SMEDS-bladet nr 18

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Hyvä Smeds-jälkeläinen av Tor Fors

Ahlnäs i Socklot – släktgård med anor av Bengt Harald

Amerikafebern drev Aina Helena Lundström till emigration av Tor Fors

Årets brudpar av Carita Häger

Kenneth Berkeley, Smeds-ättling i Surrey, England av Tor Fors

Ättlingar till Anders Isaksson Ahlnäs-Vik. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Jag har den senaste tiden blivit påmind om fördelen av att ha en dator för mitt arbete med släkttidningen och för arbetet med släktforskningen. Tänk vad enkelt, sa' en go' vän, enkelt att flytta, ändra o.s.v. Men det är inte bara vänner och bekanta som har kommit med den påminnelsen. Även dagspressen basunerar ut erbjudanden, det ena bättre än det andra.

Faktiskt så har jag funderat att köpa mig en. Kanske alla påminnelser har skyndat på mitt beslut. Sagt och gjort. Jag tog kontakt med ett dataföretag, gjorde upp affären och inom en vecka hade jag datorn på mitt bord. Nu skulle allt bli så enkelt.

En granne, som är serviceman på det företag där jag köpte datorn, lovade att hjälpa mig att komma igång. Hans fingrar flög över tangentbordet och den ena bilden efter den andra passerade snabbt på bildskärmen. Han nämnde något om ikoner, rullgardin, menyer, arkiv, filer, och filnamn, dokument, ändring och radering m.m., m.m. Ring om det är något sa han när han gick.

Löftet om att få ringa kom jag ihåg, det blev en, två och tre gånger. Det är ju inte så lätt när texten helt plötsligt försvinner och skärmen visar endast små, små fyrkanter sida upp och sida ner. Med servicemannens hjälp kom allt till rätta, han hittade både artikeln om Ahlnäs och årets brudpar. Till slut ordnade allt upp sig och faktiskt så blev även årets Smeds-blad läsbart och förhoppningsvis även läsvärt.

l släktutredningen i förra numret av Smeds-bladet hade jag noterat ”Fortsatt utredning pågår” för några personer som hade emigrerat till Amerika omkring sekelskiftet. Tack vare Helena Laituri i Jakobstad och Karl Liljeström i Australien fick den utredningen en snabb lösning. Efter att de hade läst Smeds-bladet, tog de kontakt med sina kusiner i Amerika och bad dem sända in sina personuppgifter.

Det blev en livlig korrespondens med många intressanta brev från många olika personer, som berättade om sina föräldrar, mor- och farföräldrar. Någon skrev efter de hade fått Smeds-bladet att de skulle ta en snabbkurs i svenska för att förstå vad som skrevs. En annan skulle planera en resa till Nykarleby i nästa sommar för att bekanta sig med sina förfäders hemstad o.s.v. Den här korrespondensen ledde bl.a. till artikeln i årets Smedsblad om Aina Helena Sundberg-Lundström, som drogs med av den amerikafeber som rådde i seklets början.

En annan i förskingringen är Kenneth Berkeley, som – kanske – är den enda Smedsättling som varit med om invasionen i Normandie, som har varit med om drabbningar även i Italien och i Norge och som belönats av kung Olav. I årets ”blad” berättar vi om hans tid i Gröna baskrarna.

Bengt Harald har hållit sig på hemmaplan och presenterar Ahlnäs i Socklot, en verkligen traditionsrik gård. Och Carita Häger har, som tidigare, samlat ihop de unga tu. Årets Smeds-blad avslutar vi med släktutredning, utgående från tabell 29 i släktboken.

God Jul och Gott Nytt År!

Vi tar tacksamt emot bidrag till Smeds-bladet. Sänd in till någon av nedanstående:

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

68 500 Kronoby

Hyvä Smeds-jälkeläinen!

Tor Fors

Minua on aivan viimeaikoihin saakka moneen otteeseen ja monelta taholta muistutettu tietokoneen erinomaisuudesta työssäni niin Smeds-lehden, kuin muunkin sukututkimuksen tekemisessä. Ajatella kuinka yksinkertaista, sanoi eräskin ystäväni, olisi muuttaa, vaihtaa jne. Eikä näitä ajatuksia suinkaan välitä ainoastaan ystäväni sekä tuttavani, vaan myöskin aikakausilehdistö julkaisee ilmoituksia tarjouksista, jotka kilpailevat paremmuudessaan.

Itseasiassa on hankinta-ajatus pyörinyt minunkin päässäni pitemmän ajan. Niinpä minä otin yhteyttä tietokonetoimittajaan ja tein kaupat. Viikon kuluttua oli minunkin pöydälläni sitten tietokone. Tämän jälkeenhän kaikki olisi niin yksinkertaista!

Eräs naapurini, joka on kyseisessä kaupassa huoltomiehenä, lupasi avustaa alkuunpääsyssä. Hänen hallinnassaan kuvaruudussa vilahteli kuva toisensa jälkeen. Samalla hän mainitsi jotain ikoneista, menuista, arkistosta, kaistoista kaistanimistä dokumenteista, muuttamisesta ja poistamisesta. Ja soita mikäli tarvitset apua, hän sanoi lähtiessään.

