Som politisk fånge i Wasa och Petrograd.
en nykarlebybos upplevelser.
En av de personer, som för snart ett år sedan häktades härstädes och sedermera suttit inspärrad en längre tid som politisk fånge i Spalernajafängelset i Petrograd, tills han vid revolutionens utbrott lösgavs och i början av denna vecka återvände till hemmet, har lämnat oss nedanstående skildring av sina upplevelser under fängelsetiden.
Häktningen.
Jag var visserligen varskodd på förhand och anade därför, vad som väntade mig, började vår meddelare, men det kom dock såsom blixten från klar himmel, när jag den 9 maj på kvällen senaste vår fann fem gendarmer i sällskap med stadens polischef stiga in i mitt hem. Här vidtog husundersökning omedelbart. Något komprometterande kan därvid icke ha kommit i dagen, men jag förklarades emellertid häktad och fördes till stadens polisbutka, där jag snart fick sällskap av tre andra olycksbröder. Efter ett par dagars vistelse här fördes vi alla fyra med fångskjuts till Wasa, där vi för några dagar internerades i polishäktet. I den cell, dit jag instuvades fanns ingen brits, ännu mindre sängkläder, och hade jag inte själv medfört en dyna och en filt, skulle jag nödgats ligga på nakna golvet.
I Wasa länsfängelse.
Under stark bevakning av polismanskap och gendarmer fördes vi efter några dagar i och för rannsakning till länsfängelset. Den tid av omkring sex veckor jag tillbragte här var den minst oangenäma under hela min fängelsevistelse. Jag fick för min enskilda del den uppfattningen, att fängelsets chef sökte göra vår tillvaro så dräglig, som den under för handen varande omständigheter kunde bli. Större delen av dagen fördrevs med slöjdarbete i min som i de övriga politiska fångarnas cell.
Rannsakningen i målet emot oss hade förekommit vid två sammanträden. och efter det senares slut förklarade rättens ordförande, en rysk militärperson. att vi tillsvidare kommer att underkastas en strängare bevakning än dittills. Varför vi anklagades, fingo vi inte klart för oss, medan vi voro här. På min fråga vilken straffvärd handling jag hade begått, fick jag av ordförande intet annat svar än ”säg vad ni vill, jag vet att ni är skyldig”. Vi hade visserligen rätt att besvära oss över utslaget, men då vi varken fingo reda på vart vi skulle vända oss med besvären eller anlita någon jurist, hade vi föga nytta härav. Det enda jag fick klart för mig var att jag anklagades enligt två lagparagrafer av vilka den ena föreskrev åtta års straffarbete och den andra – hängning. Min ställning var således föga angenäm.
Hur länge man hade för avsikt att kvarhålla oss i Wasa, är mig obekant. Men kort efter midsommar inträffade en händelse som helt tvärt ändrade situationen. Två politiska fångar lyckades rymma, generalguvernör Seyn kom ett par dar senare på inspektion och följande morgon, kort före tågets avgång väcktes vi med order att göra oss klara att följa med.
Till Petrograd.
Det bar iväg till stationen för tre av oss, medan den fjärde fick stanna kvar i Wasa. Vi fördes i fångvagn med sex poliser som eskort och som anförare titulus Sole, samma person som vasaborna denna vecka blivit i tillfälle att göra sig av med. Vi stuvades in i en fångvagn, envar bevakad av tre poliser och två detektiver, vilka under hela vägen till Seinäjoki höllo sina argusögon på oss. Att vi skulle fått tilltala varandra kunde självfallet inte komma på fråga.
Det var en ledsam dag, och man hade svårt att hålla humöret uppe. Vi hade inte den ringaste aning om vart man skulle föra oss, och för min tanke svävade ofta de två paragraferna, som talade om åtta års straffarbete och hängning.
I Seinäjoki överflyttades vi i samma avdelning och fingo därigenom det något drägligare. Bevakningen var inte heller lika småaktigt sträng som dittills. Före tågets avgång härifrån underkastades jag emellertid en lindrig kroppsvisitation – lindrig nämligen i jämnbredd med vad jag senare varit med om i det ryska fängelset – av wasadetektiven Wallenius, som trodde sig kunna överkomma något slags eggvektyg, med vilket jag möjligtvis kunde göra mig illa. Färden fortsattes sedan utan några anmärkningsvärda tilldragelser.
