Nykarleby folkskolseminarium av Hans von Schantz

[Redigerad version utan hakklamrar och med förkortningar utskrivna.]

Högtvördade Församling

Så har då den dag randats, då man kan hoppas se ett länge kändt och djupt saknadt behof blifva uppfyldt af tids- och ändamålsenligt bildade folkskollärare för den svenska talande befolkningens i vårt kära Suomi land barn. Att man på denna ort klart insett detta behof bevisa de stora uppoffringar denna stads innevånare iklädt sig för Seminariets iståndsättande, att folkbildningens dyra, vigtiga sak med varmt intresse omfattas af allmänheten, derföre är den talrika samling från nära och fjerran, som infunnit sig till denna högtid, ett glädjande bevis. Då det tillkommer mig att å mitt embetes vägnar inviga detta Seminarium till dess välsignelserika verksamhet, utber jag mig äfven äran att en stund få taga en högtvördad publiks uppmärksamhet i anspråk för några ord, hvilka närmast beröra den sak, som utgör föremålet för denna glada högtidlighet.

Ideen om en allmän folkbildning och om folkskolor i den betydelse dessa ord nu hafva är mensklig idee. Visserligen fanns en icke ringa grad bildning redan hos de mest framstående folkslagen i den förkristliga tiden såsom hos Kinesare, Hinduer, Judar, Egyptier i orienten, Greker och Romare i occidenten, äfven skolor funnos, men de motsvarade icke det begrepp om allmän folkbildning och folkskola, som vi fästa vid dessa ord. Men huru kunde heller en verkligt allmän folkbildning komma i fråga så länge individen icke hade något värde i och för sig utan endast såsom en del af familjen, kasten eller staten, då någon jemnlikhet menniskor emellan icke ens såsom princip var uttalad; ej heller individens menniskovärde erkändes, då barnen beröfvades föräldrarna eller af dem uppoffrades af en nyck eller egennytta, qvinnan såldes och alla i strid tagna fiender voro sjelfskrifna slafvar, liksom slafveri i allmänhet ansågs fullt berättigadt. Det var först sedan Ordet vardt kött och bodde ibland oss, efter det Gud i Christus blef menniska, som individens värde och betydelse erkändes.

Då vår Gud Frälsare sade: Låten barnen komma till mig etc., har Han ju uttalat att alla barn, alla utan undantag, utan afseende å stånd, rang eller lefnadsställning skola föras till Honom, som är verldens ljus, sanningen, lifvet, att alla skola blifva delaktiga af bildning, alla komma till sanningens kunskap. I Christendomens första tider sörjde föräldrarna hemma för religionsundervisningen och i de s. k. Katekumenskolorna fingo konfirmanderna undervisning i Christendomens hufvudstycken — folkskolan i den bemärkelse vi fatta ordet fanns af lätt förklarliga orsaker icke då ännu.

Det dröjde dock ej länge förrän den friska flägt, som lifvade reformationstiden, aftynade och den lefvande Christendomen tycktes åter vilja stelna till död formalism, dogmtro. Då äfven skolan indrogs i de dogmatiska striderna, verkade dessa högst menligt på skolans anda och utveckling, ithy att den blef en inpluggningsanstalt för dödt minnesvetande, opraktisk, men ej en uppfostringsanstalt till sannt sedligt lif — ej en bildningsanstalt för allmän praktisk duglighet i lifvet. Det ofvan sagda gäller dock egenteligen den lärda skolan, ty folkskolan och folkbildningen råkade allt mera i stagnation och omfattade nästan endast blott en mekanisk, tanklös innanläsning och dylik utanläsning af ABC bok och kateches.