Ja muistinhan minä soittaa, ensin kerran sitten toisen ja vieläpä kolmannenkin. Nimittäin eihän se tilanne, että jo valmiiksi kirjoitetuilta sivuilta katoaa tekstit ja tilalla on vain pieniä ruutuja, ole mitenkään miellyttävä. Kuten sanottu, apu oli lähellä, ja hän ”löysi” niin Ahlnäsia kuin vuoden morsiuspariakin koskevan artikkelin. Lopulta kaikki järjestyi ja totta tosiaan, myöskin tämänvuotinen Smeds-lehti on luettavassa muodossa ja toivottavasti myöskin lukemisen arvoinen.

Smeds-lehden edellisessä numerossa sukututkimusosassa olin maininnut joidenkin vuosisadanvaihteessa Amerikkaan lähteneiden henkilöiden osalta, että ”selvitystyö jatkuu”. Tämä selvitystyö kehittyikin nopeasti kiitos Pietarsaarelaisen Helena Laiturin ja Australiassa asuvan Karl Liljeströmin. Heidän luettuaan Smeds-lehden he ottivat yhteyttä serkkuihinsa Amerikassa ja pyysivät näitä lähettämään henkilötietonsa.

Tästäkös syntyi vilkas ja mielenkiintoinen kirjeenvaihto, jossa kerrottiin heidän vanhemmistaan ja isovanhemmistaan. Joku Smeds-lehden saatuaan jopa aikoi ottaa ruotsinkielen pikakurssin, jotta kykenesi paremmin ymmärtämään lehden sisältöä. Toinen puolestaan suunnittelisi kesälomatkasi käyntiä Uudessakaarlepyyssä, esivanhempiensa kotikaupungissa ensi kesänä jne. Edellä mainittu kirjeenvaihto johti m.m. tämän Smeds-lehden artikkeliin Aina Helena Sundberg-Lundströmistä, johonka vuosisadan alun Amerikka kuume tarttui.

Toinen kaukana olevista on Kenneth Berkeley, joka on mahdollisesti ainoa Smedsien jälkeläinen, joka on ollut mukana Normandian maihinnousussa, taisteluissa myöskin Italiassa ja Norjassa, jossa kuningas Olavi on palkinnut hänet. Tämän vuoden lehdessämme kerromme m.m. hänen ajastaan Vihreissä bareteissa.

Bengt Harald on puolestaan pysyttäytynyt kotitanhuilla ja esittelee Sokaluodon Ahlnäsien perinneikkään talon ja Carita Häger on vanhan tavan mukaan kerännyt nuoret. Tämänvuotisen Smeds-lehden lopetamme sukukirjan 29. tauluun perustuvaan selvitykseen.

Rauhallista Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta!

Ahlnäs i Socklot – släktgård med anor

Bengt Harald

Den som kör till Socklot längs gamla landsvägen via Åminne från Nykarleby kommer in till byn genom Rijfasändan. Rijfasändan är den del av byn som från Rijfasgårdarna sträcker sig upp mot gamla landsvägen. Området närmast landsvägen kallas också ”Gambägåln” (Gammelgården). Den här delen ligger numera litet på sidan sedan den nya vägen till Jakobstad byggdes.

Ett stycke längre fram finns dagens Rijfas, en vacker gammaldags gårdsgrupp med två mangårdsbyggnader jämte uthus på vardera sidan om byvägen. Folket i bägge gårdarna har Ahlnäs som tillnamn och släkttrådar som löper samman sju led bakåt i tiden.

l den här artikeln skall dock gården till vänster när man närmar sig byn från Nykarleby, och som bebos av Svea (f. Wik), 87 år, och Gunnar Ahlnäs, 86 år, uppmärksammas. Husbonde på hemmanet är numera deras son Håkan, som bor i Nykarleby med hustrun Görel och två söner. Håkan räknar dock med att med tiden ta den gamla gården i besittning. I ingen händelse kommer den att stå tom, säger han.

Namnet Rijfas, som gårdsgruppen är känt för bland byborna, kommer från de Rijfare i Lepplax som tidigare köpte hemmanet och blev socklotbor.

Rijfarna gjorde sig kända som kyrkobyggare och skapelser av deras händer står alltjämt kvar både i Finland och i Sverige. Många inredningsdetaljer som kan beundras i deras kyrkor har snickrats i deras snickarverkstad i Socklot.

Av William Wiks bok om Rijfarnas kyrkobyggnadsverksamhet framgår att den första med namnet Rijf i Socklot, Thomas, hade del i ett hemman i Lepplax som han avyttrade. I och med detta var han fri att välja sig en ny boplats. Och Thomas och hans hustru valde Socklot i Nykarleby landsförsamling.

Första gången de omnämns i sitt nya sammanhang är den 10 augusti 1777 då de besöker nattvarden. Tio dagar senare är flyttningsbetyg till Nykarleby landsförsamling utfärdat för Thomas och Magdalena Rijf och deras barn. I Socklot hade han köpt en del av Tågs skattehemman.

