164. Stora ofredens tider.

 


Furst Galitzin blev högste befälhavare i det erövrade Finland. Han var en människoälskande man, som bestraffade sina soldaters övervåld och sökte införa ordning i landet. Detta var icke lätt, när så många präster, domare och andra tjänstemän flytt över till Sverge. Men i södra och mellersta Finland blev ett slags styrelse införd; folket måste svära trohetsed åt den ryske tsaren och betala sin skatt åt den ryska kronan. Till det avlägsna Österbotten räckte icke den milda furstens arm; där fortfor kriget i hela sin grymhet.

På hösten 1714 landsatte den ryska flottan sina trupper norr om Nykarleby. Då blev en flykt och en folkvandring utan like. Kyrkklockorna hade förut nedgrävts eller sänkts i älvar och sjöar. Den, som nu hade häst och kärra, lade på kärran sina barn och vad han i hast hann medföra för att fly norrut. Vägarna voro uppfyllda av flyktingarnas ändlösa rader. Gick ett hjul sönder, var ej tid att bota skadan; allt måste lämnas i sticket. Ett rop bland de efterföljande kunde förskräcka hundrade framföråkande, så att de kastade ifrån sig mat och kläder, lämnade allt och sprungo till skogen. På havet syntes en sådan myckenhet flyende båtar, att flyktingarna på stranden trodde dem vara ryska flottan och åter kastade allt ifrån sig. Några båtar togos även av ryska flottan på sjön; andra båtar kommo till svenska staden Umeå, men fienden följde efter och brände dem jämte staden. Åter andra flydde till Karlön utanför Uleåborg, men dit kommo kosacker om natten och nedhöggo flyktingarna. Mångenstädes gjorde bönderna motstånd, lägrade sig vid landsvägarna och nedsköto strövande fiender. Härav ökades grymheterna och eländet. Mord och brand rasade utan hejd. Många pinades till döds eller tvungos att springa barfota i snön efter kosackernas hästar. Städerna plundrades, Jakobstad brändes; i Uleåborg förövades alla slags ogärningar.

För att bestraffa motståndet och hindra ett anfall norra vägen från Sverge befallde tsar Peter att ödelägga hela Österbotten från Kemi söderut. Snö och obanade vägar räddade landet norr om Uleåborg, men socknarna Limingo, Salo och norra Pyhäjoki voro i grund ödelagda, när ryska landshövdingen Tiesenhausen i Vasa utverkade, att befallningen återkallades. År 1714 härjades Åland så i grund, att dess stora skärgård låg i sju år utan en människoboning. Nu hade Finland det rykte om sig att kunna ställa de bästa soldater. Sådana ville tsar Peter gärna hava i sin tjänst, och därför lät han taga unga finska män, var de påträffades, och gjorde av dem två regementen uti sin krigshär. I det vida Ryssland funnos även folktomma och förhärjade landsträckor. Dit fördes flere tusen män, kvinnor och barn från Finland, kastades på hästryggen eller bortdrevos i skaror för att tjäna på de ryska herrarnas gods. I Limingo ensamt hade 124 människor blivit dödade och 454 bortförda i fångenskap. Under de sista åren av ryska väldet blev dock ett slags styrelse även i Österbotten, och de mest ansedda bönderna måste indriva skatter åt ryska kronan.

På den tiden var halva Finland en ödemark, där byarna lågo i aska, åkrarna osådda, hjordar och hästar voro bortrövade, fiskredskapen förstörda, vargarna talrikare och modigare än de fattiga flyktingar, som än här än där sökt sin tillflykt i skogarna. På salt var en sådan brist, att det såldes skedtals, och när det alldeles tog slut, grävdes gropar i sanden för havsvattnet, eller kokades detta för att få litet salt, när vattnet dunstade bort. All slags nöd var på en gång i landet: krig, eld, köld, hunger sjukdom, rovdjur, flykt, förtvivlan, andligt mörker och vildhet i sederna. Och denna den stora ofredens tid har lämnat ett sådant förskräckelsens minne hos efterkommande släkten, att man sedan sade för att beteckna dess fasor: »Det var så mörkt, att man ej såg solen vid middagstid.» Andra sade: »Det var så kallt, att elden frös i spiseln.»

Ja, visserligen var Finland då ett öde, förhärjat land, övergivet av hela världen, och dess folk ett med döden kämpande folk, så hårt nedslaget, att det aldrig syntes kunna resa sig mer. Våra fäder kunde då säga med konung Davids ord i den 141:sta psalmen: »Såsom när man plöjt och upprivit jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand. Ja, på dig, Herre, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, bortkasta icke min själ.» — Och åter kunde de säga med 138:de psalmens ord: »Om jag ock vandrar mitt i nöd, så behåller du mig vid liv. Herren skall fullborda sitt verk för mig.»

Så tänkte även det finska folket i denna sin yttersta nöd, och därför blev det vid liv. Men det folk, som genomgått sådana prövningar och ändock lever och åter stått upprätt och, åter blomstrar, — ett sådant folk måste visserligen vara ett av Guds utvalda redskap till att göra hans vilja på jorden. Ett sådant folk kan icke dö, förrän det utfört sitt värv.



Zacharias Topelius, Boken om vårt land, fjortonde upplagan (1919).


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Stora ofreden.