V Senare långkyrkor med blockpelare

[Den första eller gamla kyrkan i Nykarleby]


— — —

[Allmänt om senare blockpelarkyrkor]
Förutom Vörå kyrka av år 1626 återstår av de med blockpelare försedda långkyrkorna inom vårt område endast Kristinestad, byggd år 1700. Med tillhjälp av gamla uppmätningsritningar och arkivmaterial kan antalet utökas med tre säkra fall, nämligen Gamlakarleby 1654—55, Kronoby 1659—60 och Lappfjärd 1664—66. Det närmare kända österbottniska materialet visar, att blockpelare nyttjats ifall långhusets inre längd varit minst 13 m. På denna grund kan vi förteckna ytterligare åtta, sannolikt från första början med blockpelare försedda kyrkor, nämligen Nykarleby ca 1607—10, Karleby finska kyrka ca 1649—52, Kristinestad 1654—ca 1658, Malax 1659—60, Korsnäs ca 1661—63, Terjärv ca 1667—69, Munsala 1687 och Oravais 1704. Som osäkra fall kan anses kyrkor med en inre längd mellan 13 och 10 m. Om den kyrka i Oravais, som fanns till 1660 och var helt förfallen 1699, vet vi ingenting närmare. Ändå är det inte otänkbart, att det gällde en blockpelarkyrka. 1)

Av ovan nämnda bevarade kyrkor har både Vörå och Kristinestad västtorn. Dessutom fanns västtorn även i Nykarleby, Gamlakarleby, Kristinestad (äldre kyrkan), Kronoby, Malax och Oravais (yngre kyrkan). Liksom i Vörå och Kristinestad (yngre kyrkan) var tornfoten i Gamlakarleby, Kronoby och Malax sannolikt till omkr. en tredjedel infälld i långhusgaveln. I Nykarleby och Kristinestad (äldre kyrkan) har arrangemanget sannolikt varit likadant. I Oravais (yngre kyrkan) tyckes tornet ha vilat på långhusets västligaste del. I regel har tornen åtminstone i början haft en spetsig spira och de har inte tjänat till upphängning av klockor. Endast i Oravais (yngre kyrkan) fungerade tornet till en början som klockstapel och påminde kanhända om den österbottniska renässans stapelns övre delar.

Liksom i Vörå och Kristinestad (yngre kyrkan) har blockpelarna troligen oftast förekommit i två par. Så var fallet åtminstone i Gamlakarleby och Lappfjärd men sannolikt även t.ex. i Nykarleby, Kristinestad (äldre kyrkan), Malax och Oravais (yngre kyrkan). I mindre kyrkor som t.ex. Terjärv har man kanske klarat sig med ett par. I Munsala är frågan om två eller ett par svårare att avgöra. I den ovanligt stora kyrkan i Kronoby (långhusets inre mått ca 28,50 x 12,32 m) har man av allt att döma från första början anlagt tre par blockpelare liksom i Brahestad ca 1651—54 och Torneå 1684—86. 2)

I några fall har en säkert eller sannolikt normal blockpelarkyrka sekundärt blivit förlängd mot öster med ett nytt korparti och i ett känt fall mot väster. Åtminstone i princip har skarvarna lättast kunnat anordnas med tillhjälp av ett nytt blockpelarpar på samma vis som i Uleåborg 1682—84 (urspr. 1613) och Karlö 1686 (urspr. ca 1620). 3) I Nykarleby byggdes det nya, tresidigt avslutade koret någon gång under tidsperioden 1625—36. I Malax verkställdes förlängningen mot öster omkr. 1688 med ett sannolikt rätvinkligt kor. I Lappfjärd tillfogades ett tresidigt avslutat kor 1761 men utan blockpelare och tydligen med tillhjälp av lodräta följare. I Terjärv förlängdes kyrkan 1701 mot väster med en ny travé, varvid blockpelare sannolikt kom till användning. Samtidigt restes intill den nya gaveln ett västtorn, bestående av en klockstapel tydligen närmast av österbottnisk renässanstyp.

Vid ökat utrymmesbehov har man i ett par fall tillgripit ett annat förfarande, nämligen utbyggande av korsarmar. I Gamlakarleby skedde detta 1695—96 och i Vörå 1777. Till dessa frågor skall vi återkomma i samband med korskyrkorna.

Endast i undantagsfall har mera givande uppgifter bevarats om relationerna mellan församlingens ledande förtroendemän, byggmästare och hantverkare. Byggnads- och detaljformernas närmare beroende av dessa personer är för det mesta synnerligen svåra att påvisa. I stort sett synes det ha varit fråga om en seg traditionalism med tillfälliga inslag av förnyelse. De största avvikelserna har sannolikt förekommit i rikare moderkyrkor och stadskyrkor eller i anspråkslösare kapell.

I det följande skall vi presentera enskilda byggnader med deras varierande källförhållanden och mycket olikartade specialfrågor.