Gambägåln

Detta Tågs var inte nuvarande Tågs där John och Ruth Nylund bor utan en annan plats. Var den gård fanns där Thomas Rijf slog sig ner med sin familj vågar ingen i dag ha någon bestämd åsikt om.

Gunnar Ahlnäs har en teori om att det Tågs-ställe där Thomas Rijf med familj slog sig ner fanns på ett ställe i byn som i folkmun går under det tidigare nämnda namnet Gambägåln. Åtminstone ännu kring 1950-talet visste alla socklotbor var Gambägåln fanns. Begreppet Gambägåln kan gott stå för det ställe där Thomas Rijf slog sig ner till en början.

För undertecknad som är född och uppvuxen på Gambägåln är namnet fascinerande.

Den nya delen av Rijfas mangårdsbyggnad på ett foto taget omkring 1915. Tillbyggnaden torde vara uppförd 1868–1870. Den gamla delen av vilken gaveln syns till höger tros vara uppförd omkring 1820. Förstoring.
     Personerna på bilden är Wilhelm Ahlnäs, farbror till Gunnar Ahlnäs, den följande på bilden, Axel Ahlnäs, Helmi Ahlnäs, gift Wik, Ester Ahlnäs, gift Smeds, samt Toine Ahlnäs från granngården.

Några lämningar av annat än av en ria som stått på den sandiga marken har inte gått att upptäcka, förutom rester av kritpipor. Men dessa torde inte ha något med Rijfarna att göra. Enligt vissa uppgifter skall här ha funnits ett övningsfält för soldater, vilket skulle förklara den rikliga förekomster av kritpipsrester. Kritpiporna var svaga och gick lätt sönder varvid ägaren slängde bitarna.

Men tillbaka till Thomas och Malin Rijf som bodde på Tågs hemman tills de dog 1803 och 1808. Ett patriarkaliskt förhållande var rådande i den Rijfska familjen. Åren 1800 och 1801 bodde hela 19 personer på Tågs; barn och deras äkta hälfter samt tjänstefolk.

Enligt Nykarleby domsagas dombok köper Rijf Ahlnäs hemman nr 7 och 8 år 1781. Efter köpet blev Rijfarna, förutom Thomas, sönerna Jacob och Carl boende kvar på Tågs. En notering anger att en del av Rijfarna bor på Ahlnäs 1791 för att året därefter igen återfinnas på Tågs,

Det antas att den gamla bondgården på Ahlnäs helt togs i bruk som slöjdverkstad. En rik tradition berättar om predikstolsbyggen i den gamla bondgården. Bland annat Vörå kyrkas predikstol, som levererades 1794, är gjord i Socklot. Läsare som är intresserad av Rijfarnas omfattande kyrkobyggarverksamhet hänvisas till William Wiks bok. Här skall endast deras verksamhet i Socklot beröras.

Rijfas rundeln

Dock bör noteras att Jacob Rijf och sonen Carl omkom tragiskt i Stockholm i julhelgen 1808 medan de vistades där för att uppföra Kungsholms kyrkas torn. När dödsbudet nådde hemmet reste äldsta dottern Margaretha till Stockholm där också hon dog i april 1809.

En speciell byggnad på Rijfas är den så kallade Rijfska rundeln. Begreppet har kittlat nyfikenheten hos en del personer med intresse för Rijfarnas verksamhet i byn. När Rijfarna blev stadigare bofasta på Ahlnäs behövdes en gård dels värdig deras status av kyrkobyggare och dels ett hus tillräckligt stort för de många personerna som hörde till familjen.

När rundeln exakt uppfördes har hittills inte gått att få klarlagt, men det bör ha skett under 1700-talets sista år. Det antas att Jacob ritat byggnaden för det var han som bosatte sig där med familjen. Wik menar att byggnaden fick sitt namn av en stor rund sal i övre våningen. Fasaden mot söder var i halvcirkel placerade pelare, som bar upp den runda överdelen.

Enligt en gissning uppförde Jacob rundeln för att få erfarenhet av byggnadsteknik som kunde tillämpas vid kyrkobyggen. Bland annat har man noterat den ovanliga åttkantiga byggnadsstilen på Vindala kyrka och man menar att det kan finnas något gemensamt mellan de två byggnaderna. Det här resonemanget får tillsvidare karakteriseras som en tankelek. Byggnaden var den största i nejden och skattade för 25 fönster. Rundeln förstördes fullständigt vid en eldsvåda omkring 1830.

När rundeln brann bodde Isak Mattsson Smeds-Ahlnäs i gården. Han var gift med Carl Rijfs dotter. Om honom sägs att ”han kom i skuld”. Orsaken har förklarats med den inträffade branden och det nybygge han var tvungen att sätta i gång.

Samma släkt i 217 år

Det blev enligt Gunnar Ahlnäs den del av den nuvarande Ahlnäska mangårdsbyggnaden som ligger parallellt med byvägen. Den torde ha uppförts omkring 1830. Tillbyggnaden som bildar vinkel uppfördes någon gång på 1860-talet.