I Spalernaja.
Den 4 juli anlände vi till Petrograd, från vars finländska järnvägsstation vi tågade till fots till fängelset – alldeles som de höga herrarna Seyn och Bobrovitinoff fått göra det, en av de senaste dagarna. Jag förde med mig från stationen nödiga sängkläder, dyna filt och täcke. Vi kom omsider till Spalernaja, fördes in på kansliet och inregistreradades i fängelsets rullor. Här skildes vi åt för några månader framåt. Den ena av mina olyckskamrater instuvades i andra våningen, min andra kamrat beredde man plats i tredje våningen och jag själv stoppades in på en våning ännu högre upp. Inalles hade fängelset 6 våningar, men då vi inte voro fler finländare denna gång, hann det inte till en för varje våning.
Inföst i min cell tog jag denna i närmare skärskådande. Det var med tungt sinne jag konstaterade att den inte var lämplig till bostad för en mänsklig varelse. Det kändes så mycket bittrare som jag inte kunde veta när jag skulle bli befriad ur detta kyffe – om efter ett eller tio år, eller möjligen när man hade min galge i ordning. Jag hade visserligen svängrum därinne, men inte just mer heller. Cellen var tre meter lång och obetydligt över två meter bred. När jag bredde ut armarna nådde jag inte fullt ut till motsatta väggen samtidigt. Då fönstret vette mot en vinkel mot den stora byggnaden var dagern mycket sparsam men jag fick ändock en kvarts timme solljusstrimma de dagar då det råkade vara klart.
Mina cellinventarier bestod av en säng vid ena sidan samt ett bord och en stol vid den andra, alla tre av järn och försedda med hakar och gångjärn så att de kunde lyftas upp och fästas vid väggen. Det skedde också dagligen med sängen så jag inte skulle bli frestad att kasta mig ned på den. Till sängkläder bestod man mig med en träull stoppad dyna, icke mera lappad än att man kunde urskilja det ursprungliga tyget i den och dessutom något slags huvudkudde av samma sort. Om rummet på dagen föreföll i någon mån dött, fick det i så mycket högre grad liv till natten. Det formligen levde överallt ohyra till den grad, att blott den som levat Spalernajas fängelseliv kan göra sig en föreställning därom. I början försökte jag mig på ett utrotningskrig med ganska enkla medel, men det misslyckades totalt. Ju flera jag bultade ihjäl, dess värre syntes det bli. Slutligen hittade jag på att bränna dem med min lilla spritlampa och det ledde till bättre resultat. Då jag lämnade cellen torde det inte funnits många kvar i livet. Ett annat inventarium som inte heller det bidrog till att göra tillvaron i cellen drägligare i hygieniskt avseende, var en liten inrättning som var och en torde göra bruk av dagligdags men som man icke gärna placerar i ett sovrum. Även om fängelset hade sina mer moderna ”Drag i snöret”-anordningar så medförde det hela dock under den varma årstiden en obehaglig atmosfär.
Vår matordning hade följande utseende: På morgonen kl 6 bröd och en knapp liter varmt vatten, tolvtiden middag bestående av av ett slags gråsvart grynvälling med gryn som påminde om linfrön. Vid högtidliga tillfällen kunde man t.o.m. bli bjuden på korngrynsgröt, denna rätt uteblev dock de senaste månaderna och vi fingo nöja oss med den gråsvarta smörjan enbart. Kvällsvarden bestod regelbundet av en slags grynsoppa, som emellertid smakade rätt bra men som oftast bar tydliga spår av råttor och mössavföring. Under fastan serverades uteslutande härsken eller rutten fisk och vatten, varför den bland de ryska fångarna flera gånger var anledning till hungerstrejk. Jag och mina finländska olycksbröder lyckades ibland skaffa egen kost och var i viss mån oberoende av fängelsematen. Ett bibliotek för svensktalande fångar fanns även och kunde man få två böcker per vecka att läsa, men dessa fick man inte välja själv utan de tilldelades av fångvakten. Endast ryska tidningar fanns att tillgå och genom dem kunde av de ryskkunnig fås en viss kunskap om det politika läget.