Men det Gudomliga ljuset kan ej längre undanskymmas, den eviga sanningen icke förvridas. Det uppstod åter män sådana som Francke, Pestalozzi, Fröbel, hvilka, så olika de än voro, på så olika grund de än stodo, dock alla varit väldiga redskap i Herrens hand till befrämjande af en allmän folkbildning och till grundläggande af en ändamålsenlig folkskola. Det är dock företrädesvis inom protestantiska stater, som en nyare tidens folkskola uppblomstrat, ja man finner i Schweiz, den nyare pedagogikens i allmänhet och folkskolans isynnerhet moderland, att folkbildningen står högre i de reformerta kantonerna än i de katolska; samma skillnad finner man äfven i Tyskland i protestantiska och katolska skolor. Likväl betraktas numera folkbildningsfrågan i alla bildade länder icke blott ur pedagogisk, rent mensklig synpunkt, utan äfven ur statsekonomisk och praktisk såsom en af de vigtigaste. Så har man ofta hört yttras att det ej var bakladdningsgeväret, icke de fullkomligare första rangs verktygen, som gåfvo Preusserna segern öfver Österrikare och Fransmän, utan den Preussiska folkskolan.

Folkskolans ändamålsenliga organisation utgör derföre numera föremål för styrelsens ömmaste omtanke. Så har en huld, för folkets sanna väl ömmande regering också i vårt land dragit försorg om befrämjande af en tidsenlig folkbildning. Finlands folk har väl varit lyckligare än månget annat också deri att Guds rena ord predikats här i våra Nordländer redan i 350 år och att landets högtärade presterskap med ospard möda befrämjat Christendomskunskapen. Men hvarje tid fordrar sina bildningsmedel och numera kan intet folk hålla jemna steg med andra bildade nationer utan att hafva ett väl ordnadt folkskoleväsende till befrämjande af allmogens, massans af folket höjning i intellektuelt och sedligt afseende. Detta börjar småningom hvarje bildad person i vårt land inse och erkänna och allt mer torde den gamla slentrianen, att bondbarn ej behöfva läsa annat än Katekes och Psalmbok och att bondbarn ej behöfva lära sig annat än hvad de kunna inhemta i hemmen, hör till föråldrade fördomar, som om de ännu uttalas, stämplas med allmänt åtlöje.

Christendomskunskapen är visserligen den förnämsta af alla kunskaper likasom gudsfruktan är verk. begynnelse men obestridligt är det äfven att då menniskan lefver på jorden och här skall verka Guds verk och såsom skapad till Hans beläte, befrämja Hans afsigter med hennes tillvaro, så behöfver hon äfven såkallade verkliga kunskaper, färdigheter. Hon behöfver bildas för sin tillvarelse äfven här på jorden, icke endast för ett lif bortom detta. Och likasom föräldrar tillhörande den såkallade herremannaklassen anse för sin dyraste pligt, att skaffa sina barn en tids- och ändamålsenlig uppfostran, betraktande en högre bildning såsom det bästa arf de kunna lemna sina barn, så bör det äfven anses såsom en den vigtigaste åtgärd att allmogens barn få en lämplig bildning, hvartill såsom ofvan sades tidesenliga folkskolor äro de kraftigaste medel.

Det måste derföre betraktas såsom ett af de dyrbaraste vädermälen af omsorg om och faderlig huldhet mot Finlands folk vår ädle Kejsare och älskade Storfurste gaf, då Han vid en i Finlands häfder oförgätlig session i Kejs. Senaten den 24 Mars 1856, der H. Majestet sjelf presiderade, bland andra för vårt lands förkofran gagneliga Nådiga propositioner befalde att ett ordnat folkskoleväsende skulle i Finland inrättas. Efter flere föregående åtgärder inrättades det första Seminariet för bildande af folkskollärare och -lärarinnor för den store mängd af Finlands innebyggare, som hafva Finskan till modersmål. Denna anstalt öppnades i Jyväskylä stad den 13 Augusti 1863 och har under sin 10 åriga verksamhet dimitterat 95 Lärare och 92 lärarinnor, hvilka hedrat anstalten och nog allmänt lyckats förvärfva densamma ett godt namn inom landet. Äfven flerstädes i utlandet, synnerligast i Sverige, Ryssland och Schweiz, har Jyväskylä Seminarium blifvit väl vitsord. Det är endast i eget land Jyväskylä Seminarium är föga kändt och ofta med största bitterhet häckladt.