Bygatan vid Rijfas med fähus och uthus. Vid loftet, som är från Rijfarnas tid, finns en flaggstång med vimpel. Denna bär bokstäverna AFRS, som står för Adolf Fredrik Rex Suecia.

Håkan Ahlnäs, som är ivrig släktforskare och intresserad av den gamla gårdens framfarna öden, vill reservera sig och inte ange några exakta årtal. Han hoppas emellertid att få mera fakta om Gambägåln, rundeln, samt viktiga årtal som är förknippade med byggnaderna fram i ljuset.

Han påpekar att om man bara kunde få fram när rundeln brann skulle man också kunna få fram ett ungefärligt årtal för när den nya gården byggdes. Rijfarna hade givetvis ett trängande behov av någonstans att bo.

Gunnar och Svea Ahlnäs samt sonen Håkan, som är nuvarande husbonde på gården.

Om den gamla gårdens anor vittnar släktdiplomet som berättar att den varit i samma släkts ägo i 217 år.

Innehavare av gården har varit:

Duktiga stenarbetare

Gunnar Ahlnäs berättar att färdigheten att arbeta med sten var utbredd bland socklotborna. Gunnars farfar, häradsdomaren Erik Ahlnäs, tycks ha varit den som ledde arbetslaget. Bland de större arbeten som stenkarlarna från byn utförde kan nämnas ett 19 meter långt stenfähus åt Lagerstedt i Lappo samt den vackert välvda stenbron i Munsala. Arbetena med stenbron i Socklot och stenpelarna för inhägnaden runt kyrkan i Nykarleby leddes även av Erik Ahlnäs.

Stenarbetarna inhämtade med tiden en beundransvärd snabbhet att arbeta med det hårda materialet. Gunnar minns att han, medan ryssarna ännu var i landet, som pojke tittade på när stenarbetarna jobbade. Det som förundrade honom var att de utförde sitt arbete utan att blinka trots att stenflisorna flög vida omkring.

Erik Gustaf Ahlnäs var son till den föregående och Gunnars far. Erik Gustaf var lots. Han började som lärling 1885 vid 19-års ålder, och var verksam dels vid Socklothällan, som det hette förut, och delvis vid Mässkär. Under förryskningen vägrade han emellertid att ställa sig till ryssarnas förfogande och avgick från tjänsten.

Gunnar Ahlnäs är själv född och uppvuxen på Rijfas. Han har tillsammans med hustrun Svea brukat jorden som bonde i en lång rad av bönder på hemmanet. Nu njuter makarna sin pensionärstid i en miljö där inte mycket har förändrats under ett drygt sekel.

Amerikafebern drev
Aina Helena Lundström
till emigration

Tor Fors

Den 30 december 1983 gick smedsättlingen och amerikaemigranten Aina Lundström ur tiden, 95 år gammal. Hennes liv blev långt och synnerligen innehållsrikt. Det senare vittnar inte minst de tre olika texterna i tidningen Norden om vad som skrevs vid Ainas bortgång; en allmän nekrolog, en friare hållen artikel av dottern Irene Miller och sist – men inte minst – en hyllningsdikt skriven av barnbarnet Hugh Miller.

Men det är tack vare Ainas egen berättar- och skrivarglädje som vi får ta del av hennes händelserika liv. Bland annat skrev Aina en historia ”A little girls Christmas in Finland” – En liten flickas jul i Finland. Berättelsen visar inte bara hur skolbarnet Aina upplevde julen utan vi får också ta del av en svunnen tidsepok … det är som om man kunde se och höra hästarnas bjällror, skridskornas skrap på den frusna älven, prästens sövande röst i julottan …

Här är Ainas berättelse om en liten flickas jul i Finland i fri översättning.

A little girls Christmas in Finland.

”Lilla jul”, den 13 december, var dagen för skolbarnens fest i vår flickskola. Vårt jullov hade börjat dagen innan och vi var alla klädda i våra bästa finkläder när vi på eftermiddagen traskade genom snön till vår skola.

Det var helt mörkt (det var ljust bara fyra–fem timmar dagligen) men vår enrumsskola var fint upplyst. Vi hade en stor gran som nådde ända upp till taket med färggranna dekorationer och levande ljus, 25–30 cm höga, som lyste vackert i granen.

Det var förväntning i luften och jag kan fortfarande känna värmen av rummet och människorna – vi var ungefär 30–40 flickor. Dessutom kunde den som så önskade komma och se oss uppträda, sjunga, recitera, dansa ringdanser, imitera ”Lilla mus, akta dig för fällan …”, skrev Aina.

Efter framträdandena fick barnen godsaker, ”röda rosiga äpplen” och var sin jultidning med färggranna bilder och intressanta historier.

Aina minns att flickorna var mellan 8 och 13 år. Skolan hade fyra klasser och en lärare. Men skolförberedelserna hade börjat redan två år tidigare eftersom flickorna hade tillbringat ett år i barnträdgårds- eller daghemsverksamhet samt ett år med direkta skolförberedelser – de hade lärt sig att läsa, skriva och räkna.

Aina Lundström vid 27 års ålder.

