NÅGRA HISTORISKA REFLEXIONER

[Vissa uppgifter får man ta med en nypa salt och Ingolf Friman lär inte ha varit den mest tillförlitlige sagesmannen.]


Den svenska (germanska) bosättningen i svenska Österbotten är enligt nyare språk- och fornforskning urgammal. Man har bevis för att germansk befolkning levde inom spridda bosättningsområden längs den dåtida kusten redan under stenålderns dagar, för mer än 3000 år sedan. Vi har inga fynd, som skulle utvisa, att människor bott här före istiden, för 10.000 år sedan, ty de 100-tals m tjocka glaciärerna krossade och sopade bort allt i sin väg.

Av gjorda fynd och gravar samt rester av enkla boplatser, vet man dock, att även Nykarleby älvdal samt Vörå och Storkyro älvdalar har haft befolkning redan i urminnestid. Hela Finlands kust hade naturligtvis bosättningsområden, tätast dock enligt arkeologerna i de områden, som ännu har svensk bosättning.

Man har sålunda hittat föremål från dessa förhistoriska tider inom Österbotten på en landremsa, som är 2—3 mil bred räknat från vår n.v. kust och sträcker sig till Kristinestad i söder till Uleåborg, Kemi och Haparanda i norr. Men även de tavastländska insjöområdena synes ha varit kära boplatser för folkstammarna.

Dessa människor kände inte till varken jordbruk eller boskapsskötsel, utan främst fiske, men även i någon mån jakten, gav dem deras levebröd. De kunde inte ens tillverka nödiga lerkärl, varför detta blev förunnat senare släktled.

Den jord som vi nu bebor och odlar är gammal fädernejord, fast mycket av det vi ser vid kusterna under århundraden stigit upp ur havet. Enligt gjorda beräkningar, höjer sig landet i trakten av Vasa ungefär 1 m på 100 år, något lägre här. Därför finner vi de flesta föremålen och boplatserna från forntiden och senare epoker tiotals mil inne i landet. De flesta av våra kustslätter är gammal havsbotten eller uttorkade älvar och vattendrag. Så är det även med många av våra stora hjortronmossar. De har kanske varit grunda sjöar, som uttorkat genom landhöjningen.

Under de stora folkvandringarnas tid, några hundra år efter Kristi födelse ser det ut, som om denna kustbefolkning skulle minskat och delvis försvunnit, vart vet man inte. Det var då som de finska folkstammarna, under påtryckning av asiatiska rövarhorder sökte sig över till Finland från söder och sydost och slog sig ned på de tidigare bebodda, kanske nu övergivna fornsvenska boplatserna särskilt i söder och sydväst.

Så under vikingatiden och kanske något tidigare får våra kusttrakter nya inflyttare från väster. Och sedan under korstågens tid på 1100—1200-talen och den därmed företagna erövringen och anslutningen av Finland till Sverige ökar naturligtvis den svenska inflyttningen, och det blir de svensktalande kustbyggarna, som lägger grunden till landets kulturella och materiella utveckling.

Ända fram till korstågens tid (och naturligtvis ännu länge efteråt) levde folket i hedendomens mörker. De hade en hel mängd olika gudar, som dyrkades och betjänades på olika sätt. Likaså var tron på onda makter stor, detta ännu länge efter kristendomens offentliga antagande i landet.

När vi rör oss på havet utanför Nykarleby, omges vi av en rik skärgård, där öar, och kobbar är uppkallade efter fornnordiska gudar. Vi nämner Torsön, efter Tor, o. Frösön efter Frej, fruktbarhetens gud, samt Ranviken i Socklot efter Ran. Ran, Näcken och Ägir hörde enligt folktron till de onda makter, dit även jättar, dvärgar, älvor och alfer hörde och som hade mycket att säga till om på vattendragen och sjöarna. För att få de goda gudarna på sin sida och för att stämma de onda makterna mildare, offrade (blotade) man åt vardera grupperna. Man hade vissa boplatser, där offren framburos. Man kan också tänka sig, att bilder av dessa varelser inhamrades i stenar och berg på fiskeplatserna ute i den dåtida skärgården, dit sannolikt alla högre platser i Nykarleby i dag hör. Säkert var höjderna i Källbacken samt Sockenstuguberget och den s.k. Sundellsåsen ovanom Brostugan jämte Brostuguberget de enda punkterna, som syntes över havsytan under den äldre medeltiden. Storbron ligger i dag säkert mellan 10—20 m över havet och de nämnda höjderna betydligt högre. Då kan vi räkna ut, var Nykarleby fanns för 1.000 år sedan.

För någon tid sedan berättade Ingolf Friman från Jakobstad, att han funnit forngravar uppe i Källbacken. Han påstod även, att han funnit en gammal hällristning vid Brostugan, vilket vi även konstaterade på ort och ställe. Med litet fantasi och i lämplig belysning tycker man sig se konturerna av ett behornat huvud, kanske av Ran eller någon annan vattenalf, som fiskarna velat blidka för att få lycka på sina fiskefärder.

Här på vår ort vore säkert ett och annat ännu att utforska, som t.v. ligger förborgat, eller kanske går förlorat för evigheten. På 1920-talet fanns vid Brostuguberget en jättegryta, som bykgummorna kokade sönder [?]. En vacker dag går kanske stadens fäder till attack mot själva berget med dess hällristning, dess stöt- och läsida samt de tydliga refflorna, utvisande den väg ismassorna en gång sökte sig mot varmare trakter. Den som lever får se.

R.




Österbottniska Posten nr 25/1965.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Olav Ahlbäck om önamnen.
Varggrottan där det finns rester av föristida bosättning.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2004-03-20, rev. 2017-02-13/HK.)