Ehuru det syntes naturligt, att de öfriga Seminarierna skulle ordnats efter ett redan bepröfvat, godkändt mönster, ansåg Styrelsen ändamålsenligare att jemlikt Nåd. förordning af den 17 Maj 1871 anbefalla inrättandet af två enskilta anstalter, der det gälde att bilda folkskollärare och -lärarinnor för den jemförelsevis ringa del af Finlands befolkning, som har Svenska till modersmål. Då det i fråga om en sann grundlig sedlig folkuppfostran måste anses såsom den första nödvändiga åtgärd att höja qvinnan, emedan genom qvinnokönets bildande hemlifvet förädlas och hvarje hus med en gudfruktig sedligt bildad, snygg, arbetsam husmoder blir en plantskola för ett uppvexande sedligt slägte, som blir fosterlandets kraft och ära, ansåg man att qvinnoseminariet borde öppnas först, då ej båda Seminariernas öppnande kunde ske samtidigt och sålunda invigdes som kändt är Lärarinneseminarium i Ekenäs den 12 Oktober 1871, och öppnades till en början med en klass. Genom flere högst ledsamma förvecklingar har det i ofvan åberopade Nåd. Kungörelse af den 17 Maj 1871 anbefalta Seminariet för folkskollärare här i denna stad blifvit ett helt år fördröjt. Då i folkens lif ett och annat år betyder föga, vore förlusten af uppskofvet icke så mycket att beklaga, då det onekligen är bättre att en anstalt straxt från början ordnas så väl sig göra låter i afseende å dess organisation till ex. hvad lärarepersonal vidkommer än att anstaltens öppnande brådstörtas innan fullt lämplig lärarepersonal erhållits. Den stadsboerna ådragna financiella förlusten genom förändrade konjunkturer är deremot särdeles beklagansvärd och det är så mycket mera lofvärdt att Nykarlebyboerna oaktadt alla svårigheter med stor drift och ospard möda lyckats få de oundgängligaste nödiga byggnader färdiga för att Seminariets invigning kunnat bestämmas till denna dag.

Men innan jag förklarar anstalten öppnad, anser jag det vara på sitt ställe att nämna några ord om de principer, efter hvilka detta Seminarium likasom det i Jyväskylä blir organiseradt, hvilket torde vara så mycket mer berättigadt, som tidt och ofta inom eget land röster höjts sig, hvilka strängt bedöma Seminariet à la Jyväskylä, såsom man icke utan en viss anstrykning af ironi behagat kalla anstalten, ja man har ju föreslagit att helt och hållet omgestalta hela Seminarieinrättningen, velat bortlemna flere ämnen och afknappa, förkorta studietiden till 2 år, förmenande att en tvåårig kurs vore tillräcklig för en folkskollärare för att kunna lära bondbarn läsa, skrifva, Biblisk Historia, Kateches och litet räkna — ty dessa ämnen och endast de behöfvas för bondbarn, för flere ämnen hafva de ej tid, ja mer lärdom vore till och med skadlig o. s. v.

Förstår man med läsning ett mekaniskt pladdrande af orden i en bok, så kan väl en gammal beskedlig läsmor, en för något styggt lyte till annat arbete oförmögen yngre person, som sjelf lärt sig deschiffrera de små svarta figurer, som kallas bokstäfver, ganska bra utan all vidare pedagogik lära en massa barn ofta inom förvånande kort tid att med en ganska stor färdighet läsa i bok, såsom det heter. Men fattar man läsandet så att den läsande skall förstå, uppfatta, tillegna sig och i logisk tankeföljd återgifva, upprepa det lästa, så är det verkligen en mycket svår sak, ja det svåraste af allt arbete på det pedagogiska fältet att få barn att läsa. Det kunde äfven lätteligen genom tusende tals exempel bevisas att den allmänna läskunnigheten hos vårt folk, hvaröfver man icke sällan hör stoltseras, verkligen inskränker sig till en endast mekanisk innan- och utanläsning och att ytterst få förmå att i sammanhang återgifva äfven det enklaste innehåll och således icke heller klart uppfattat detsamma. Som jag redan nämnt, är det en ytterst svår uppgift för folkskolläraren och för barnaläraren i allmänhet att få barn att läsa väl, d. v. s. att återgifva, upprepa det skrifna och tryckta ordet så att redan framsägandet antyder att innehållet är klart uppfattadt och att barnet i redig tankegång kan återgifva innehållet af det lästa (om återgifvandet med egna ord).