Pojkarnas julfest

Dagen efter flickornas julfest var det pojkarnas tur. Pojkarnas julfest ägde rum i lärarseminariets stora gymnastiksal. Allt var ungefär som på flickornas julfest, fast bara i en större skala. Pojkarna uppförde ”bullrande högljudda” pjäser och de var utklädda i teaterkostymer. Sist kom en riktig pälsklädd Julgubbe (tomte) som generöst delade ut julklappar.

”Gissa om vi var med där, precis som pojkarna var med på vår fest”, skrev Aina.

Ainas klasskort från högre folkskolan för flickor 1898. Aina, inringad på bilden, var då 10 år. I sin berättelse nämner Aina flickskola, men tydligen avses högre folkskolan, som den kallades på den tiden och hade särskilda klasser för flickor och pojkar. Foto J. L. Bircks arkiv. Förstoring. [I underkant står Folkskolan Nykarleby Finland Europa. Alla eleverna identifierade.]

Efter att lilla jul-firandet var över blev det en lång väntan på den riktiga julen.

Men vi satt inte bara och väntade. Med så mycket snö och en frusen älv, åkte jag skridskor, skidade på de skidor som min pappa hade tillverkat eller åkte med min gröna kälke med mitt namn målat i vita skojiga bokstäver. Dessutom läste vi för att få tiden att gå.

Till sist kom julaftonen. Granen tändes och vi satt i spänd förväntan på att stjärngossarna skulle komma. Det var fyra eller fem pojkar, varav en var klädd som Kung Herodes. Två av stjärngossarna bar på svärd som användes i en duell. De hade också en stor stjärna, som de själva hade tillverkat. Stjärnan var av färgat papper och var limmad på en stjärnformad träram. Inuti stjärnan fanns en ljushållare”, skriver Aina.

Därpå framfördes ett både dramatiskt och väldigt engagerande skådespel, som stjärngossarna sedan visade i nästa gård.

Vår kvällsvard bestod av lutfisk och risgrynsgröt. Efter det var det äntligen tid för julklapparna. Ytterdörren öppnades tyst, ett paket kastades in – ”Fånga den som kastade om du kan!” Han var någon som inte tillhörde familjen. De flesta julklapparna placerades dock under julgranen.

Jag brukade ställa de små ljusen på vårt fönsterbräde och tända dem på juldagsmorgonen när människorna passerade vårt fönster på väg till kyrkan klockan 6 på morgonen. Vi hade bara tio minuters väg, men de flesta kyrkobesökare kom långväga ifrån. För dem som bodde längst bort tog promenaden till kyrkan en timme. Somliga fick skjuts i förbipasserande slädar om det bara fanns plats.

Slädarna drogs av hästar utrustade med bjällror, annars skulle de kanske inte ha hörts när de kom glidande på de snöiga vägarna.

Stämningsfull kyrka

Kyrkan var upplyst med levande ljus, som var placerade i ljusstakar framför kyrkbänkarna samt i några från taket hängande ljuskronor.

Kyrkan värmdes upp med två eller tre runda kaminer, men det var högt i tak, så värmen kändes knappt. Utan hänsyn till kölden bidrog dock den mäktiga orgeln till stämningen och församlingen stämde upp i välkända hymner. Man blev varmare och barnen blev trötta alltmedan prästens lugna röst förmedlade julevangeliet. För att hålla ögonen öppna hjälpte det att studera målningarna i taket; änglar och bibliska figurer bland molnen.

Efter en och en halv timmes gudstjänst skyndade vi hem till värmen och godsakerna, studerade våra julklappar och läste i timmar.

På väg hem från kyrkan tittade några bekanta in för ett par koppar kaffe. Man bjöd aldrig på bara en kopp kaffe – det skulle ha varit opassande. Men kopparna var mindre än de vi har här i Amerika.

Nyårsdagen var nästan likadan som julaftonen men med den skillnaden att vi gick till kyrkan klockan 10. Trettondagen var också en helig dag med gudstjänst.

Sedan var det bara att återvända till skolan den 15 januari.

Så avslutade Aina sin julberättelse.

Föga anade Aina vid den här tidpunkten att hon så småningom skulle komma att skriva ner detta som ett barndomsminne från fäderneslandet och berätta historien för sina barn och barnbarn.

Ung och nyfiken

Amerikafebern var fortfarande rådande då i början av 1900-talet. Somliga for iväg för att söka lyckan, andra för att få det ekonomiskt bättre. Även Aina drabbas av amerikafebern.

Den 19 april 1906, när Aina nyss fyllt 18 år börjar hon sin färd mot Amerika. Så här skriver hon själv om den dagen:

Efter att ha gett efter för den rådande amerikafebern, som pågått under några år nu, gav jag och min vän Maria oss iväg. På ovanstående datum sade vi adjö till våra nära och kära.

De unga vännerna Aina och Maria steg ombord på ett nattåg med destination Hangö.

På morgonen fick vi höra den chockerande nyheten att det hade varit en jordbävning i San Fransisco, men eftersom Maria skulle till sin faster i Jersey City och jag till min faster i Brooklyn, så lät vi inte detta avskräcka oss.

