In memoriam
Till Hanna Holmboms minne.
I
skogsbacken hade hon sitt lilla bo. Där blommade hon och lyste i kapp med de andra skogsstjärnorna. Den som på sin väg mött Hanna
Holmbom, har fått se in i ett ansikte så soligt och förnöjt som om hon ägt hela världen. Hon hade också något
att ge sina medvandrare, ty hon hade ett rikt förråd att ösa ur. Hela himmelriket hörde henne till. Hon ägde konsten att få
fram det bästa inom en. Tacksam kände man sig mera än annars efter mötet med henne eller förebrådde man sig att man ej var
mera glad och tacksam för det goda livet ändå givit en. Det är säkert mången som känt sig rik och lycklig när
dem gavs ett tillfälle att räcka henne en hjälpande hand, ty hon ägde konsten att ta emot, så att den som gav fick mest. Mig tyckes
att hon fyllt sin bestämmelse och rätt förvaltat det pund Gud gett henne. Nu har den blida skogsblomman för sista gången böjt
sin stormpiskade stängel mot jorden och, slutit sin kalk för att i en ljusare värld åter öppna den och se in i den fullkomliga
ljuskällan, varur hon redan här så flitigt öste och så kunde lysa upp vägen för mången trött medvandrare.
Give Gud att vi alla så kunde fylla vår uppgift i livet!
Frid över hennes ljusa minne.
E...h
A….s
|