Sedan barnet lärt sig att, såsom ofvan sades, uppfatta läsning i allmänhet, blir det en annan fråga, hvilken läsning, hvilka böcker böra läggas allmogens barn i handen. Är det endast Bibel och Katekes? Vi tro att en sådan dom i våra dagar vore en djup kränkning mot vårt folk, en oförlåtlig begränsning och inskränkning af menniskans rättighet till andlig utveckling. Bonden har väl samma rättighet och skyldighet att läsa sin Bibel såsom hvarje annan menniska och Bibeln bör i folkskolan varit den förnämsta, ehuru ingalunda den första läseboken. Men bondens barn behöfver äfven läsa böcker, som redogöra för de vigtigaste natur- och industrialstren, de storartade naturföreteelser, som ständigt föresväfva dem, ty utan kännedom deraf äro de främmande i den omgifvande verlden, okunniga om de rika skatter Herren faderligen och rikligen om också olika utstrött öfver sin skapade jord. Af denna okunnighet kommer sedan att man hejdlöst förstör vissa skatter till ex. skogen, fiske etc. och lemnar andra obegagnade till ex. svampar och mera dylikt, medan man klenmodigt klagar öfver fattigdom och tigger nödhjelp af andra. Det tycks således vara fullt berättigadt att i folkskolan läses äfven naturhistoriska böcker.

Finska folket har ju under Herrens underbara ledning efter många svåraste pröfningar under blod och tårar arbetat sig opp till ett kulturfolk och räknas nu redan till folkslagens brödraförbund, det har sin historia. Skulle icke hvarje Finlands son få veta något om sitt folks öden, om de strider, andliga och materiela, som förfäderna utkämpat såsom förposter vid den menskliga upplysningens stora härnadståg, vid genomförandet af sin verldshistoriska betydelse att till yttersta Thule framföra den gemensamma civilisationen? Skall historien icke läsas i Finlands folkskolor? Att förneka detta vore hjertlöst.

Och vidare. Vi hafva ett fädernesland, de tusen sjöars land, detta guldland med sina fjällar, moar, skär, detta land som bör vara och är oss så öfver alla andra länder kärt — men om detta landets skönhet, om dess vidsträckta vattendrag, dessa pulsådror för den indre kommunikationen, Saima, Päijäne, dessa natursköna, blanka speglar med sina stränders friska, grönskande ramar, om Tavastlands och Nylands majestetiska furuskogar, om Runsalas eller om Storkyro åker och Limingo äng, om allt detta får bondgossen ingenting läsa ifall han ej lefver just på dessa nejder och då icke sällan med förslöad, försoffad blick är blind för den herrligaste natur, som omger honom. Folkskolan hinner ju ej med Geografi heter det från visst håll — men deremot opponerar verkligen hvarje sann fosterlandsvän af allmän folkbildning.

Jag kunde lätt allt vidare fortfara med bevis för flere kunskapsämnens nödvändighet i folkskolan, men fruktar att uttrötta mina ärade Åhörare. Ett tillägg ber jag dock att få göra. De nu af mig uppräknade ämnena åsyfta företrädesvis förståndets utveckling, men skall då i folkskolan ingenting göras för smakens, känslans, skönhetssinnets förädlande, skall icke ritning och sång ingå i folkskolans kurs. Helt visst få icke heller dessa ämnen uteslutas; må den lärda skolan försumma sången, denna herrliga, ädla och förädlande konst (Luther —); i folkskolan får den ej ringaktas och vårdslösas, utan idkas med värma.

Allt detta kan låta säga sig, torde några invända, men hvartill Gymnastiken skall tjena för barn af allmogen, hvilka nog hafva rörelse vid utarbetet, hvartill de egenteligen böra hållas. Denna invändning härrör åter af oriktig uppfattning af Gymnastikens betydelse. Denna är behöflig icke endast för rekreation, icke endast för den rörelse kroppen vinner vid gymnstik, utan för den ordnade rörelse, harmoniska bildning af hela menniskan som Gymnastiken genom ordnade rörelser åsyftar och åstdkommer och hvarigenom kroppens organ öfvas till tjenliga redskap för andens tjenst och dåsighet, lojhet, tafatthet motverkas. Sålunda bidrager Gymnastiken väsentligen att utbilda ett kraftigt slägte med en sund själ i en sund kropp.