Vi anlände till Hangö på eftermiddagen, tog in på emigranthotellet med andra resande, där vi tillbringade tiden ända till det var dags att gå ombord på den lilla ångaren som skulle ta oss till Hull i England.

Den första natten fick vi verkligen vår första erfarenhet av sjösjuka, vågorna gick höga och sköljde över däcket.

I Hull övernattade vi på hotell för att nästa dag ta tåget till Southampton. Där gick vi ombord på atlantångaren Philadelphia, imponerande stor i jämförelse med den som förde oss till Hull. Vi kände trygghet och trodde att överresan skulle bli lugn.

Men Atlantens vågor gick höga och slog över däcket även på en båt av den här storleken. För det mesta kunde vi dock njuta av vackert väder. Solskenet stärkte vårt hopp att ta oss till målet och fast mark att gå på.

Resan över Atlanten tog mer än en vecka i anspråk, och den 5 maj anlände Aina och Maria till New York.

Sina första tre år i Amerika arbetade Aina som hushållerska i en familj vid namn Murry. Hon trivdes mycket bra i familjen, förtjänade 14 dollar i månaden, men kände ändå så småningom att hon ville skaffa sig erfarenhet från andra anställningar.

Aina fick anställning som hushållerska i en familj vid namn Felix, men hon vantrivdes mycket, frun i huset var otrevlig. Två tråkiga år blev det i familjen Felix.

Hem igen

När Aina hade varit sex år i Amerika, beslöt hon att åka hem till Finland och Nykarleby igen. En tid innan hemresan hade hon träffat en ung man vid namn Hjalmar Georg Lundström. Han följde med henne till Finland.

Med denne man gifte Aina sig 1915 och tillsammans fick de sex barn, två söner och fyra döttrar. En dotter, Helen Hudson, berättar att när föräldrarna hälsade på i Finland undrade alla släktingar varför lille Lars, född i Amerika, talade svenska och inte engelska!

”Så mina föräldrar beslöt efter det att bara tala engelska med resten av oss barn. Dock kunde vi alla barn en svenskspråkig aftonbön som vår mor hade lärt oss, och dessutom några svenska barnsånger”, skriver Helen Hudson i ett brev till Smeds-bladet.

Aina och Hjalmar fick många år tillsammans. I början av sitt äktenskap bodde de i Brooklyn ”Finntown”, där de aktivt deltog i finlandssvenskt föreningsliv.

Från 1922 till 1951 bodde de i det egenhändigt byggda huset på 109-84 141 Street, Jamaica, New York.

En annan dotter, Irene Miller, berättar att modern hade såväl praktiskt som konstnärligt handalag. Hon tyckte lika mycket om att sy, laga mat och arbeta i trädgården

Aina på resa till Finland 1948 för att besöka sin far, en resa som hon länge hade sett fram emot.

Aina och Hjalmar med sin dotter Irene Millers barn, Evan och Hugh. Dikten, som Hugh skrev till minnet av sin mormor vid hennes bortgång 1983, publicerades i tidningen Norden i februari 1984. Fotot är taget 1969.

År 1951 flyttar familjen Lundström till Plainfield Avenue. De får ytterligare 26 år tillsammans. 1977 går maken Hjalmar bort, 95 år gammal. Aina skulle komma att lämna det jordiska vid samma ålder.

Tillsammans lämnade de efter sig fem barn och tretton barnbarn. Deras äldsta dotter Astrid, som föddes i Nykarleby på en av Ainas visiter där, dog bara två år efter sin far.

Men barnen och barnbarnen minns modern / mormodern / farmodern från det lilla landet Finland. Kanske barnbarnet Hugh Millers dikt bäst beskriver hur älskad Aina Helena Lundström var. Hyllningsdikten återges i original och i fri översättning.

A tribute to our grandmother Aina Helena Lundström

A lady left us today.
A graceful spirit who quietly touched the earth 95 years.
Aina Helena Sundberg Lundström.
God bless you.
God rest you.
God love you, Grandmamma.

Free of withering and waiting.
Free of frailty and distress.
For 95 years you blessed our lives.
Now, unhindered by the crush of time.
Your lovely spirit flies free.
God bless you, Grandmamma.

With all our love and all that we are we bless you.
The girl from Finland who rode a wild ship alone.
For adventure, to the new world.
The women who guided six children.
Trough all kinds of weather.
And saw them safely on their way.

You made the world warmer, safer.
Your children and grandchildren.
Carry that warm reflection to this day.
As they meet the wohd, your spirit is there.
With all our spirits and all that we are.
We bless you.

 

En hyllning till vår mormorfarmor Aina Helena Lundström

En dam lämnade oss i dag.
En älskvärd själ som stillsamt levde här på jorden i 95 år .
Aina Helena Sundberg Lundström.
Gud välsigne dig.
Gud give dig vila.
Gud älske dig, Mormor .

Fri från blekhet och väntan.
Fri från bräcklighet och smärta.
Du berikade våra liv.
Nu, ej längre hindrad av tidens gång
flyger din underbara själ fritt.
Gud välsigne dig Mormor.

