme deklamerade dikterna „En sång till det unga” af Gunnar Hede och „Ungdomen” af Runeberg. Soarén afslöts med sång och dans. Publiken var fåtalig, mest ungdom. Föreningen har genom soarén velat förskaffa en behöflig förstärkning till bibliotekskassan. Det lilla bibliotek, som finnes i Soklot, har på fyra år inte blifivit förstärkt genom inköp af nya böcker, men hoppas föreningen nu att åtminstone i någon mån kunna tillgodose ortsbefolkningens behof af nyare litteratur.

Dödsfall. Efter endast en kort tids sjukdom afled å Eira sjukhus i Helsingfors den 28 april bondesonen Alfred Andersson från Kovjoki i en ålder af 35 år. Den aflidne hade bl. a. i sin hemby mer än andra verkat för bildning och framåtskridande. Han var sålunda en bland stiftarena af Kovjoki ungdomsförening och andelshandel. Under sin vistelse i Afrika samlade han medel för ett orgelharmonium till folkskolan i sin hemby. Då samlingshuset uppfördes i Kovjoki, var det han, som genom att utaf egna penningar bidraga till att huset kom till stånd. Sedan ungdomsföreningens början har han också varit dess stödjepelare. Budskapet om hans, mänskligt sedt, för tidiga bortgång har därför väckt sorg och saknad såväl bland anhöriga som vänner och bekanta.

Den aflidne blef ett offer för den s. k. minsjukan, i hvilken så mången emigrant dukat under. Mången skall länge sakna den redbara och trofasta kamraten och ungdomsvännen. Hvile han därför i frid i fosterlandets sköte!