Erkännes nu de i vår folkskoleförordning för folkskolan i Finland bestämda undervisningsämnen vara fullt berättigade, så ock medger man att folkskolan bör vara icke blott en undervisningsanstalt för det knapphändigaste kunskapsförråd, utan en uppfostringsanstalt, som väl ingalunda ensam, men dock i väsentlig mån bidager till bildande af en gudfruktig, sedlig och praktiskt duglig odalmannaklass i Suomis land, så torde det måsta medgifvas som sjelffallet att lärarepersonalen för dessa folkskolor icke kan bildas endast genom bibringande af det oundgängligen nödiga kunskapsmåttet, som på par år inläres utan att det fordras för folkskollärare grundliga kunskaper, men dessutom praktisk öfning i undervisningskonsten, i uppfostringsläran och skolhållning. Den blifvande folkskolläraren måste lefva sig in i sin blifvande ställning och det är derföre af stor vigt för honom, om han skall blifva lämplig för folkskola på landet att han icke ryckes från landtlifvet, utan tvertom får lefva sig in i den befolkningens lif och sysselsättningar, bland hvilken han i famtiden kommer att verka.

Sedan jag sålunda försökt bevisa behofvet af en längre och omständligare kurs samt grundliga kunskaper hos en duglig folkskollärare, ber jag att ännu få tillägga några ord om den anda, som bör lifva honom och derföre ock bör vara rådande inom Seminariet och folkskolan, om dessa anstalter kunna uppfylla sin bestämmelse att vara bildnings-, uppfostringsanstalt för dugliga folkskollärare och medborgare i staten. Seminariet och folkskolan måste hafva en Christlig grund, vara byggd på den klippan Christus och hafva en religiös tendens. Af hvad jag ofvanföre sagt, kan inses att jag icke med tendens och Christlig grund menar att i skolan skall inhemtas endast Christendomkunskap eller att eleverna skola sysselsättas uteslutande med andaktsöfningar. Nej, dermed åsyftas, att inom Seminariet Direktor och lärarepersonal, i folkskolan läraren skola vara lifvade af Christlig anda, att Christi anda, som är sanningens, ödmjukhetens, den sig sjelfuppoffrande kärlekens anda, skola hos dem verka både vilja och kraft, vara driffjedern till deras lifsverksamhet och tvinga dem att för Guds ära och hans rikes utvidgning offra sin ädlaste, yttersta kraft, ja lifvet. Der denna kärlekens, sjelfuppoffringens, fridens, ödmjukhetens ande råder, der herrskar äfven endrägt ock frid, utan hvilka inga menskliga företag kunna hafva verklig framgång. I Seminariet och folkskolan skall vidare råda en sann fosterländsk anda. Lyckligt det folk, som har ett fosterland herrligt och skönt såsom vårt Suomi. Detta land är fattigt för den, gom guld begär, sjunger vår och nordens största skald. Låt så vara att guldvaskerierna i Lappland icke äro synnerligen lönande, visst är dock, att ett land som fostrat honom den ädle skalden och hans vederlike en från denna stad, ett land, hvars folkande diktat sådana oförgängliga sånger som Kalevala och Kanteletar är omätligt rikt på sång, på kunskap, på oförgängliga andliga skatter. Jo, äfven de materiela skatterna äro visst ej så knapphändiga, som man tror, blott vi lära oss att känna dem och begagna dem till gagns. Det är nu detta land med sina rika tillgångar folkskolan skall lära det uppvexande slägtet att älska öfver allt på jorden; det är för detta land Suomis ungdom skall lära sig lefva och arbeta, att strefva och dö, det är för detta land och förkofran barnen skola lära sig bedja såsom för deras dyrbaraste skatt på jorden.

