Blickfältet.

[den första julen utan krig och med en gran
som inte fått stråla under tre jular]

På många år har vi icke upplevat en så fridfull julhelg som i år. Under de närmaste dagarna före jul hyste man visserligen betänkligheter för julvädret. Det klarade sig. Det blev uppehållsväder, och på morgonen annandag jul var marken precis så vit som den skall vara, för att man skall förnimma den verkliga julstämningen. Skramlet från de rullande kärrorna har i viss mån stört, men det tunna snölagret har åtminstone tjänstgjort som ljuddämpare. Slädarna har inte heller helt lyst med sin frånvaro på vägarna. Temperaturen har varit behaglig, och decembersolen har dagligen under några korta timmar bjudit till att hålla bekymrens veck borta från jordvandrarnas nunor.
    I synnerhet den, som under de långa julkvällarna fått fröjda sig åt "världens vackraste julgran" ett stycke nedanför fönstret, känner sig belåten med julen. Staden är prydd liksom till fest. Till den angenäma anblicken bidrar i hög grad de för Nykarleby så utmärkande julstjärnorna. Julkyrkorna har varit väl besatta, och alla medmänniskors anleten präglas av förnöjsamhet. Undertecknad har inte förmärkt mer än ett sprucket ackord i julhymnen.
    Annandag jul på morgonen var stadens gran inte mera världens vackraste. Nertill var den alldeles mörk, ty några märkunderliga individer — säkerligen från någon annan planet — hade under natten farit iväg med flera lampor. På morgonen stod stadsdirektören [Mouritzen] stum av förvåning vid granen. Sådant okynne hade han inte kommit att tänka på.
    Hur vore det att nästa jul inne i kvistarna gömma ett tiotal varv strömförande blankledning? Verklig julglädje kan lampnissarna inte ha erfarit. Något straff skall synden få.