Med all vår kärlek och allt det vi är välsignar vi dig.
Flickan från Finland som ensam seglade hit på stormigt hav.
Till äventyret, till en ny värld.
Kvinnan som visade sex barn vilken väg de skulle vandra
genom alla slags väder
och såg till att de gick trygga på sin vandring.

Du gjorde världen varmare, tryggare.
Dina barn och barnbarn.
Bär den varma bilden till den dag när de möter världen, är din ande där.
Med alla våra sinnen, med allt vad vi är.
Välsignar vi dig.

Aina var smedsare genom sin mor Sanna Lena, f. Liljeström 1856 på Mickilä i Socklot, mormor Lena Jakobsd:r f. på Smeds 1817, tabell 14 och i släktutredningen i Smeds-bladet nr 17/1993. Aina Helena Lundström var kusin med Maria Lovisa Björklund, mor till Kenneth Berkeley, som vi skriver om i årets Smeds-blad.

Kenneth Berkeley, Smeds-ättling
i Surrey, England

I Smeds-bladet nr 11/1987 kunde vi läsa om Smeds-ättlingen Maria Lovisa Björklund. Det var barnbarnet Liselotte Björklund, som berättade om sin farmor, född i Jeppo i Österbotten, uppväxt i Helsingfors och sedermera bosatt under många år fram till revolutionen i Ryssland med make och sex barn.

Ett av Maria Lovisas barn skall vi träffa i detta nummer av Smeds-bladet, nämligen Kenneth Victor Berkeley, född Knut Victor Björklund den 9 juni 1906. Som sin mor skulle Kenneth komma att emigrera, men inte österut utan västerut.

Så här berättar Kenneth själv om sin barndom i ett brev till Smeds-bladet daterat 19 september 1994:

”Under mina tidigaste år bodde vi i en hyresvåning i utkanten av Helsingfors. Det var något österbottniskt över huset som blivit byggt av en familj från Öyan (förmodligen avses Öja, red anm.), som hade haft guldgrävarlycka i Amerika. Senare köpte min far hus i Grankulla.

Jag hade alltid haft tur att finna goda kamrater och funnit tillfälle att deltaga i olika slags sport, mest låg mitt sinne till kanotsegling och cykling.

I min skolgång var jag ganska medelmåttlig, men fattade jag dock kemiska saker med fanatiskt intresse.”

Student och ekonom

Kenneth utbildade sig emellertid i Helsingfors. Han avlade studentexamen vid Svenska lyceet där den 31 maj 1926. Efter det studerade han ekonomi vid Svenska handelshögskolan. Två år senare tog han examen därifrån.

Militärtjänstgöringen gjorde Kenneth emellertid i Stockholm vid Studentkompaniet Kungliga Svea Livgarde samt i Örebro. Varför han kom att göra sin värnplikt i Sverige berodde på att han var svensk medborgare genom sin far, som var hemma från Småland.

Det militära skulle komma att prägla många år av hans liv, skall vi snart få se.

”Då det kom till yrkesval ställdes jag inför svårighet. Jag var t.o.m. betänkt på att ta värvning i Främlingslegionen. Slutligen kontaktade jag en yrkesförmedlingsfirma i London för anställning inom den kemiska industrin, men fann dock intet passande”, skriver han.

”Hjälpen var dock nära till hands i egenskap av den annons i en helsingforstidning, som sökte medarbetare till en läkemedelsfirma i London. Tur som var, blev jag antagen med uppgift att fullfölja facklitteraturen i skandinaviska språk, och senare också intervjua läkare utomlands. Några år efter kriget lämnade jag dock firman, Parke Davis & Co, för att ta anställning hos Astra Pharmaceuticals i London med samma uppgifter.”

Hemlängtan höll emellertid i sig i många år och under förkrigstiden reste Kenneth alltid hem till Finland under semestrarna. Kenneth skriver förresten en så gott som felfri svenska fortfarande trots alla år utomlands – men säger också att han blev mer och mer ”ense med människorna” i England och antog engelska seder och bruk.

Kenneth Berkeley fick uppskattat erkännande av kung Olav i december 1945.

Gröna baskrarna

Vid krigsutbrottet 1939 kunde ingenting hålla Kenneth borta från engelska armén. Sex års tjänstgöring blev det, till krigets slut 1945. ”Händelserikt och fulländat” skriver Kenneth. Hans regementes valspråk var ”Våga vinna” (Who dares wins).

Kenneth Berkeley No. 1529976 ingick i de Gröna baskrarna, The Green Bäret. Han var bl.a. med om den historiska landstigningen i Normandie. I en skrift med titeln The Green Beret, The story of the Commandos 1940–1945, finns K.V. Biorklund omtalad vid flere tillfällen.

Här följer ett utdrag ur skriften om landstigningen i Normandie.

