Strategin


Först i början av juni satte sig Klingspor motvilligt i rörelse, och den 15 juni hade armén nått Himango där uppehåll för brödbakning gjordes. Den 14 juni hade befälhavaren för den ryska armén, general Nikolaj Rajevskij, funnit sin ställning i Gamla Karleby ohållbar och avtågat mot Vasa. I och omkring Vasa förlades omkring 1 700 man under general Demidoff och i Nykarleby kvarlämnades en eftertrupp på 1 400 man under överste Jankovitsch.

Gustaf Adolf hade fastställt en ny plan för Finlands återtagande sedan nu Sveaborg förlorats, medan däremot Åland befann sig i svenska händer. Planen ogillades starkt av kungens militära rådgivare, men han fäste som vanligt inget avseende vid deras åsikt. Planen gick ut på landstigningar med relativt svaga trupper, huvudsakligen vid Åbo och Vasa, samtidiga allmogeresningar i Finland, och samverkan mellan Klingspors armé och landstigningstrupperna. I första hand skulle denna samverkan äga rum i Vasa. Kurirer meddelade att en svensk kår under överste Johan Bergenstråle skulle avsegla från Umeå omkring den 13 juni.

Det gällde alltså att handla snabbt — armén hade fortfarande minst tio mil kvar till Vasa, och ett inte oväsentligt hinder på vägen dit utgjorde överste Jankovitsch' spärrtrupper. Men både Klingspor och Adlercreutz visade en nästan osannolik obeslutsamhet och senfärdighet. Först den 24 juni gick man till anfall mot Jankovitsch' kår — men misslyckades med att slå den, trots trefaldig övermakt!

Enligt stridsplanen skulle man angripa den ryska kåren genom en omfattningsrörelse, varvid Döbeln ledde den ena styrkan och Adlercreutz den andra. Striden skulle inledas av Döbeln, som ovanligt nog kom för sent till sin position, varför Adlercreutz, som redan allför mycket blottat sina trupper för fienden, angrep. Följden blev en sådan förvirring att Jankovitsch kunde dra sig undan och omgruppera sin kår närmare Vasa.

Det var vid detta tillfälle Döbeln höll på att drunkna när han i ett desperat försök att genskjuta fienden kastade sig i den vårflodsstrida älven. Han greps genast av strömmen, men några soldater lyckades i sista stund dra upp honom på land.

Striden vid Nykarleby blev alltså bara en halv svensk framgång, och därmed blev den också orsak till ett allvarligt svenskt nederlag i Vasa. Den svenska kår som skulle landsättas vid Vasa hade på grund av dåligt väder inte kunnat lämna Umeå förrän den 23 juni och först på kvällen den 24 kunde den gå i land vid Österhankmo, 30 kilometer nordost om staden.


Allan Sandström (1994) Sveriges sista krig, sid 82 f.