I grannskapet till min cell befann sig fyra andra finländare. Vi lärde oss snabbt att samtala med varandra, dels genom det ryska knackningsalfabetet, dels det vanliga telegrafalfabetet. Försiktighet måste iakttas för hamnade man fast för knackningar blev straffet isolering på vatten och bröd. Jag undslapp det visserligen men en av kamraterna satt inne för knackningar två gånger och en helsingforsläkare som slängt ut vakten fick samma straff. All sysselsättning vi behövde fick vi av att klistra ihop papyrossaskar. Under den tid jag satt i fängelset klistrade jag ihop 42 000 askar medan min kamrat Max hann klistra över 100 000 under sin fängelsevistelse.
Inför domstolen.
En omväxling i det annars enformiga fängelselivet erbjöd de tillfällen, då målet mot oss togs upp till behandling. Av de uppåt 100 finländare som var internerade i Spalernaja hörde 44 till dem vars sak underkastades domstolsbehandling samtidigt som min. Jultiden var jag första gången framme. Vi fördes till domstolen i långa rader under bevakning av en officer och en fångknekt överallt mellan två fångar. Det är naturligt att vi ville använda detta tillfälle till samtal med varandra och en och annan var ganska frispråkig, till och med skämtsam. Sådant tåldes emellertid inte. Vid ett tillfälle slog officeren näven i bordet och hotade att utan varning nedsticka den som inte höll tyst. ”Får man slå tillbaks om det gäller?” frågade en vasabo, men fick inget svar.
Det gick åt lång tid att uppläsa anklagelseakterna och spionernas vittnesmål. Det var intressant att höra, vilka vänner man haft i sin egen hemtrakt Nykarleby. De, som man kom att närmare fästa sig vid var visserligen inte fler än ett par tre, men deras vittnesmål var i stället så mycket mer givande. En av Nykarlebyspionerna tycks numera ha flyttat bort, och det har han gjort klokt i, ty det torde i huvudsak vara på grund av hans ”rapporter” jag råkade fast. En annan man från Nykarleby har enligt gendarmrapporten även uttalat sig om hur den politiska uppfattningen bland en del av befolkningen skulle komma att yttra sig under den närmaste framtiden. Det var alla frågor som i detta sammanhang saklöst kan förbigås men dock intressanta nog på sitt sätt.
Befrielsen.
Det förberedande förhöret var inte avslutat då jag måndagen den 12 mars, 1-tiden på dagen hörde ett skrik och buller, som senare visade sig vara inledningen till fångarnas befrielse. Det öronbedövande larmet tydde snart på en större folkmassa var i rörelse inne i fängelsekorridorerna och inom några ögonblick hade dörren till min cell brutits upp och en soldat med gevär svängande i handen störtade in. I första ögonblicket hade jag en känsla av att man ville slå ihjäl mig men snart fick jag klart för mig vad som gällde. Jag skyndade ut tillsammans med de övriga fångarna, och här mötte oss de mest egendomliga scener. De frigivna ryska fångarna föllo varandra om halsen och kysstes oberoende om de kände varandra eller inte, och häri syntes endel finnar även delta. Det var ett jubel utan all måtta. Finländaran hurrade och tryckte varandras händer, och man hade svårt att tro att befrielsens stund var inne. Ja, en av våra finska ynglingar, som inte genast fick ställningen klar för sig, grep en sopkvast för att med denna försvara sig mot folkmassan och soldater som bröt sönder dörren till hans cell. Under den allmänna villervallan efter det fängelseportarna sprängts med handgranater och bräckjärn, gav en av fängelsets ledande personer order om att hans underlydande skulle sätta sig till motvärn mot den inträngande folkmassan. Han blev omedelbart nedskjuten och därefter syntes ingen vidare bry sig om att uppträda till Spalernajas försvar
Då alla fångarna voro frigivna och församlade på fängelsegården tände soldaterna och folkmassan eld på byggnaden och snart stod den i ljusan låga. Folkmassan njöt synbarligen av att se det förhatliga fängelset uppslukas av lågorna.
Huvudbyggnadens ödelades, även den intilliggande arkivbyggnaden varest tusentals anklagelseskrifter och gendarmrapporter från när och fjärran småningom gingo upp i rök.
|