”Kapten O. B. Rooney hade kommit på en metod att nå Frankrike. Tre äldre Whitley bombplan skulle landsätta en grupp fallskärmshoppare. Planen var att låta två flygplan dra åt sig uppmärksamheten och sökarljusen på 2000 fots höjd, medan det tredje skulle flyga in över en klipphöjd och släppa ner Rooney plus sju män, utrustade med ”Tommy-gevär” och trådlös radio. När de hade rekognoserat området skulle de sedan återvända i en torpedmotorbåt.

Allt gick bra och de åtta männen hoppade strax efter 22.00 på natten till den 2 september. Området de hoppade i var ett eländigt fält där de dock landade tryggt, medan sökarljus syntes på himlen på jakt efter de två Whitley-planen som avledde uppmärksamheten. Inte förrän kl. 01.00 samlades truppen och efter att ha fäst ett rep nedför klippan till flyktväg och hissat ner en sårad medlem av gruppen satte de igång att undersöka trakten.

Snart snubblade de över en tysk sökarljusposition med en speciell sorts fältglasögon bredvid. Dessa togs loss och de återvände till repet och klättrade ner i äkta ”alpin-stil”, även om en (K.V. Biorklund) förlorade medvetandet efter ett svårt fall. Han hämtade sig tillräckligt för att kunna gå och de började leta efter roddbåten och dess besättning.

Efter en lång vandring på stenig mark hittade de båten, vars motor var trasig och de var tvungna att paddla ut. Det började bli ljust och de var inte mer än några hundra meter från fyren vid inloppet till St Valerys hamn. Till slut lyckades de få igång båten, som läckte svårt och för att hindra den från att sjunka kastades allt överbord. Men det gick bra och i aktern förvarades ”Bren-geväret” pekande mot kusten.”

Erkännande av Kung Olav

Kenneth kom att delta i drabbningar i Norge, Frankrike och i Italien. Han kom att få fem medaljer för sina insatser i kriget men kanske uppskattar han det erkännande som han fick av Norges kung Olav mest. Det lyder enligt följande:

The people of Norway wish to thank you 1529976 2/Cpl K.V. Björklund a a c. of the British Armed Forces for your valuable services in helping to restore freedom to our land.”

Norges folk vill tacka dig 1529976 2/Cpl K.V. Björklund a a c. tillhörande de brittiska väpnade styrkorna för din värdefulla insats för att återställa freden i vårt land.

Familj och barn

”Under krigstiden tack vare förflyttning kom jag samman med min hustru, Olive, och blev gift den 1 januari 1942”, skriver Kenneth.

Det var efter kriget som Knut Björklund antog namnet Kenneth Berkeley, ”som är den exakta anglo-saxiska motsvarigheten till Björklund”, berättar han i brev till Smeds-bladet.

Livet gick sin gilla gång med arbete och vardag, hustrun Olive och dottern Yvonne.

Hustrun Olive var till yrket farmaceut och ”arbetade inom denna bransch trots att hennes särintresse var musik (piano) som dock ej delades av min dotter, som förvärvade sig filosofie doktorat och arbetar nu självständigt inom Computer-branschen (data-branschen).”

Resa till Kanada

”l framskridna år deltar man ej särdeles mycket i nöjesliv och man lever tyst på gamla minnen”, skriver Kenneth, vars hustru gick bort 1990.

Ett sådant minne är resan han och Olive gjorde 1981. Den resan betydde mycket för dem. De hälsade på vänner i Alberta i Kanada. Kenneth hade blivit vän med dem under kriget och resan blev hela två månader lång.

”Det blev en underbar upplevelse ... en 21 timmars resa genom Klippiga Bergen, som i sig är en upplevelse. Sedan överallt i Alberta och till Vancouver i British Columbia.

Våra vänner voro ytterst gästvänliga och tack vare allt det goda vi sett vända vi oss hemåt lyckliga och imponerade av den kanadensiska naturen och inte minst av de stora utgrävningarna som gjorts i Druhella, av dinosaurernas efterlämningar”.

Smeds-ättlingen Kenneth Berkeley är i dag 88 år. England kom att bli hans andra hemland, för där i Surrey bor han fortfarande.

*     *     *

Kenneth Victor Berkeley, född Knut Victor Björklund 1906 i Helsingfors är smedsare genom sin mor Maria Lovisa, född 1869 i Nykarleby, morfar Erik Fredriksson Lille, född 1841 i Socklot och morfarsmor Lena Jakobsd:r född på Smeds 1817, död på Mickilä i Socklot 1868, tab. 14 i släktboken. Se även släktutredningen i Smeds-bladet nr 17/1993.

Ett gammalt fotografi

Så avslutar vi med ett gammalt fotografi, som Peter Nyman i Uppsala har sänt in.

På bilden ser vi Viktor och Anna Karolina Nymans familj framför deras hem i Bennäs.
     Från vänster, sittande i gräset: Ellen, gift Eriksson, stående till vänster om sin far, Martha, gift Luukkonen, mellan far och mor står Elsa och till höger om mor, sittande, Linnéa och bakom henne Sigrid, gift Åkers.
     I famnen har mor Anna Karolina Tekla, gift Eriksson och slutligen stående mellan far och mor Paul. De är med i släktutredningen i årets ”blad”. Fotot är taget omkring 1914. Förstoring.