[Den första kyrkan i Nykarleby]
I Nykarleby påstås den första sockenkyrkan, som byggdes ca 1607—10 4) och revs 1707, 5) ha blivit uppkallad efter S. Birgitta, 6) vilket kanske berott på ett i övrigt okänt kapell från katolska tiden i Lappo by under Pedersöre. 7) [En annan förklaring är vallfärden år 1375.] Långhusets ursprungliga planmått torde enligt Claes Claessons regularitetskartor av 1649 och 1651 ha varit ca 45 x 20 alnar (= ca 26,55 x 11,80 m) .8) Vid sockenkyrkans byggande synes den nye kyrkoherden Jacobus Sigfridi Borgensis (1607—25), tidigare kapellan under Pedersöre, ha spelat en framträdande roll och bidragit även med egna medel. 9)

[1= kyrkan, 2=”Scholan”, där nedanför ”Bergh” (Sockenstuguberget), vid nedre kanten ”Prestegårdz Åker” och till höger om gatan ”Prestegårdz Bete” och ”Släät Mark”. Ibland är det mycket bra att ha en hustru som kan tolka gamla handstilar!
Jämförelsekarta mellan den gamla och den nya staden. Hela kartan.]

Sonen och efterträdaren Johannes Jacobi Nicarlus (1625—36) lät förlänga kyrkan, tydligen med det polygonala eller tresidigt avslutade koret, och lär med egen bekostnad ha låtit bygga ”Den lilla Södher Tornet”, vilket kanske avsåg endast en något tilltagen spira ovanför vapenhusets eller prästfarstuns gavel. 10) Långhusets nya längd blev enligt Claessons regularitetskartor omkr. 55 alnar (= ca 32,45 m). 11) Huvudorsaken till byggnadens förlängning var väl Nykarleby stads grundläggning 1617 [skall vara 1620], varvid sockenkyrkan fick lov att tjäna även som stadskyrka. Den tredje kyrkoherden Jacobus Jacobi Carlman (1636—53), företrädarens broder, lät dekorera kyrkan med målningar, av allt att döma ganska snart efter förlängningen och sannolikt ca 1637—38. Till åminnelse av dessa meriter har författats en krönikeformad text och en prästlängd, första gången avslutad 29.4.1638, alltsammans tydligen målat på korväggen och troligen i samband med bildutsmyckningen. Prästlängden har senare kompletterats till år 1660, varefter alla minnestexter senast vid tidpunkten för kyrkans rivning 1707 kopierats på ett pappersark och på detta vis bevarats i kyrkoarkivet. 12)

Till den nuvarande 1708 byggda kyrkans vattentak överförda valvbräder har två slags målningsrester i limfärg. Sju bräder har på mörkgrå botten med vitt och svart målade moln samt omålade tvärstrimmor på 86—88 cm:s avstånd från varandra. Dessa strimmor måste vara märken efter tvärställda vrängsträngar, som varit fästa vid varje takstol. Bräderna i fråga härrör sannolikast från valvet i gamla kyrkans ursprungliga del, som tydligen varit dekorerad redan före byggnadens förlängning. Målningsresterna av det andra slaget har varit kända redan länge och förekommer på ett stort antal bräder. De har på vit botten färgrika blomster- och fruktornament, rödbruna strimmor samt människofigurer och förklarande texter. Dessa bräder har inga märken efter vrängsträngar, varför strängarna tydligen suttit glesare och endast vid valvbrädernas i enhetliga strimmor ordnade skarvzoner. Målningsrester med samma färger och stil förekommer dessutom på bjälkar, tillvaratagna under golvet vid reparationen 1928—29 och förvarade i tornkammaren. Dekorationerna av det senare slaget härrör sannolikast från det polygonala koret, vars illuminering skulle ha verkställts omkr. 1637—38. Stilen och handen är den samma, som förekommer i Salo 1641, Karlö 1659 och Pyhämaa 1667, varför det av allt att döma är fråga om tidiga arbeten av Christian Hendhersson Wilbrandt, Österbottens produktivaste kyrkomålare under 1600-talet. 13)

Arkitekturhistoriskt är gamla kyrkans valvbräder intressanta ur flera synpunkter. Trätunnvalv med vrängsträngar vid varje takstol förekommer efter Karlö kyrkas brand inte längre i Österbotten, 14) men vi vet nu tack vare Nykarleby, att formen använts även sydligare inom landskapet. Från det övriga Finland finns ett par antydningar om, att arrangemanget inte varit okänt. 15) Sverige har synbarligen inte längre några trätunnvalv med så tätt sittande strängar, men på kontinenten möter vi denna kombination framför allt i fransk och nederländsk gotik. 16) Trätunnvalv med glest, t.o.m. endast efter brädskarvarna utplacerade vrängsträngar torde i princip vara lika gamla som de först beskrivna. I Salo kyrka gjordes valvet på detta vis sannolikt redan vid 1400-talets slut men i varje fall senast 1622. 17) I Nykarleby kyrkas polygonala kor från Johannes Jacobi Nicarlus tid (1625—36) har den glesa ribbindelningen kanske varit önskvärd även med tanke på tillämnade bildkompositioner.

NOTER

1) xx