Men i detta vårt dyra, kära fosterland lefva ju två folk, säger man, med skilda tungomål. 5/6 talar Finska, 1/6 Svenska. [I dag ca 1/16.] Huru skola de förlikas, skall landet delas, skola de båda folken i kif och tvedrägt söka fräta ut hvarandra. Olyckligt hvarje land, der tvedrägtens anda funnes få rasa om, så äfven vårt land och ve den, som af blind fanatism predikar tvedrägt. Hvarje sann patriot, hvarje äkta fosterlandsvän är finsk finne. Var icke Franzéns anda äkta finsk och firades icke den hundrade årsdagen af hans födelse såsom en allmän högtid öfver hela landet. Hvem har så skildrat Finland och folklifvet högt bland Saarijärvis moar, hvem är mer äkta finsk än J. L. Runeberg, hvem kan så tala till barns hjertan som Z. Topelius, hvem har så troget och med äkta finsk outtröttlighet som A. M. Castrén uppsökt finska folkets vagga och för detta jättearbete offrat sitt lif; och dessa Finlands söner hafva ju ej skrifvit ett finskt ord. Men de hafva alla egnat sitt lif för fosterlandets dyrbaraste intressen, de hafva alla mer än någon finsk man med undantag af E. Lönnrot verkat för veckande och lifvande af en sann finsk fosterlandskärlek. Det är nu denna varma kärlek till vårt dyra, älskade fosterland, till vårt herrliga Suomi, som folkskolan skall väcka och ingjuta hos alla Finlands barn, hvad språk de än tala; det är fridens, endrägtens evangelium landets folkskollärare och -lärarinnor, de må utgå från Jyväskylä, Ekenäs eller Nykarleby, skola förkunna i byggderne och inplanta i de ungas hjertan. Aldrig må någon med afundsamma blickar betrakta finska språkets, litteraturens framsteg, utan tvertom glädjas deråt att den finska befolkningen sent omsider ser sitt språk uppodladt och får höra ransakning hållas och dom fällas, öfver deras egen dom och lif på en mindre rådbråkad rotvälska än  hittills tyvärr ofta nog varit fallet. Och då nu den svensktalande befolkningen fått sig två Seminarier, ett för bildande af folkskollärarinnor, ett annat för — lärare, borde väl hvarje fosterlandsvän icke kunna annat än hjertligt önska att på allt sätt befrämja afhjelpandet af en stor brist för den finska folkskolans förkofran, nemligen den att ett annat gemensamt Seminarium för bildande af folkskollärare och -lärarinnor i finska får grundas.

Seminariet och folkskolan böra vidare hafva en praktisk tendens. Folkskolan skall uppfostra folkets barn för lifvet, för deras ställning i samhället. Landets allmoge skall bildas för det praktiska arbetet, företrädesvis jordbruket, ladugårdsskötsel och annat landtbruk. Skolans riktning bör derföre vara praktisk, undervisningen i alla ämnen åskådlig och åsyftande att bibringa icke dödt minnesvetande utan i lifvet användbart kunnande. Derföre spela teckningen såsom utvecklande formsinnet, Gymnastiken såsom befordrande kroppens harmoniska utveckling, huslighet och själsnärvaro samt handarbetet såsom utvecklande allmän handfärdighet så obeskrifligt vigtig roll i folkskolan. Dessutom har folkskolan aldrig glömma att på allt sätt stäfja den hos vårt folk djupt inrotade förstöringslust mot träd, gagneliga fåglar, fiskar, med ett ord en vandalism, som blott afser att förgöra och förstöra, icke att skydda och spara och i denna anda och riktning samt med en genom utveckling af barnens naturliga anlag uppfostrande undervisningsmetod skall vår folkskola med Guds hjelp under gudsfruktan, nitiska, trogna folkskollärare och -lärarinnor blifva ett kraftigt medel till höjande af Finlands folk i intellektuelt och sedligt afseende och till befrämjande af vårt kära fäderneslands andliga och materiela förkofran.

Och nu, Högtvördade Församling, får jag i den fasta öfvertygelse, att enhvar af Er förenar sig med mig i en tacksamhets suck och tyst förbön för det nya folkskollärarseminarium i Nykarleby, å mitt embetes vägnar förklara denna anstalt öppnad och invigd till sin välgörande, välsignelserika verksamhet i den treenige Gudens, Faderns, Sonens och den Helige Andes, namn.